Mitt livs starkaste filmögonblick

För er som inte har sett Streets of fire i regi av Walter Hill från 1984 kan det vara idé att inte titta på det här klippet eftersom det är slutfighten mellan hjälten och skurken.

Jag var fjorton år när jag lyckades smita in på den här femtonårsfilmen -84 och tiden efter hyrde jag allt jag kunde komma över av Walter Hill. För mig hade han ett actionöga som ingen efter honom kunnat toppa. Den brutalt hårda klippningen är helt fantastisk. Det är naturligtvis en uppenbar hyllning till Peckinpah (Hill var 80-talets Peckinpah och De Palma var 80-talets Hitchcock och båda imiterade sina andliga mästares stilar suveränt men gjorde samtidigt någonting helt eget av hyllningarna).

Jag har alltid älskat Hills skitiga kyla. Den återfinns alltid i hans bästa filmer och är frånvarande i hans sämsta.

Heat

Det finns stunder då ett oerhört starkt manus lyser igenom en i övrigt högst medioker produktion. Heat från 1986 är ett sånt exempel.

I normala fall brukar jag verkligen irritera mig på kommentarer som att en film man just sett har ett jättebra/jättedåligt manus. Helt enkelt därför att det är omöjligt att avgöra om man faktiskt inte sett manussidorna. Många stora regissörer är lysande "rewriters" under inspelningen och det finns åtskilliga manus som lyfts ett rejält steg av rätt regissör. Walter Hill är ett klassiskt exempel som dyker upp i mitt huvud. Och tvärtom har mediokra regissörer tippat helt okej manus som borde hållit för en betydligt bättre film.

Men sällan, sällan ser man filmer där manuset och texten lyser igenom ett halvskralt hantverk som i just Heat från -86 med Burt Reynolds i huvudrollen. Skådespelarna gör ett helt okej jobb och är riktigt bra, men kamera, ljus, ljud, musik, scenografi, kostym osv är nere på taskig såpa-nivå. Men det spelar ingen roll. Manuset skiner och ett par scener mellan Burt Reynolds och Peter MacNicol är helt lysande. Filmen har två regissörer. Den ena fockades under inspelningen (av Reynolds kan jag tänka mig), men William Goldmans (Butch Cassidy and the Sundance Kid, Marathonmannen, All The Presidents Men, Misery) manus om en man som inte är våldsam men bara råkar vara bra på att vara våldsam och en nörd som vill bli av med sin rädsla för att göra bort sig blir hans vän är både tidlöst och klassiskt. En scen med Las Vegas alla neonljus som bakgrund är nästan mytisk och texten fick nackåret att ställa sig på mig.

Vad hände med alla specialgjorda teasers?

För jag älskar verkligen den sorten. Här är en gammal klassiker som jag kommer ihåg skickade rysningar av välbehag genom mig back in the good ol' 80's.



...jag lägger till den klassiska TCM2-trailern också...



...en annan odödlig klassiker; Body Double. Någonstans i min garderob ligger en totalt sönderspelad VHS av den filmen. DVD:er är inte lika lätta att nöta ut men även den snurrar då och då...



...och så får man såklart inte glömma Alien-teasern...

Resultatet av statens satsning på Kvalitet:

SF köper Sonet.

Man skördar det man sår heter det. Nu har vi alldeles strax ett totalt oigenomträngligt filmmonopol i Sverige. Vi är (möjligtvis med undantag för någon våldsam militärdiktatur i tredje världen) helt unika i det avseendet.

Nu finns det ingen återvändo. Monopol är Monopol. De få aktörer som är kvar på spelplanen kommer att ryka fort nu när SF/Bonnier äger alla dom stora gatorna.

En konspirationsteoretiker skulle lätt kunna göra någonting av det faktum att Harry Schein som var arkitekten bakom den politiska filmreformen hade ganska mycket business ihop med Bonnier. Förutom att han fick sina första jobb som filmskribent på Bonnier efter att ha kommit till Sverige som flykting så sålde han också senare ett vattenreningsverk åt koncernen som troligtvis la grunden till mycket av Scheins förmögenhet. Konspirationteorier är såklart mest på skoj.

Torsdagshyllning till Carl Sagan

Hur blir man regissör?

Förra posten följdes av en kommentar som födde denna bloggpost. Som svar på Annas inlägg:

Det finns såklart en jäkla massa vägar att går för att bli regissör. Och precis som för skådespelare så finns det ingen regimetod som passar alla.

David DeCoteau sa en jäkligt bra grej. Han sa att det går inte att "ha en karriär" som regissör. Det finns kanske sju regissörer i världen som har en karriär som regissörer och Steven Spielberg är en av dom. För resten är det ett maratonlopp som aldrig tar slut. Ibland ligger man bra till - ibland har man halkat efter.

Men hur går man handgripligen till väga för att bli regissör? Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte. Begåvning räcker inte enbart. Inte förmågan att snacka omkull folk med pengar heller. Rätt plats, rätt ögonblick, rätt självförtroende och övertygelse kan vara en del av svaret. Och så tror jag på Rocky Balboa. "It aint about how hard you can hit. It's about how hard you can get hit and move forward. That's how winning is done."

Och ett hett tips; vill du göra det så svårt för dig själv som möjligt och vägen mellan varje film till en överdrift i arbetsansträngning; modellera dig efter hur jag har gjort. Kritisera uppåt. Kritisera Producentföreningen och SFI. Gör knepig och konstig lågbudgetfilm som inte riktigt passar in här och som är lått att avfärda som "skit".

The times they are a'changin...

Det här inlägget är skrivet med TIP och Microsofts tabletteknik för handstilsigenkänning. Jag har nämligen bytt ut min Macbook till UMPC. MS Vista är byggt för tablet och UMPC.

Passar mig perfekt eftersom penna är mitt huvuddakliga verktyg och alltid har varit.

Om ni vill se en UMPC in action så är det en sådan "Hi I am a Mac" skådisen räddar världen med i Die Hard 4.0.

Telefonförsäljare knackar på framtidsdörren...

Min telefon ringer.

Jag: Hallå.
Telesäljare: Hej jag ringer från Comhem och jag har ett erbjudande till dig. Om du kompletterar ditt bredbandsabbonemang hos oss med vår fasta telefontjänst istället för Telias så uppgraderar vi ditt bredband gratis. Telefonen kostar bara några hundra i månaden och så tillkommer samtalskostnad.
Jag: Jag har ingen fast telefon. Så jag kan inte byta till ett abbonemang hos er.
Telesäljaeren: ...men...jag ringer ju ett fast nummer... 08-559...
Jag: Ja du ringer ett landbundet nummer ja. Men jag har ingen telefon och är inte intresserad av att ha någon fast telekostnad varje månad. Just nu ringer jag gratis till alla fasta landbundna nummer i nästan hela världen och det kostar mig 120 spänn i kvartalet.
Telefonsäljaren: ...men...
Jag: Du ringer just nu till ett Skype-nummer som rullar på ert bredband.
Telesäljaren: Ojdå...då förstår jag. Nu blev jag lite imponerad. Jäkligt bra ljudkvalitét måste jag säga. Okej. Tack och hejdå.
Jag: Hej.

Telesäljaren åkte säkert hem efter jobbet och sa upp sin fasta telefon och skaffade Skype In istället. Jag kan förstå att telejättarna är aningen stressade just nu.

Alive

Jadå, jag lever. Ibland har livet utanför nätet en tendens att ta över.

Här är den hetaste listan på saker jag verkligen ogillar:
1. Pianosvart blank plast kring plattaskärmar och som utsmycknad av elektronik över huvud taget. Fy fan. Och nästan allt ser ut så i butikerna nu. Hiskeligt. Kräkframkallande. Det är så fult att det skulle få Tjeckiska porrfilmsregissörer att flytta undan det ur bakgrunden.

Nä nu drar jag till Cumbria i norra England istället.

Jäklar vad kallt det var här hemma.

Det var så soligt och skönt nyss i Neapel-bukten. Jag längtar tillbaka.















Utsikt i Positano.















Utsikt från Villa San Michele över Capri.

Machinima against poverty

Nu i oktober går FN:s satsning Stand Up Against Poverty av stapeln. Det handlar om att försöka slå rekord i antal människor som reser sig upp för ett syfte. 23 miljoner var det förra gången.

Jag blev ombedd av ett bolag i England att producera en Machinima för syftet. Någonting jag aldrig gjort förut även om jag varit nära Machinima-produktioner några gånger. Det blev en rätt kul utmaning. Skitfrustrerande som regissör att jobba med skådespelare som har ett register på kanske tio rörelser och ännu färre uttryck (lite som Svenska skådespelare) men det gick till slut att knåpa ihop denna korta Machinima tänkt som en spoof på amerikanska filmtrailers.

