Konkurrensen för filmrättighetsinköp har med åren hårdnat. De större bolagen köper stora filmpaket för att fylla upp sina kataloger. Priserna har skjutit i höjden i takt med att antalet visningsformer och territorier blivit fler. Riskerna är större, inte minst för oberoende bolag som varken har några mediebolag som ekonomiska garanter eller en verksamhet som finansieras av andra verksamheter.
En av Nohrborgs konkurrenter på kvalitétsfilmsrepertoaren har jag personligen sett stå och kohandla ned priser med asiatiska och amerikanska independentbolag nere på säljgolvet i Cannes. Nohrborgs bild av höga priser på kvalitétsfilm (s k art house och independent) är helt felaktig. Under hela 2000-talet har den internationella independentfilmen tappat mark åt de stora aktörerna med resultatet att prisbilden är skrämmande för oss producenter (och LYSANDE för alla filmköpare). Bra film säljs till så låga priser att man undrar hur fasen folk har råd att producera film över huvud taget. Det är mer än någonsin distributörernas tid nu. Kontrasten är att det är oerhört mycket dyrare att köpa film från de stora bolagen än det var förr. Och om man går på hela den där image-grejen med Sony och Universal som startar "independentlabels" och väljer att bara titta på dom katalogerna när man letar "kvalitét" är det självklart så att prislappen kommer att skrämma. Sony säljer ingenting billigt.
Nu är det verkligen en guldålder för yngre distributörsförmågor att hitta nästa Jarmuch. DV-revolutionen kom för att stanna och det går att köpa film riktigt billigt idag. Men man måste ha en känsla och smak som jag tror Nohrborg saknar och eventuellt har tappat på vägen.
4 kommentarer:
"en verksamhet som finansieras av andra verksamheter"
Låter som en bra affärsidé... Jag tror det är det skatteverket håller på med... :-)
/tomas
Snackade med en pålitlig herre i hemmaunderhållningsdistributionssvängen för inte så länge sedan och han ansåg att det har varit några gyllene år för distributörer. Det har i princip varit omöjligt att inte tjäna pengar på t ex det omättliga behovet av DVD (där även Triangel varit aktiva). Den här grönskan har fött flera nya intressanta aktörer. T ex Njutafilms/SubDVD. Triangel/Astorie lyckades med konsttycket att misslyckas mitt i en strålande högkonjunktur.
Jo. Det hela är egentligen ganska enkelt och logiskt.
Ny teknik och nya distributionsformer gjorde att biopubliken valda att se mer film hemma och hellre spenderade sina pengar på DVD klassiker än på ny film.
I det läget valde Astoria att ta över biografer som knappt kunde konkurrera med hemmbiografer i prestanda och satsa på filmer som till största del uppskattas av festivalpublik och kritiker, inte den breda massan.
Man behöver ju inte vara något geni för att räkna ut vart det skulle ta vägen. Kan bara se till mig själv. Jag går inte alls bio lika ofta längre och de gånger jag går blir jag oftast besviken. Men istället lägger jag stora summor på köp-DVD:er, nya teknikprylar och programvaror.
Sedan tror jag iofs filmens guldålder bara har börjat. När expansionen på internet tagit riktig fart och kreatörerna verkligen lärt sig tjäna pengar på den, så kommer nog den riktiga guldåldern.
Men det gäller ju då att vara förbered. Man kan ju inte leva kvar i det förflutna.
/tomas
Kvalitetsfilm verkar i det här sammanhanget betyda: "film som ingen vill se". Det finns väl ingen anledning att ha kvar en biograf som lockar 10 besökare om dagen. Det är inte heller rimligt att något företag ska bedriva verksamhet som de inte tjänar något på. Finns det ändå en grupp människor som vill se den typen av film får de väl organisera sig på något sätt. Finns det inte det så är ju problemet löst. Är gruppen alldeles för liten för att locka till någon marknad så skadas ju inte någon av att man laddar ner skiten... yaarrrr!
/Fredrik
Skicka en kommentar