Gunnar Hellström

Det går att ställa klockan efter svenska filmkarriärer som tog slut i och med den svenska Filmreformen. Gunnar Hellström (i huvudsak Alf Sjöbergs lärling) gjorde en av dom bästa svenska filmerna jag sett - Simon Syndaren - och det blev fyra filmer innan Schein, SFI och filmreformen stoppade hans möjligheter att verka i Sverige. Gunnar Hellström gjorde sin sista svenska film Chans 1962. 1963 startades SFI. 1967 var han igång i Hollywood. Fem år som säkert var jobbiga och en avgörande tid i hans liv. Som många andra tog han sig utomlands och hamnade som mycket framgångsrik TV-regissör i USA med serier som Bröderna Cartwright, Familjen Machahan och Dallas på sin meritlista.

Dallas var på sin tid den dyraste dramaproduktion SVT någonsin köpt in och hela svenska folket följde Gunnars arbete varje lördag. Uppenbarligen ville han hem till sina rötter (dom där rötterna är inte så enkla att kapa) och han förhandlade så att SVT gick in i hans film Raskenstam (skriven av Birgitta Stenberg). Raskenstam fungerade bra på dukarna men det tog tio arbetslösa år för Gunnar Hellström att få igång nästa film - Zorn - som blev hans sista.

Jag har aldrig träffat honom. Han stannade med sin stora jeep vid ett övergångsställe på Östermalm en gång och jag tänkte att det var för jäkla märkligt att den begåvade mannen med sin starka utstrålning och sin oerhörda meritlista hade såna problem att få film gjord här hemma. Han såg ganska dyster ut där bakom ratten. Sedan åkte han. Några år senare avled han i en stroke.

Så här svarade Gunnar Hellström i en intervju i Aftonbladet några år före sin död 2001:

Raskenstam och Zorn var strålande succéer, du är ett superproffs, ändå får du inte loss stålar att göra film. Det är ju löjligt.
– Tack för det, redaktörn. Jag brukar säga att jag kan mitt jobb. Om jag får vara så förmäten. Dessvärre brukar det inte vara så populärt här hemma.