Machinima, för er som inte känner till det, är datoranimerad film gjord med hjälp av spelmotorer i stil med dom man hittar i Quake eller Halo. Jag har använt ett Machinima-verktyg som heter Moviestorm för produktionen.

Mac vs. PC debaclet

Som gammal Mac-användare och PC-användare så förstår inte jag vad pro-Mac-personer pratar om när dom hyllar Apples stilkänsla över Microsoft. Nu pratar jag inte så mycket ommaskinerna utan om själva operativsystemet.

Ta det här klippet där Apples VD Steve Jobs öser galla över sin konkurrent:

Och sätt det sedan i relation till utseendet på OSX Leopard (Apples operativsystem) som dyker upp här i oktober.













Är det där exempel på "smak" som Steve Jobs pratar om? Proportionerlig design med rötter i klassisk typografi? Det ser ju ut som splashsidan till en Pokersite.

Makalöst nöjd!

Jag behövde desperat en dedikerad 3D/After Effects-maskin och satte ihop ett eget experimentbygge härom veckan. Det är utan tvekan den bästa maskin jag någonsin ägt. Det är en Intel Quad Core-maskin med 2GB RAM (det blir fyra så småningom) och ett Nvidia 7300Gt med 256MB grafikminne. Lådan är en otroligt bra Lian Li-låda i aluminium med tre stora 120mm-fläktar som håller hårddiskar och annat rejält svala. På maskinen rullar jag Vista och mina sedvanliga mjukvaruval. Och jag har aldrig haft sådana monster benchmarks. Och efter att ha stressat den rejält några gånger så har den hittills aldrig strulat det allra minsta. Och det absolut bästa av allt. Tutti prislapp stannade på 5 000 riksdaler. Nu har jag bara kört Vista i två veckor men jag kan för egen del avfärda allt skitprat om det operativet och säga att multitasking egenskaperna i Vista är fantastiska och användargränsnittet är en klar förbättring över XP. Det är på det hela taget snabbjobbat och effektivt och väldigt lite i vägen för mig.















Dream Machine

Förmodligen världens bästa reklamfilm

...internet exclusive!

Fight For Kisses //// www.ffk-wilkinson.com
envoyé par killafather

http://www.ffk-wilkinson.com/

Jag ger mig ut på Machinima-färd

Jag har fått i uppdrag att regissera Machinima för världens största PR-byrå och dom räknar med över 20 miljoner tittare. Mer om det senare. Klart kul uppdrag.

Bakshi och Ringen

För oss som en gång på 70-talet såg Bakshis Sagan om Ringen (jag var sju år) var Peter Jacksons version av boken lite som en visuell remake av Bakshis film i vissa avseenden. Jag har funderat på vad Bakshi själv tyckte om hyllningen. Han kanske blev smickrad av stölden? Jag hittade följande citat där han svarar på vad han tycker om Peter Jackson:

He can kiss my fucking ass.

Om begreppet "kvalitetsfilm"

"The things we truly love stay with us always, locked in our hearts as long as life remains." - Josephine Baker

Hur ska ni kunna bestämma vad andra ska älska?

Att läsa med rätt glasögon

"Borgerliga visioner efterlyses för svensk film" stod det på omslaget till Teaterförbundets tidning som trillade ned i brevlådan häromdagen. "Vad kul!", tyckte jag men insåg medan jag tog upp den från hallmattan att jag läst meningen helt fel. När jag läst meningen ett par gånger till fattade jag vad det stod. Jag trodde att någon efterlyste mer borgerliga visioner för svensk film. Men det är nog bara om man läser meningen med vänsterögon som man fattar den direkt. För "visioner" är såklart samma sak som vänsteridéer. Och Teaterförbundet påstår själva att dom är politiskt obundna. Yeah right.

Som en kommentar till de Borgerliga visionerna så tycker jag att kulturministern har varit mer än tydlig på att kultursektorn ska granskas och utvärderas ordentligt innan några viktiga beslut fattas. Och producenten Tomas Amlöv har fått en hel drös ur den borgerliga regeringen att i allafall uttala sig om hur svensk film inte borde se ut med centralisering av makten, få och stora aktörer, monopolisering, statlig filmkontroll och ett minimalt utrymme för entreprenörer att agera på. Det är större visioner än någon socialdemokratisk regering haft för svensk film de senaste trettio åren i mina ögon.

Sedan kan jag kanske förstå att teaterförbundet är helt anti tanken på att en massa olika bolag skulle få göra film för staten. Det är ju betydligt jobbigare att skriva kollektivavtal med dom små bolagen (det var någonting dom ventilerade ganska mycket på det informationsmöte jag var på).

Bo Erik Gyberg som skrivit artikeln i fråga ägnar sig åt dinosauriefloskler som

"Utan en i grunden djärv konstnärlig förnyelse kommer filmen att förtvina på en upplevelseindustrins marknad"

Jag ryser av obehag när jag hör sånt där. Hela den här grejen med att politisera film och göra "djärv" film som väcker människor är obehaglig. Särskilt när det serveras med ett förakt för upplevelseindustrins markad. D v s oss människor.

Kan inte alla gamla kulturbroilers gå i pension snart.

Unikum part ....

Jo, som sagt. Svag för unika människor som går sin egen väg och sådär ni vet... Nej om vi skulle ta och se en dyngpackad Orson Welles trassla sig igenom reklam för skumpa istället.

Bakshi

Det är kanske inte så svårt att räkna ut att jag älskar originella människor som orkar gå emot strömmen och som vägrar välja den strömlinjeformade vägen till den grav vi alla är på väg mot i hög hastighet. Och Ralph Bakshi tillhör dom där stora människorna.

Bakshi, för er som inte känner till honom, är animationsregissör och ligger bakom klassiker som Fritz the Cat och Lord of the Rings och ännu mer obskyra saker som Wizards och Coonskin. Han animationer är tuffa och skitiga. Och dom har en nerv som är totalt unik för honom. Han är outstanding och den som påstår nåt annat (för han har många kritiker) saknar i mina ögon all förmåga att urskilja potent animation från Disney-rehash.

Det unika med Bakshi är att han fortfrarande går helt mot strömmen. Han är kritisk mot datoranimatörer som hävdar att man måste titta på och ta till sig den klassiska animationen eftersom han anser att den gamla animationen redan är gjord och att man inte kan kopiera bra animatörer uta bara försöka hitta sin egen röst oavsett teknik. Och det har han så fullständigt rätt i.

Han säger:

So I'm sitting in the theater watching a rat trying to cook some food. Now he's trying to get out the window... I blink with amazement at the brilliance of your computer, but wait a minute... This is nothing more than a Disney film made with a computer! Your bosses must have MADE you do this. Where do you guys think you're headed? Do you really think copying Disney films over and over isn't going to get just as boring as the boring Disney films you're copying? You've got all these great computers... show me something I haven't seen a million times already.

Hell Bakshi!

Naiv önskning

Finns det någon där ute i cyberrymden som har eller kan länka till en bild av Ragnar Frisk? Har länge funderat på hur en av Sveriges inspelningsmässigt snabbaste, proffsigaste och mest kommersiellt framgångsrika regissörer såg ut. Dessutom icke att förglömma regiguden Fritz Langs regiassistent i original-UFA-studion. Frisk gjorde också den första svenska färgfilmen och i svenska uppslagsverk om film brukar han beskrivas som den mest utskällda svenska filmregissören någonsin. Om det är sant eller inte vet jag inte men myten påstår att när en journalist påpekade att det var omöjligt att göra en sämre film än den senaste Frisk-filmen så svarade han själv: -"Då känner du inte Ragnar Frisk!"

Han spelar en liten roll i Björn Skifs-komedin "En Flicka på Halsen" från 1982. Jag har sett den nån gång för väldigt länge sen.























Fritz Lang

Ballmer Zune

Ja, det här är väldigt nördigt men det är så otroligt kul. Ballmer doing the monkey.

Roligt test

Hittade testet på Emmas blogg. Drar man pekaren över rutorna så får man lite mer detaljer.

Gissningsleken

Dagens fråga:

Vilken är världens första helt digitala film? (Ska bli intressant att se hur snabbt ni klarar det här. Svaret är inte helt lätt att Googla fram...)

Rätt svar:Bernard & Bianca i Austrailen (1990) är världens första helt digitala film. Toy Story var annars ingen dum gissning. Disney tog ett teknologiskt jättekliv när dom valde att låta animatörerna jobba fram filmen på digital väg med ett program som faktiskt utvecklades speciellt för Disney av Pixar. Numera görs nästan alla traditionellt animerade filmer digitalt men 1990 var det revolution.

