Swedish Film #2 2007

Tyvärr verkar det inte finnas någon nätversion av SFI:s reklamblad för den svenska bidragsfilmen men jag tänkte ändå kommentera artikeln med titeln "New Kids On The Block".

Först av allt vill jag bara säga; go Micke Hjort! (Som jag har jobbat med för länge sedan) och Go Micke Flodell! (som jag också har jobbat med för länge sedan) Det är grymt att ni gör film och inte backar för nåt. Min kritik handlar om SFI:s syn på era verksamheter.

Artikeln fokuserar på att ett antal reklamfilmsbolag gör långfilm och att det kommit en del bra från dom bolagen. I vissa fall en typ av film som SFI anser är "värdefull" och så här i efterhand ångrar lite att dom inte lyckats fånga upp i bidragsmaskineriet. Och då tänker jag främst på Johan Klings "Darling" som reklamfilms- och TV-produktionsbolaget Spader Knekt ligger bakom.

Det som får mig att hajja till med artikeln är bl a Piodor Gustafssons syn på de Långfilmsproducenter han jobbar med. I artikeln säger han "These are companies with sound finances and ceative talent. It makes sense for them to go into features." Och han med "sound finances" menar han att bolagen har pengar genererade från reklamfilm som han tycker att dom ska använda till långfilm istället.

Jag hoppar till på hur SFI betraktar det som en självklarhet att produktionsbolag finansierar utvecklingen av bidragstödd långfilm med intäkterna från reklamjobb. Piodor ser det som en styrka. Jag ser det som ett nödvändigt ont för dom här bolagen. En nödlösning i en bransch som saknar underlag för seriösa finansieringsformer. En bransch som saknar en infrastruktur för investmentsatsningar i långfilmsproduktion. En typ av satsningar SFI med makalös effektivitet lyckats skrämma bort.

Vad SFI inte tänker på är att det även kostar att driva ett reklamfilmsbolag. Samtliga kostnader är högre än för långfilm eftersom det ställs helt andra krav på reklamfilmare. Här handlar det om att matcha kundernas krav. Det går inte att sitta ute i Europastudios om man jobbar med reklam. Östermalm (eller en större innestadslokal) är ett måste. Reklamfilm kräver faktiskt fler anställda. Få långfilmsproducenter har receptionist. Ett reklamfilmsbolag som inte har receptionist går inte att ta på allvar. Vinsten som ett reklamfilmsbolag genrereras är en långsiktig investering i bolagets överlevnad i tider av stiltje. För då och då går botten ur reklamvärlden och det görs nästan inga reklamfilmer. Då gäller det att kunna överleva ett tag med flaggan i topp. Det kostar att hålla ett bolag med kanske 14 anställda vid liv ett halvår när det nästan inte görs några produktioner alls. Att Piodor, som gammal reklamfilmsproducent på Moland, inte tänker på det känns lite märkligt.

Jag önskar att branschen och SFI för en gångs skull skulle kunna ta det här med filmfinansiering på allvar. Inse att det faktiskt är en seriös näringsform och att det behövs en seriös grundläggande struktur för att få Svensk film att fungera. Att det behövs relationer mellan producenter och investerare och en form för turn around på svenska produktioner i Sverige och utomlands. Som det är nu är allt lite på en höft. Man kör för att det är kul (och det är inget fel i det egentligen) och man kan tänka sig att riska med reklamfilmsbolaget för att göra en långfilm därför att det är ballt att ha gjort långfilm. Har man tur kan man dryga ut förlusterna lite med gratispengar från staten. Men det är ingen lösning på det Svenska filmproblemet. Långt ifrån.