David Cronenbergs nya!

David Cronenberg 2007:


















Martin Munthe 2000:

















...inga jämförelser i övrigt.

(Om någon någonsin har undrat vad det står tatuerat på Vladimir Dikanskis händer så är det bl a en rysk slangförkortning av "Döda Snutar Med Kniv".)

Tack för hjälpen.

Microsofts support.

Denna lördag tillägnas D.A.F.

Jävlar vad bra dom var under sin guldålder (tidigt 80-tal) och vad mycket mesiga kopior man hört genom åren.

Tanzen Mussolini! Tanzen Adolf Hitler! Tanzen Jesus Kristus!

Någon frågade dom för länge sedan om vad dom egentligen hade för politisk åskådning med tanke på de groteska texterna om Kebabdrömmar i den tyska staten och Hitler, Mussolini, blod och sperma. Dom lär ha svarat; -"We are nihilists. We believe in nothing!" (Ring a bell?)

Update: Vad var det som hände med DAF efter 1984 egentligen? Plötsligt började båda två hoppsa omkring på scenen i någonslags tysk epa-imitation av Boy George och dom började sjunga melodier i epa-versioner av Allison Moyet. Komplett med kongas, salsarytmer och annat huvudvärksframkallande (den hemskaste musikstil som någonsin skapats av människor kallas för "elektro"). I backspegeln ser det ju ut som om dom horade ned sig totalt i nåt slags försök att bli "kommersiella". Något inbitet gammalt fan som vet? Otroligt hemskt att se hur illa det kunde gå.

Passar på att posta följande geniala video också. Låten är "Greif nach den sternen". Jag fullkomligt älskar när artister vågar vara så här bombastiska.

Kulturbidragen granskas

Riksrevisionsverket har beslutat att granska kulturbidragen. Det är en unik händelse och bl a Konstnärsnämnden står i fokus.

Jag tycker att det är ett oerhört sunt tecken att samhället bestämt sig för att granska samhället. Det har inte hänt på oändligt många år i Sverige och vi kan bara gratulera oss själva i den här utvecklingen. Snart kan man nästan vara stolt över att vara medborgare igen.

Läs notisen i DN.

I en förstudie har Riksrevisionen uppmärksammat flera problemområden, bland annat handlar det om handläggningen av bidragen och regeringens styrning av bidragssy­stemet.

No shit, Sherlock...

The good guys still wear black.

Grymt cool trailer för en viktig film. Ninja Mission (1984). Regi: Mats Helge Olsson

Intervju på Voodoofilm.org

Jag gjorde en liten intervju för voodoofilm.org.

Gym Jones igen

Har postat om Gym Jones förr men en diskussion om gym i stan häromdagen fick mig att verkligen längta till ett gym som Gym Jones. Inga speglar, ingen AC, inga relaxhörnor och bekväma hälsobarer att koppla av i. Ingen lifestyle, guldkort och fräsch framtoning. Bara elakt hård träning och blodsmak i munnen. Och grymma resultat. Här är det (igen) Tag Team 300 som tränar (alltså cast och regissör till filmen 300).

Om ni förresten undrar vad det är för dåre som intervalltränar i Haga just nu så behöver ni inte undra längre. Jävlar vad jag höll på att snubbla illa på trädrötter när jag hoppsa-sprang nedför en väldigt brant stig igår.

Vilka hjältar

Från vänster: Mats Helge (posing as Agaton Sax utan skägg och regissörskeps), David Carradine, Frederick Offrein. Någon gång i slutet av 80-talet. Filmen är troligtvis Animal Protector.

Nostalgi

Seriesam säljer en gammal konsertposter för pappas grupp. Om ni någonsin undrar vems ben det är på Mogi Mobo (-87) så behöver ni inte undra längre. Och det är min lillasyster Lisa som är barnrösten i början av "Var kommer barnen in".

mgrip.com

Vill bara flagga för att jag registrerat en officiell domän för mina lättviktslösningar för indiefilmare som vill ha snyggt, snabbt och billigt.

mgrip.com

Arngate

Just nu teoretiserar medierna om det inte är så att Bonnierägda SF och TV4 har gjort en skitsnygg grej och manövrerat ut SVT.

Varför skulle dom göra nåt så korkat? Vad skulle poängen vara med att på ett så här tidigt stadie etablera tanken på att Arn-projektet eventuellt skulle suga? Varför över huvud taget dra in SVT till att börja med? Varför inte bara hoppa i säng med TV4 från början? Nä...Bonneirteorin är jättedålig.

Min erfarenhet från den här lilla ankdammen är att ju större projekt SF jobbar med desto dödsviktigare är det att medierna inte får minsta chans att skriva någonting som kan tolkas som ofördelaktigt. Varför dom skulle frångått den arbetsmetodiken är totalt obegripligt.

Personligen är jag helt ointresserad av Arn som film (OK plåtad trailer - otroligt töntig dialog - trist bok) - men turerna kring projektet är mycket spännande. Jag tror nämligen att projektet visar upp vår sårbarhet som filmnation. Vi har möjligheter att lära oss massor nu.

Jag tror inte alls att det finns någon smart strategi bakom någonting utan väljer Sherlock Holmes Elementärteori: Enligt Gunnar Carlsson har inte producenterna fått ihop material till den TV-serie SVT blivit lovad att köpa och då vill självklart SVT inte köpa längre eftersom det dom skulle köpa inte finns. Anledningen till att det inte finns någon TV-serie är för att projektet rasat över budget och av en överrock bidde det en fingerborg. Om så är fallet befinner sig producenterna i ett mycket dåligt förhandlingsläge nu när fingerborgen ska säljas till TV4.

Resultatet av att satsa på stora aktörer

...Arn.

-SF kan inte kan leverera innehåll enligt det ursprungliga kontraktet. Därtill visar det sig att det filmade materialet inte håller den kvalitet som vi förväntat oss, säger Gunnar Carlsson, programbeställare på SVT.

Gunnar Carlsson - å vad vi älskar dig, du låter så rolig när du går med ett klaver på varje fot...

Gunnar Hellström

Det går att ställa klockan efter svenska filmkarriärer som tog slut i och med den svenska Filmreformen. Gunnar Hellström (i huvudsak Alf Sjöbergs lärling) gjorde en av dom bästa svenska filmerna jag sett - Simon Syndaren - och det blev fyra filmer innan Schein, SFI och filmreformen stoppade hans möjligheter att verka i Sverige. Gunnar Hellström gjorde sin sista svenska film Chans 1962. 1963 startades SFI. 1967 var han igång i Hollywood. Fem år som säkert var jobbiga och en avgörande tid i hans liv. Som många andra tog han sig utomlands och hamnade som mycket framgångsrik TV-regissör i USA med serier som Bröderna Cartwright, Familjen Machahan och Dallas på sin meritlista.

Dallas var på sin tid den dyraste dramaproduktion SVT någonsin köpt in och hela svenska folket följde Gunnars arbete varje lördag. Uppenbarligen ville han hem till sina rötter (dom där rötterna är inte så enkla att kapa) och han förhandlade så att SVT gick in i hans film Raskenstam (skriven av Birgitta Stenberg). Raskenstam fungerade bra på dukarna men det tog tio arbetslösa år för Gunnar Hellström att få igång nästa film - Zorn - som blev hans sista.

Jag har aldrig träffat honom. Han stannade med sin stora jeep vid ett övergångsställe på Östermalm en gång och jag tänkte att det var för jäkla märkligt att den begåvade mannen med sin starka utstrålning och sin oerhörda meritlista hade såna problem att få film gjord här hemma. Han såg ganska dyster ut där bakom ratten. Sedan åkte han. Några år senare avled han i en stroke.

Så här svarade Gunnar Hellström i en intervju i Aftonbladet några år före sin död 2001:

Raskenstam och Zorn var strålande succéer, du är ett superproffs, ändå får du inte loss stålar att göra film. Det är ju löjligt.
– Tack för det, redaktörn. Jag brukar säga att jag kan mitt jobb. Om jag får vara så förmäten. Dessvärre brukar det inte vara så populärt här hemma.

"Svensk film behöver mer pengar!", bla bla

...ja, ni vet - det där gamla tjatet man hör hela tiden från alla dom där filmarna som inte har en aning hur dom ska få publik till sina filmer. Den här gamla bilden brukar dyka upp för mitt inre öga när jag hör det där:














Victor Sjöström regisserar det episka dramat "Terje Vigen" 1916 med sig själv i titelrollen. Han balanserar barfota på en hal skärgårdsklippa tillsammans med fotografen Julius Jaenzon. Bakom Victor ar man på nåt sätt lyckats stadga upp en liten mast med segel så att bilden ska föreställa Terje Vigen på sin båt med havsvattnets stänkande kring honom. Notera assistenten med en vattenhink som i rörelseoskärpa är på väg att tömma sitt innehåll över regissören. Det här var långt innan något SFI.

Båstads filmfestival 2007

Jag var i Båstad igår och under onsdagen hade jag nöjet att ta del av deras "American Underground" på programmet. Stan Brakhage och sånt där som jag personligen har lite svårt för och jag anser inte alls att Brakhage har den plats i filmhistorien som visuell innovatör som många akademiker vill ge honom. Det mesta Brakhage gjort gjorde de tyska expressionisterna långt innan honom. Sedan är det klart att hans återupprepning i modernare form säkert påverkade Cahier Du Cinema-generationen. Jonas Mekas är kinesisk vattentortyr för mig. En kille som gör ändlösa amatördokumentärer om ingenting och kommenterar det i egna voice overs som låter som Andy Kaufmans "Latka" på valium. Timme in och timme ut. Jag har aldrig förstått varför det är viktigt om film är konst eller inte och varför viss film måste urskiljas som konst gentemot annan. Det var ett bra program och jag kan inte riktigt uttala mig om moderatorernas presentationer av de flesta filmerna utan enbart om presentationen av en av filmarna som råkar vara en av mina husgudar - Kenneth Anger. Han presenterades i mina öron med direkta felaktigheter. Bland annat påstod man att Anger håller upp en satanisk spegel mot USA och att han sklulle vara influerad av ockultister som bl a Aleister Crowley som skulle hållit på med svart magi.

Kenneth Anger håller inte upp någon spegel mot USA. Det är nog snarare så att han dyrkar amerikansk dekadens och visar det. Hans huvudmotor i skapandet är att han varit en praktiserande Thelemit (Aleister Crowleys religion) i större delen av sitt liv. Någonting man missade att berätta. Film är det viktigaste verktyget för honom i det praktiserandet (han säger: "Lucifer is the paitron saint of the cinema"). Och till sist: Thelema (eller någon av Crowleys andra utflykter) är inte "svart magi". "Svart magi" är lite för barnsligt för ovan nämnda herrar skulle jag tro. Och lite poänglöst. Jag uppfattade presentationen av och snacket kring Anger som lekmannamässigt.

Någon påstod också att Anger är i toppform. Jag har tyvärr hört det motsatta av vänner. En gammal man och ett gammalt hjärta.

Ingmar Bergman - bortgånget svenskt filmgeni

Hyllningskörer överallt. En av mina favoritregissörer har gått ur tiden.

Överallt beskrivs Bergman som den store mästaren och mästerregissören. Bergman var ingenting sånt för mig. För mig var han ett filmiskt geni och en oerhört egensinnig filmskapare med ett alldeles eget uttryck och känsla. En unik konstnär hyllad över hela världen. Med rätta.

Men för mig representerar en mästare någonting annat. Söker lite snabbt i min dators inbyggda uppslagsbok och får följande beskrivning:

having or showing very great skill or proficiency : a master painter. • denoting a person skilled in a particular trade and able to teach others

När Ingmar Bergman en gång själv startade sin regibana var det mer eller mindre som ett fiasko med filmen "Kris". Mästaren (i ordets rätta bemärkelse) Victor Sjöström var konstnärlig ledare för SF i Solnas Filmstad och var den som fick ta tag i nybörjaren och lära honom allt det där viktiga som är helt avgörande för den fortsatta karriären. Hur man förhåller sig professionell. Hur man hanterar sina medarbetare. Hur man som regissör för det man söker av de begåvningar man arbetar med. Sjöström hade en lång och mycket framgångrik karriär bakom sig. När Bergman ändå färdigställde sin första flopp (vilket resulterade i att Bergman åkte ut ur filmfabriken i Solna) klev en annan Mästare (i ordets rätta bemärkelse) in på arénan och gav Bergman en andra chans med ett lågbudgetprojekt. Lorens Marmstedt (med sitt Terrafilm som bl a huserade Hasse Ekman och Hampe Faustman) var rak och ärlig och brutal i sin kritik och i sitt sätt att samarbeta - sådär som man föreställer sig en mästare. Han var en sån där personlighet som gör fyra år i filmskola värdelös på fem minuter.

Marmstedt är den enskilda individ som betytt mest för svensk filmhistoria i mina ögon. En makalös begåvning, spelare och producent. Sinnebilden för en storslagen kulturentreprenör.

Bergman gick vidare och ur Sjöströms och Marmstedts händer föddes till slut det geni hela världen känner idag. Bergman har njutit av total kreativ kontroll i nästan hela sitt liv. Ensam på tronen. Utan lärjungar och utan att någonsin egentligen uttala sig om bristerna i det system han verkat i (förutom i den där skattesmällen -76 då sossarna och nationalikonen kraschade rejält). Trots att några väl valda ord skulle få ALLA i filmsverige att lyssna. Bergman visste hur genier odlas men behöll kunskaperna för sig själv. De riktiga kunskaperna. De som skulle kunnat transporteras vidare till nya filmare. I arv från Marmsted och Sjöström. Men Bergman behöll det där viktigaste för sig själv. Det engagemang Sjöström och Marmstedt gav ville han inte ge. Dra era egna slutsatser.

Att han inte delat med sig på det yrkesmässiga planet är såklart inte enbart hans eget fel. Studiosystemet och det klassiska mästar/lärling-förhållandet som förädlat alla konstformer sedan människans gryning upphörde i o m Harry Schein. SFI satte stopp för den "community" som är så viktig för att film ska kunna växa.

Tänk om vi hade haft människor som Sjöström och Marmstedt idag. Vad mycket bra film vi skulle gjort!

För mig är Bergman en så motsägelsefull kraft. Dels är han allt det som skulle kunna vara rätt med svensk film - men han är också allt det som är fel med svensk film.

Planet Terror...

...var en besvikelse för min del. Den kändes slarvig och gamla favoriter som Jeff Fahey (grymt underskattad), Michael Biehn och t o m Bruce Willis var riktigt tråkigt använda. Synd, för jag gillar i regel allt Rodriguez gör. Jag gillar t o m Spy Kids-filmerna. Den här gången funkade det inte. Musiken var också ett rejält svagt kort och bidrog i mina ögon och öron till att faktiskt beröva filmen från en stämning den desperat hade behövt. Rodriguez är och förblir en av vår tids coolaste.

Astoria, Triangel, Nohrborg och den svenska förvirringen

Mattias Nohrborg gnäller ut i DN om kvalitétsfilmens villkor. Jag reagerar särskilt på öppningen på hans debattinlägg som för mig beskriver en bransch jag inte känner till:

Konkurrensen för filmrättighetsinköp har med åren hårdnat. De större bolagen köper stora filmpaket för att fylla upp sina kataloger. Priserna har skjutit i höjden i takt med att antalet visningsformer och territorier blivit fler. Riskerna är större, inte minst för oberoende bolag som varken har några mediebolag som ekonomiska garanter eller en verksamhet som finansieras av andra verksamheter.

En av Nohrborgs konkurrenter på kvalitétsfilmsrepertoaren har jag personligen sett stå och kohandla ned priser med asiatiska och amerikanska independentbolag nere på säljgolvet i Cannes. Nohrborgs bild av höga priser på kvalitétsfilm (s k art house och independent) är helt felaktig. Under hela 2000-talet har den internationella independentfilmen tappat mark åt de stora aktörerna med resultatet att prisbilden är skrämmande för oss producenter (och LYSANDE för alla filmköpare). Bra film säljs till så låga priser att man undrar hur fasen folk har råd att producera film över huvud taget. Det är mer än någonsin distributörernas tid nu. Kontrasten är att det är oerhört mycket dyrare att köpa film från de stora bolagen än det var förr. Och om man går på hela den där image-grejen med Sony och Universal som startar "independentlabels" och väljer att bara titta på dom katalogerna när man letar "kvalitét" är det självklart så att prislappen kommer att skrämma. Sony säljer ingenting billigt.

Nu är det verkligen en guldålder för yngre distributörsförmågor att hitta nästa Jarmuch. DV-revolutionen kom för att stanna och det går att köpa film riktigt billigt idag. Men man måste ha en känsla och smak som jag tror Nohrborg saknar och eventuellt har tappat på vägen.

Tangerine Dream 1980

Få saker var bättre förr. Det fanns inget internet. Det fanns ingen digital filmrevolution. Men en sak som var bättre förr var den tyska gruppen Tangerine Dream. Herregud vad coola dom var. Jag skulle ge mycket för Christoph Frankes "Super Heat 1979 Yamaha"-T-shirt t ex.

Arpegiator

Martin Munthe, 2007 (Olja på duk 90x75, Work in progress)

Moralisten och censurivraren Ted Bundy på YouTube

Som en liten parantes till intervjun kan inflikas att Ted Bundy var nekrofil och erkände sexmord på trettio kvinnor (men han mördade förmodligen fler). En mycket trevlig och socialt begåvad ung man enligt de flesta vittnen under rättegången. Han hade ett IQ på 124. Djupt obehaglig med andra ord.

Bosch

Death of the Miser

Francisco Goya

Saturno devorando a su hijo, 1819.

Scary!!!

Kan någon snäll människa tala om för mig vad som hänt med en av mina stora idoler, Clive Barker? Kolla in följande intervju om hans kommande dataspel Jericho. Jag får kalla kårar när jag hör honom. Visst, han har en förkärlek för stora och dyra cigarrer (det har jag med) men det här är illa.

Producenten Tomas Amlöv får svar från Moderaterna

Citerar ett inlägg i filmaren Johannes Pinters forum Independent.nu.

Fick via riksdagsledamoten Eliza Roszkowska Öberg (M) svar på mina fråga, ang. vad de ansåg om DN-artikeln, i form av ett gemensamt uttalande från Moderaterna.

\"Moderaterna anser inte att enbart stora aktörer ska råda på den svenska filmpolitiska arenan av filmproducenter. Filmbranschen mår bra av är den mångfald och kreativitet som närvaron av både de små och stora filmproducenterna genererar inom svensk film. Små bolag ska inte hållas tillbaka av fördomen att små aktörer på marknaden inte kan tillföra samma kvalitet som de stora aktörerna.

\"De små bolagen ska inte heller göras bidragsberoende genom att behöva producera film enbart utefter de riktlinjer som finns för att få bidrag för produktionen (då SFI är den största bidragsgivaren till svensk film). Vi har inte som mål att SFI ska bli en centralstyrande makt som har bestämmanderätten över kvalitet och över vad publiken vill se eller inte de kommande åren.

Vi behöver mer skapande och vi anser att företagande i alla skalor, stora som små, är bra för branschen och näringslivet i stort. Moderaterna värnar om entreprenörskap och småföretagande, särskilt inom kulturområdet. Ett monopolistiskt tänkande utesluter nya visioner och nyskapande\"


Man får hoppas att detta nu även tillämpas i praktiken och att det innebär att SVT och SFI slutar motarbeta små entreprenörer.

/tomas

Jobbig läsning om man gillar SFI:s nya satsning på Producentföreningen.

Ensamhet i cyberrymden

Jag brukar ibland undra om människor som inte kan skriva sina egna emailadresser rätt i sina mailprogram känner sig ensamma för att det aldrig är någon som svarar på deras mail. Eftersom mailen man svarar på alltid studsar tillbaka eftersom adressen dom fyllt i fel inte finns.

Det händer mig ganska ofta att jag får den typen av mail. Enkla fel som svensson@hotmai.com kan man ju korrigera men ibland går det inte att gissa sig rätt.

En gång var det en kille som jobbat i 35 år på SVT och nu fått sparken och förpassats ut i livet som arbetslös. Han skrev ett långt och ilsket jobbletarmail där han samtidigt talade om för mig att jag var en girig kapitalist som inte brydde mig om några andra värden en pengar och det ultimata beviset på det var att jag förmodligen aldrig skulle svara honom.

Det lilla fältet i mailet där reply-adressen brukar stå hade han helt glömt bort att fylla i.

iPhone

Försökte visualisera mig själv med en iPhone på någon av de inspelingsplatser jag befunnit mig på senare tid. 30 grader minus i Kalix, så tjocka fingervantar jag kunde hitta för att ändå behålla greppet om kameran. Eller Stuntgruppens studio i Bromma med arbetshandskar på händerna stående högt upp balanserande på en stege för att säkra setstycken jag byggt. I ingen av dom situationerna skulle jag kunna svara i en iPhone som kräver mina bara fingrar mot en känslig touch screen. Helt klart en telefon för "paper pushers".

Nä, jag tror att Casio G'zOne är mer min grej. Den går att simma under vatten med, slänga in i öppna brasor, sula i trottoaren så hårt man orkar osv... Inte världens snyggaste telefon - men funktionell.

Årets Rookie!

Här är resultatet av SFI:s Rookie-satning.
(Tack för idén, Tomas!)

Demokratiserande filmredskap

Jag har konstruerat en liten, smidig och bärbar räls som jag kallar "Mrail" inspirerad av att jag fått säkert hundra mail där unga filmare undrat vad det var för konstruktion jag använde i bakomfilmen till min långfilm Camp Slaughter (ni vet den där filmen som fick Expressen att ifrågasätta varför SFI inte gav mig yrkesförbud). Just den kamerarigg jag använde på Camp Slaughter har jag inte kvar sedan några år och den tillverkas inte längre, därför bestämde jag mig för att konstruera en egen mer anpassad efter egna behov. Min idé är också att den ska vara BILLIG för oberoende filmare att köpa. I dagsläget kostar den drygt fyra tusen kronor (rälsen jag använde på Camp Slaughter kostade närmare tjugofem). Idén med att tillverka rälsen och sälja den är för att jag tycker att det behövs ett redskap som man kan göra snabba och kostnadseffektiva inställningar med. Det som skiljer svensk film från internationellt gångbar film rent visuellt är kameraarbetet. Titta på vilken Hollywood-film som helst. Kameran rör sig ständigt och suger in tittaren i handlingen på ett sätt som statiska kameror inte gör. Så "Mrailen" är mitt bidrag till den Nya Svenska Filmbranschen. Den som står utanför den priviligierade Producentföreningen, SFI, FiV och SVT.

Jag gjorde ett litet test igår eftermiddag för att se exakt hur många inställningar jag hann göra på fem minuter. Det blev tolv åkningar. Visserligen utan skådespelare och ljussättning...men ändå. Normalt är en inställning på fem minuter mycket bra jobbat. En inställning med dolly för att få till en suggestiv åkning ska man normalt sett vara glad om man betar av på en halvtimme. Kan jag hjälpa till att öka inspelningshastigheten på en lågbudgetfilm utanför systemet så hjälper jag till att sänka den totala budgeten utan visuella eftergifter. För DET är det sista vi får göra om vi ska kunna konkurrera internationellt.

Tyvärr hackar YouTube-klipp men ni hajjar poängen:

SFI ska granska SFI

Först blev jag glad när jag läste att Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth har tillsatt en utredning av kulturen med förläggaren Eva Swartz. Sedan läste jag artikeln i DN närmare och såg att Swartz är vice ordförande i SFI:s styrelse.

Det låter inte förhoppningsfullt. Om staten ska utreda oegentligheter i arbetsförhållanden på ett storföretag brukar man inte anlita styrelseorföranden i bolaget för att göra utredningen.

TILLÄGG: Såg nu att hon inte kommer att sitta själv i utredningen och så minndes jag plötsligt att jag träffat henne för många år sedan på TV4 då hon var väldigt driven och kommersiell. Kanske inte så dumt val trots allt. Tvärtom kanske det kan vara bra med total insyn på SFI.

Läs också Kulturministerns krönika.

Och väldigt bra bloggpost hos Ensamma Morsan.

Kräv Gunnar Carlssons avgång nu

http://www.petitionspot.com/petitions/FreeCissi

Skriv på. Gunnar Carlssons uttalanden är maktfullkomliga och helt osmakliga i ett modernt samhälle. Han jobbar som chef på Statens uppdrag och det är vi som betalar hans lön. Hans personliga strävan i egenskap av chef för SVT Drama att skapa ett statligt filmmonopol måste stoppas av hans arbetsgivare - vi.

SVT:s krigsförklaring

SVT förklarar krig mot den oberoende svenska filmen och de små bolagen och uppstickarna i svensk film. Gunnar Carlsson längtar tillbaka till ett betong-Sverige där det är mer vattentäta skott och mindre konkurrens mellan producenter. Föraktet för entreprenörsskap uttrycker han i den här artikeln i DN.

SFI och Producentföreningen svansar efter lite försiktigt. Höstmörkret sänker sig ytterligare över ett filmland i djup kris. Och en bransch som drivs av fega människor utan visioner och idéer.

Anders Birkeland utgör den enda kontrasten i artikeln.

Man kan ha i huvudet att Gunnar Carlsson, mannen men järnkoll på produktionsekonomi, också ligger bakom SVT:s satsning på Filippa Pierrous TV-serie "Bonsai" som totalt spårade ur budgetmässigt med många miljoner och till slut lades ned då Gunnar konstaterade att han inte kunde färdigställa serien. Snyggt jobbat med våra skattepengar. Gunnar for finansminister. Eller nåt.

SVT är ingen TV-kanal. Det är bara en fasad. I hemlighet är det ett avelsinstitut för imbeciller.

en Schenk från ovan

Schenker måste vara världens sämsta budfirma. Finns det någon som någonsin fått någonting i tid? Någon som någonsin hört av Schenker efter att dom skickat försändelsen på retur bara för att ditt företag inte råkar äga kvarteret där dom ska lämna och har en egen godsmottagning? Varje gång någon ska skicka någonting till mig och jag får veta att det är Schenker som fått uppdraget flashar tanken -"Å nej, jag kommer att få åka ut till Schenkers retur i Liljeholmen och försöka hitta paketet om tre veckor...

Att Schenker befinner sig i en monopolställning i sverige och stora delar av europa gör inte saken bättre.

Videobloggspremiär

Lite inspirerad av en internetbekanting som heter Chris Coppola testar jag nu videobloggandet.

mrail.blogspot.com

No Good TV

Väldigt bra webb-TV-initiativ. En "konkurrent" till Joost är webbkanalen No Good TV. Gene Simmons från Kiss har gått in med pengar i projektet. Ska bli intressant att se vad kanalen drar igång. Om webben kan befria TV från den politiska korrektheten som automatiskt kommer med de höga annonskostnaderna blir jag mer än glad. Vem vet - det kanske slutar med att en TV-kanal kör någon av Jodorowskys filmer.

Helgen

Åt på Folkoperan, såg Blades of Glory (riktigt rolig), hann fika i solen på Ritornos uteservering innan regnet kom, träffat vänner och sett 12 Fördömda Män på TCM som jag av någon obgriplig anledning aldrig sett (91:an Karlsson med en skön krigsfilmsavrundning sista fyrtio minuterna...inte alls vad jag väntat mig).

Min vän C med den fantastiska altanen med rosorna på Kungsholmen skickade en länk till en trailer för den spanska filmen Dödens Svampar (eller nåt liknande). Fantastiskt.

Fredag

Är lite stolt över mig själv för jag sa till en kompis att jag trodde att Darling skulle sluta på 30 000 besökare. Den slutade på 30 564. Vilket innebär att den kan kvittera ut PRS.

Jodorowsky

"Cinema is a bit like Karate. You punch and punch and punch until you achieve magic."
- Alejandro Jodorowsky

The Wicker Man (2006)

Jag hoppas att Neil LaBute fick ett riktigt fett gage för den här filmen. Och Nicholas Cage. Det är svårt att skjuta så långt från målet som den här filmen gjort. Det är knappt man vet var man ska börja. Originalet har en fantisk fingertoppskänsla för hedendomen den beskriver och bra handlag med de ockulta idéerna.

Neil LaBute har någonstans fått för sig att hedningar beter sig ungefär som Amish-folket + människooffer. Han har alltså helt spegelvänt idén. Och när Nicholas Cge anländer till Summerisle så har han ingenting att förlora, har gett upp och är på dekis. Till skillnad från originalets Serageant Howie som är rättrogen, oskuldsfull, naiv och lite självgod (ett perfekt offer med andra ord).

Neil LaButes hedningar skrattar hela tiden ondskefullt, är pryda och förslavade av dogmatiska ideal (tvärtom emot vad hedendomen är alltså). LaBute missade också den lilla detaljen att The Wicker Man är en musikal.

Skräcken i The Wicker Man (originalet) är så enkel och genial. Summerisle är ett paradis. Männsikorna är goda och snälla. Sång och dans överallt. Sexuell frihet. ...men tyvärr grabben - vi måste tänka på grödorna och elda upp dig i vår Wicker Man. Det är ett av dom bäste twist ends som gjorts.

Kontorsutrustning

All kontor behöver en säck. Telefoner, faxar osv är helt sekundära. Det är här man kläcker nya idéer, ser saker ur andra perspektiv och väcker muskler som lätt förtvinar framför allt datorjobbande.

White of the Eye

Nu får någon med lite vett i huvudet ta och remastra och släppa Donald Cammells fantastiska "White of the Eye"(1986) på DVD. Med mycket möda och besvär kan man få tag i något begagnat VHS-ex av filmen och det duger inte. "White of the Eye" är en kulturskatt skänkt till oss av en av 1900-talets mest originella filmskapare. Den är djupt märklig och stora delar av den oförklarlig (och sedan Cammell tog livet av sig lär vi aldrig få någon förklaring av alla referenser till "sändningar" och "repriser" och alla bilder av parabolantenner). Förutom att filmen är otroligt vusuellt stark, makalöst klippt och fantastiskt stilsäker så är dialogen också helt fantastisk. Som när Mr White (spelad av David Keith) får tokspelet, smetar in sig i rödfärg och beväpnad till tänderna börjar spränga sönder omvärlden med dynamit:

Danielle White (dottern): Dad exploded the bed.
Joan White: Danielle, are you okay?
Danielle White: Dad's wearing a bunch of hotdogs.

En del gillar inte slutet - men jag tycker att dom har helt fel.


När filmen hade premiär i USA så ville MPAA ge den en X-rating. Marlon Brando skrev då ett personligt brev och bönade MPAA att tänka om och det funkade tydligen. Brando var god vän med Cammell tills han stack en stor fet kniv i ryggen på honom under arbetet med deras gemensamma projekt "Jericho". Det var över huvud taget ganska många som stack knivar i ryggen på Cammell som i sin tur var komprimisslös. Jag fattar aldrig varför Cammel spenderade sitt liv på att försöka få mainstreamfolkets godkännande. Det kostade honom bara livet till slut. Han var alldeles för bra för Tinseltown.

Kinsey

Jag lärde mig alldeles nyss att det var Alfred Kinsey som följde med Kenneth Anger till klostret Thelema på Sicilien för att försöka rädda och restaurera resterna av Crowleys illustrationer i byggnaden. Mindboggling. Och ändå inte.

Jag hade missat att Kinseys stora intresse för Mäster Perdurabo är en liten älsklingskonspirationsteori hos reaktionära konservativa kristna grupper som tycker att folk har alldeles för mycket sex med varandra (särskilt upprörande är naturligtvis homosexualitet). Kinsey var förstås intresserad av Crowleys liberala filosofi som bröt mot alla traditioner och placerar individen i centrum.

Bibeltemplet har en paranoid artikel som är rätt komisk.

Alf Sjöberg

Lyssna nu latmaskar:

En svensk film får inte kosta mer än 350.000 kronor (de begränsade avsättningsområdena, etc.) Försynen har i sin allvishet förskonat oss från möjligheten att göra vräkiga s. k. storfilmer.

Låt oss följaktligen inse vår fattigdoms betydelse! Låt oss tvinga vår slöhet och oförmåga till besatthet över de små medlens möjligheter.
- Alf Sjöberg ur en intervju i Biografägarnas Tidning 1946

Och för er som inte har koll på vem Alf Sjöberg var kan jag berätta att han är den enda svenska filmare som gjort svensk film i episkt format i romersk tid - komplett med Jesus korsfästelse på Golgata.

Kontrollrummet ber om ursäkt, men nu blir det konstigt igen...

Nu blir allting väldigt konstigt en liten stund

SubDVD

För den som strosar runt i stan och letar efter mening i livet rekommenderar jag ett besök hos SubDVD på David Bagares gata (precis ovanför trapporna där Olof Palmes gata slutar). Meningen med livet kan köpas för 219 kr hos SubDVD i form av importerad DVD innehållande Mavericks släpp av min film Stinger.

Herzog blir skjuten på YouTube

Det BÄSTA ur europeisk filmproduktion #3

För tydlighetens skull; det finns ingen rangordning i den här listan. Listor och rangordningar är idiotens sätt att försöka göra livet logiskt.

Nästa klipp är ur "Auch Zwerge haben klein angefangen" (Even Dwarfs Started Small). Regi; Werner Herzog. Filmen hade premiär 1970 och premiärkvällen blev Herzog utsatt för mordhot både från dåtidens extremhöger och extremvänster. Den här filmen såg jag när jag var sju år gammal och den har lämnat resonans i hela min personlighet. Den som påstår att filmer inte kan påverka vår personlighet har helt fel.

Det BÄSTA ur europeisk filmproduktion #2

Phenomena (1985). Regi: Dario Argento. Och bland det bästa gruppen Goblin gjort i musikväg.

Det BÄSTA ur europeisk filmproduktion #1

Året var 1983. Filmen är Il Mondo di Yor (Yor - The hunter from the future). Regissör var Antonio Margheriti.

Stardust

Skittidningen Stardust som hela tiden kastas mellan olika ägarkonstellationer för att den har för få läsare och för få annonsörer stänkte till med någon "Månadens Talang" som i det här fallet var Christian Magdu som spelade en av dom centrala rollerna i min film Camp Slaughter. Ögnade artikeln hemma hos Christian igår kväll. Jättebra, men måste skribenten (orkade inte kolla vem det var) skryta med att han inte sett Camp Slaughter men bekanta till honom/henne har intygat att det är en värdelös kalkonfilm? Hur integritetsbefriad får man vara som journalist? Gör din research, latmask. Tyck vad du vill om filmen men det är puckel-slaven-Igor-journalistik att inte orka se film man skriver artiklar om. Att i tryck ha starka åsikter om filmer man inte sett ger inget...smart intryck.

Små, små delmål...

Att ha minst en film hos Blockbuster. Check! (Import-versioner på köp räknas inte)

Dagens sanning

It ain't about how hard you hit, it is about how hard you can get hit and keep moving forward, how much can you take and keep moving forward.
That's how winning is done!
- Rocky Balboa

Cannes 2007

Imorgon är sista dagen på Marché Du Film Festival De Cannes och Boll World Sales packar ihop sina två suiter på Hotell Carlton och åker hem. Det är första marknaden som Year One varit ute på. Skulle gärna ha varit nere en sväng och tittat till dom och några andra kollegor men olika saker satte käppar i hjulet för det. På Carlton finns också Shoreline Entertainment med min film Stinger (det finns några få osålda regioner kvar på den).

Hade jag varit i Cannes hade jag också passat på att slänga ett öga på visningen av Uwe Bolls "Seed" med Michael Paré - ett projekt som är mer personligt och inte bygger på en spel-franchise. First look på Bloodrayne II: Deliverance hade också varit kul. Även om dom bara visade den projicerad från digibeta. In The name of the King (budget 60 miljoner dollar) visades vad jag förstår inte.

Death Proof

Såg Tarantinos idag. Fuck, vad snygg den var. Snyggaste Tarantino-filmen hittills. Och Tarantino dubblade som DP. Säkert inspirerad av Rodriguez kaxiga one man circus. Och Kurt Russell är fortfarande svinigt bra. Han gör alldeles för få coola roller. Han skulle fortfarande hålla väldigt bra som Snake Plisken.

På minussidan är att Tarantino gör filmer om andra filmer hela tiden. Varenda gång jag ser en Tarantino-film så vill jag bara att filmen ska ta slut så att jag kan åka hem och se om originalen. Och dialogpartierna kan bli otroligt tjatiga i längden. Är inte skådespelaren en heavy som De Niro eller Samuel Jackson så hör man alldeles för tydligt att det är Tarantinos huvud som malt ur sig orden ned på manuspapper.

Triangelfilm i konkurs

Jag tycker att man kan låta händelsen illustrera Svensk bidragsfilm. Det är på ett sätt berättelsen om skillnaden mellan att jobba med mjuka och hårda pengar.

Det är lätt att driva företag när ingen förväntar sig att få någonting tillbaka. Jag har all respekt för Matthias Norborg och att han vill driva företaget vidare - människor som inte backar för förluster är stora. Men jag tror att Triangelfilm måste inse att deras affärsidé är att leva på mjuka pengar. Triangelfilm hade aldrig existerat utan alla de stöd från SFI för lansering av "kvalitétsfilm" dom åtnjutit genom åren. Kraven på att driva ett normalt företag ser helt annorlunda ut.

Artikeln i DN.

Bruno Mattei har gått vidare

Den Italienska filmregissören Bruno Mattei avled igår 75 år gammal. Han arbetade till slutet och har ett makalöst verk av filmer bakom sig som kommer att ge upphov till nya generationers Grindhouse-hyllningar. Bland dom:

Cruel Jaws (1995) (TV)
Terminator II (1990)
Trappola diabolica (1988)
Zombi Flesh Eaters II (1988)
Robowar - Robot da guerra (1988)
Scalps (1987)
Double Target (1987)
Strike Commando (1987)
Bianco Apache (1986)
Rats - Notte di terrore (1984)
The Seven Magnificent Gladiators (1983)
Hell of the Living Dead (1980)
Sexual Aberration - sesso perverso (1980)
The Other Hell (1981)
Women's Camp 119 (1977)
SS Girls (1977)

m fl.

Det är med djup vördnad och respekt jag vinkar adjö.

Rambo IV

Oj, två stora filmfebrar för min del det här året. det var länge sedan. Först 300 och nu Rambo IV. Trailern ser helt otroligt bra ut. Bring back the 80's!

Swedish Film #2 2007

Tyvärr verkar det inte finnas någon nätversion av SFI:s reklamblad för den svenska bidragsfilmen men jag tänkte ändå kommentera artikeln med titeln "New Kids On The Block".

Först av allt vill jag bara säga; go Micke Hjort! (Som jag har jobbat med för länge sedan) och Go Micke Flodell! (som jag också har jobbat med för länge sedan) Det är grymt att ni gör film och inte backar för nåt. Min kritik handlar om SFI:s syn på era verksamheter.

Artikeln fokuserar på att ett antal reklamfilmsbolag gör långfilm och att det kommit en del bra från dom bolagen. I vissa fall en typ av film som SFI anser är "värdefull" och så här i efterhand ångrar lite att dom inte lyckats fånga upp i bidragsmaskineriet. Och då tänker jag främst på Johan Klings "Darling" som reklamfilms- och TV-produktionsbolaget Spader Knekt ligger bakom.

Det som får mig att hajja till med artikeln är bl a Piodor Gustafssons syn på de Långfilmsproducenter han jobbar med. I artikeln säger han "These are companies with sound finances and ceative talent. It makes sense for them to go into features." Och han med "sound finances" menar han att bolagen har pengar genererade från reklamfilm som han tycker att dom ska använda till långfilm istället.

Jag hoppar till på hur SFI betraktar det som en självklarhet att produktionsbolag finansierar utvecklingen av bidragstödd långfilm med intäkterna från reklamjobb. Piodor ser det som en styrka. Jag ser det som ett nödvändigt ont för dom här bolagen. En nödlösning i en bransch som saknar underlag för seriösa finansieringsformer. En bransch som saknar en infrastruktur för investmentsatsningar i långfilmsproduktion. En typ av satsningar SFI med makalös effektivitet lyckats skrämma bort.

Vad SFI inte tänker på är att det även kostar att driva ett reklamfilmsbolag. Samtliga kostnader är högre än för långfilm eftersom det ställs helt andra krav på reklamfilmare. Här handlar det om att matcha kundernas krav. Det går inte att sitta ute i Europastudios om man jobbar med reklam. Östermalm (eller en större innestadslokal) är ett måste. Reklamfilm kräver faktiskt fler anställda. Få långfilmsproducenter har receptionist. Ett reklamfilmsbolag som inte har receptionist går inte att ta på allvar. Vinsten som ett reklamfilmsbolag genrereras är en långsiktig investering i bolagets överlevnad i tider av stiltje. För då och då går botten ur reklamvärlden och det görs nästan inga reklamfilmer. Då gäller det att kunna överleva ett tag med flaggan i topp. Det kostar att hålla ett bolag med kanske 14 anställda vid liv ett halvår när det nästan inte görs några produktioner alls. Att Piodor, som gammal reklamfilmsproducent på Moland, inte tänker på det känns lite märkligt.

Jag önskar att branschen och SFI för en gångs skull skulle kunna ta det här med filmfinansiering på allvar. Inse att det faktiskt är en seriös näringsform och att det behövs en seriös grundläggande struktur för att få Svensk film att fungera. Att det behövs relationer mellan producenter och investerare och en form för turn around på svenska produktioner i Sverige och utomlands. Som det är nu är allt lite på en höft. Man kör för att det är kul (och det är inget fel i det egentligen) och man kan tänka sig att riska med reklamfilmsbolaget för att göra en långfilm därför att det är ballt att ha gjort långfilm. Har man tur kan man dryga ut förlusterna lite med gratispengar från staten. Men det är ingen lösning på det Svenska filmproblemet. Långt ifrån.

Year One i Variety

Här är länken till webbversionen av Varietys artikel om Year One i Cannes i år.

Världens hittills bästa trailer.

Vet inte hur många gånger jag plockat fram den här trailern ur videohyllan och kört den. Hittade den nyss på YouTube. Den är bäst. Underskattad film i övrigt.

Camp Slaughter på DVD i USA

Nu är Camp Slaughter på väg att ges ut på DVD i USA. Distributör är Brain Damage Films. Ett bra hem för filmen. Distributören har varit väldigt bra på att profilera produktioner av det här slaget. Med lite tur dyker filmen upp på alla dom större kedjorna.

Postmodernism del 172 - "Hopprepsgenerationen"

Kollade på The Tough Alliance på Södra Teatern igår. Dom är hemskt bra säger alla. Unika. Världens bästa band. Edgy naiv-pop. Vi kan inte sjunga men sjunger ändå, typ. Vi vill ingenting, bara skapa känslor, typ. (Är man äldre än 16 har man hört det förut)

Två killar på en scen mimar till sina egna låtar i en kvart tills en lokal av lika mimande människor, ekiperade och friserade i perfekt homogenitet hoppade sönder den pyttelilla scenen.

Jag stod rätt långt bak i lokalen och kände mig som Woody Allens myra i Antz.



















Stockholmare

För en trög-road 70-talist som jag själv påminner TTA om saker som Tom Wolgers projekt Mockba Music och Paris Biz och så här kan man läsa om det på Wikipedia:

Gruppen omgavs av många rykten, och skapade delvis själva en hype och en för tiden typisk image av blasé överklassungdomar på drift med starka inslag av new romantics-estetik.

Nåt annat som är intressant är att TTA:s nya skiva släpps på vit vinyl. Jag har en Paris Biz 12:a på vit vinyl på vinden.

Totalt f***ed up

Under Cannes-festivalen så hålls varje dag seminarier om finansiering har jag just fått ett utskick om. Oj, vad spännande, tänker jag i mitt stilla sinne. Synd att man inte är där - man skulle kunna ha lärt sig allt om att knyta ihop komplexa distributionsdealar för att locka finansiärer till europeiska projekt och man kanske fär lära sig allt om "the nuts and bolts"?

Nej då. Nej, nej, nej... Vem skojar jag med? Filmfinansiering på en Europeisk filmfestival (och viktig internationell filmmarknad) handlar om...
EU MEDIA stöd till festivaler, Fonder i Balkan, Estländska Fonder för postproduktion, MEDIA (TV), Jan Vrijmans Fond, MEDIA (Stöd för piloter), MEDIA, (Stöd för utbildning). MEDIA (Stöd för utveckling av Video-On-Demand)...

Är det inte jävligt märkligt att en av dom mest inkomstbringande och kapitalstarka industrierna i världen behöver hjälp av samhällsmedel som en gammal svag krympling i vår del av världen. Vad fan är det för fel på Européer?

Märklig känsla

Har jobbat ett tag med att få iväg allt Year One-material till Cannes-marknaden och i förra veckan blev jag kontaktad av en Amerikansk filmproducent som vill att jag ska pitcha ett gäng projekt jag skulle vilja göra för Universal. Upptäcker under helgen att dörren till förrådet med "nya idéer" varit stängd alldeles för länge. Jag har jobbat med Year One (Stinger och alla andra projekt) så länge att det upptagit det mesta av kreativiteten. Jag håller på att mecka upp det rostiga låset till den där dörren. Annars har det alltid varit så för mig att nya projektidéer flödat totalt fritt. Fram till 2004 någon gång så skrev jag ett filmmanus per år och ett antal synopsis. För det här uppdraget vill jag inte ta ur det gamla arkivet utan "föda" nytt. Idén måste passa uppdraget som handen i handsken.

Organisationsplaner...

Det ena och det andra har fått mig att fundera på om det faktiskt inte är dags att organisera mig och andra i en stark motreaktion mot hur Svensk film ser ut och branschens agerande därefter. Igår var jag i Ystad och träffade producentelever som verkar aningen oroande över vad det är för bransch dom ska ut i som kontrolleras av ett SFI som inte vill ha dom och jag ser och träffar människor i branschen varje dag som alla säger samma sak: Det här håller inte. När ska Svensk film stå på egna ben och när ska den börja hålla internationellt?

Det är så dags för oss filmare att vakna att det inte ens är roligt. Vi MÅSTE bli en del av den internationella filmskapar-communityn nu. Vi måste in i en ny tid. Som bransch behöver vi en kompetens vi saknar. Vi måste ut på marknaderna och vi måste börja samarbeta och lägga upp strategier med det fåtal som förstår filmfinansiering, distribution och försäljning. Möjligheterna ligger där framför oss. Filmer som Frostbiten, Exit och mina egna säljer faktiskt. Dom har en publik och kan på olika plan kommunicera internationellt. Men det behövs fler röster. Fler artister som kan kommunicera. Fler smaker. Vi behöver ett utbud och ett fundament. Annars räcker det inte till. Att låta SFI dominera och kontrollera så många kreativa människors liv i en strävan att säkerställa produktionen av "värdefull film" är en livsfarlig spillra av en vänsterromantik ur det förra årtusendet. Det är dags att sparka loss nu. Vi måste blicka in i framtiden och släppa loss den stora visionen. Den är större än oss enskilda individer och den är fan så mycket större än Svensk filmpolitik.

I'll be back angående organisationsform...

















Sir William Wallace

Haka vs. Scotch

Jag brukar såklart babbala en del om rugbylaget All Blacks (verklighetens mostvarighet till killarna i "300"). En liten intressant raklamfilmsfejd mellan Nya Zeeland och Skottland pågår. Först ut var Adidas reklamfilm med All Blacks i huvudrollen.



Naturligtvis svarar rugbyns hemland med sprittillverkaren William Lawson's.



Festligt!

När upphör stödet vara ett stöd?

Många och långa blev diskussionerna om Darling i pressen och i olika forum. Stackars Darling som inte fick något stöd. Hur tänkte ni på SFI som inte gav filmnen stöd?! osv...

Exakt vad är problemet? Darling klarade sig utmärkt utan stöd. Det är fantastiskt bra.

Någonstans har någon dragit likhetstecken mellan Svensk film och SFI. När en kritikersuccé hittar egen finansiering så ses det på som att någonting har gått fel.

Väldigt snurrigt alltihop. Kan vi inte ta och en gång för alla dra ett stort streck över det där likhetstecknet och kanske tänka oss att det finns ett liv utanför SFI? Att det är meningen att SFI ska vara ett stöd och inte en exekutiv producent? En exekutiv producent med total kontroll på allt som görs i landet. Var det verkligen meningen att SFI skulle stå som avsändare till all bra Svensk film? Och att det är ett fel som måste åtgärdas när ett privat bolag råkar stå bakom?

Textade filmer

Jag gick en ganska dålig kurs i dramaturgi någon gång i slutet av 80-talöet när jag var 18/19 år. På kursen analyserade vi De Sju Samurajerna och jag kunde inte låta bli att fortsätta den där analysen efter kursen. De Sju Samurajerna är japansk. Men man missar ingen handling om man inte förstår vad skådepelarna säger och man är van att se historier berättade i bilder. I Sverige läser vi de svenska texten på filmer maniskt. Det är helt förödande för filmberättare för när filmer fotograferas, rgisseras och klipps så gör vi det hela tiden med avvägningen hur ögat rör sig över bildytan. Rytmen för hur man som tittare tar in filmen är helt avgörande för hela filmen. Filmklippare väger in och utpunkter i bilder med rutexakthet. När vi klipper rullar vi scenen framlänges och baklänges för att känna om det är visuell musik vi skapat. Slänger man sen på en text som ögat hela tiden letar upp och läser så missar man faktiskt filmen. Jag har testat det massor av gånger. Först sett en film där jag läser texten och sedan ser jag om den utan text. Det är två helt olika filmer.














Jag tror också att gå på bio och läsa texter i två timmar trubbar av oss som konsumenter av visuella berättelser. Dom bra fimerna "når inte in" som regissören tänkt sig.

En hel del människor (inte jag) skiljer på "det visuella" och på "story". Jag har sett diskussioner om filmen "300" på nätet där det snackas om att filmen är fantastisk rent visuellt men att själva storyn är tunn. Jag blir ett stort frågetecken när jag läser sånt.

Ta bort texten, skruva ned ljudet så att filmen blir helt tyst! Det som är kvar, DET är filmens story. Och det är den storyn som har gjort filmer som De Sju Samurajerna, Dollar-filmerna, Star Wars, Indiana Jones och 300 till jättesuccéer över hela jorden. Över alla kulturgränser. Globalt.