Du klarar dig i en mycket tuff bransch vilket är imponerande. Jag tror därför att unga aspirerande filmare lyssnar på dina tips men kan samtidigt inte låta bli att undra om inte samma tips skulle kunna ges till alla nyfödda, inför livet, i vårt avlånga land.
Gillade intervjun som fan. Bra med någon som talar från egna erfarenheter och inte citerar vad som sades på något cinemix vid senaste gbg filmfest.
Dina råd hållar jag dock inte med om fullt ut.
Våga ska man abolsut ocyh det är ju - som du underströk - det viktigaste.
Däremot tror jag inte på "Lie, Cheat and Steal"-devisen. Min erfarenhet säger att det är bättre att vara öppen och ärlig och istället lägga energi på att hitta rätt samarbetspartners (producenter, distributörer, finansiärer etc) - de som vill samma sak. Istället för att lura andra att man gör något man inte gör.
Hålla sig fit bör man nog. Mer än vad jag gör i alla fall. Men samtidigt tror jag det är viktigare att vara skärpt och ha kunskapen. Det man inte har i huvudet får man ha i benen som det heter. Jag försöker nog arbeta mer md huvudet än med benen, så att säga. Men där är ju alla olika och det är nog bra.
Klä mig snyggt har jag aldrig riktigt fattat syftet med. Gjorde bort mig som fan en gång när FiV hade ett utvecklingsmöte för producenter - med inbjudna handledare från olika delar av världen. Jag kom in helt överklädd på ett sätt som inte representerade varken mina kunskaper eller min erfarenhet. Sedan dess har jag nästan medvetet klät ner mig. Lättare att snacka "omkull" folk om de inte får för höga förväntningar. Inspireras lite av hur Peter Aalbæk Jensen klär sig. Inte är det kostymköret i alla fall. Jag tror mer man ska klä sig i det man känner sig bekväm i och sedan kanske anpassa det lite efter sammanhang. Visst man behöver ju inte se ut som en alkis, Men i Norden är ju de flesta i filmbranschen ganska "nedklädda".
Tomas: Hur man använder den där devisen är naturligtvis högst individuellt. Vad jag menar är att man måste vara lite av en opportunist som filmregissör. Man måste våga chansa fast saker och ting kanske inte är 100% på plats. Det är ofta så dom faller på plats. Om man är en gränslös person med noll insikt i att man aldrig kan förverkliga en vit lögn kommer man alltid att springa in i en värld av hopplösa problem. Det där ordnar sig själv.
Som producent har man den underbara möjligheten att låta korpulensen segra. Tror att det var Speilberg som sa att den absolut viktigaste förberedelsen en regissör gör är att träna några månader innan en inspelning och se till att man har jäkligt bekväma skor - så att man orkar med det helevetesrace en inspelning är för en regissör. Och så att man orkar prestera när andras energi faller. Tror även att Fritz Lang har uttalat sig i liknande banor någon gång.
Däremot kan jag gärna ändra det där med klädseln. "Dress for the occation" är ju aldrig fel att ha i huvudet. När jag svarade på den där frågan så hade jag i huvudet några möten jag hade nere i Cannes där jag satt i möten med amerikaner i fyrtiotusenkronorskostymer. Sedan efter det har jag haft kontakt med lite olika filmare som åkt ned dit på vinst och förlust med någonslags tågluffarmentalitét. Romantiken med att bo på stranden, sova i kläderna man inte bytt på en vecka osv. Det + dom dyra kostymerna = No deal. Man måste inte klä sig som värsta börsfräsaren. Hel och ren räcker långt.
För FiV kan jag lätt tänka mig att det är "dress down" som gäller. Men jag satt en gång och förhandlade om en mediainvestering på Ratos och där är det verkligen inte sandaler, jeans med sågspån på, islandströja och knäckebrödssmulor i skägget som gäller om dom ska lyssna på ett förslag. Men dom ser sig inte heller som att dom har något myskulturpolitiskt uppdrag att fullfölja.
Men du har helt rätt; Filmpooler och Armani går inte så bra ihop.
Ohh... insåg precis att jag sedan jag regisserade sist 1999 har gått upp nästan 30 kg. Fan! Kanske dags att byta tillbaka ett tag så man tvingar sig att komma i form. :-)
***
Håller med om att man till visst mån måste chansa när man regisserar. Eller åtminstone lite på sin tro på visionen. Däremot tror jag inte på att man ska undanhålla sanningen.
Detta är ju iofs även något man i bästa fall avtalar om. Viss regissörer satte ju tex tidigare i system att visa upp en klippversion av filmen för producenterna och sedan arbeta med en annan på ett annat ställe. Något som resulterar i att man numer i avtalar om var, hur och när klipparbetet ska ske.
Samma sak gäller ju lite för ändringar i manus, val av skådespelare, team etc. Att man avtalar om vad som gäller.
Jag tror inte man ska tumma på det där med kommunikation och vara tydlig med skillnaden på tex att någon uttryckt sitt muntliga intrsse att delta i ett projekt i förhållande till att ge sken av att de är klara.
Jag tror iofs att det beror väldigt mycket på erfarenhet. En erfaren regissör klarar av att vara mer öppen helt enklet därför att han eller hon vet bättre vad de vill och hur de ska kommunicera/förmedla detta till andra.
Men jag minns när jag skulle producera en av de första filmerna. Jag var nervös för att jag budgeterat för en marginal/reserv på 15%. Men när jag motiverade detta med att det behövdes för att kompensera min brist på erfarenhet var det inte några som helst problem. (och tur var det).
"Däremot tror jag inte på att man ska undanhålla sanningen."
Nej det menar inte jag heller. Men sanningen är ibland svårdefinierad.
"Viss regissörer satte ju tex tidigare i system att visa upp en klippversion av filmen för producenterna och sedan arbeta med en annan på ett annat ställe."
Jo, men det är ju en typ av opportunism som ingen vinner på. Och målet med det jag syftar på är att vinna.
Ett klassiskt exempel; En film befinner sig i en Moment 22-situation rent finansiellt. Svårigheten ligger i att få en distributör att satsa fast att dom kräver en full finansiering på plats innan dom går in. Och en potentiell finansiär kräver en dedikerad distributör för att gå in. Vad gör man? Väntar till nästa jul för att se om Tomten kommer med finansiering och distribution? Nej, man tar tillfället i akt och gör allt för att båda parterna ska tro att dealen är i lås från båda sidor . Och samma sak förekommer i många andra sammanhang. I casting t ex. Jag ljög en gång i min ungdom om att Ernst-Hugo Järegård var intresserad av en roll i ett projekt för att föröka komma vidare i finansieringsdiskussioner. De "på min sida" i mötet satte kaffet i halsen men höll tillfälligt masken. Efter mötet åkte vi ut till Ernst-Hugos villa på Lidingö för att släppa ett manus i hans brevlåda, varpå han öppnar ett fönster och vinkar in oss. Jag höll en muntlig pitch för honom och dagen efter hade han tackat ja till medverkan i projektet (nu visade det sig till slut efter många om och men att finansiären trots allt inte kunde prestera av orsaker som inte hade med vårt projekt att göra och det blev aldrig någon film, men det är en annan historia). Visst, det var jättedåligt av mig att ljuga. Men någonstans sa min instinkt mig att det var ett projekt för Erns-Hugo. Vilket det visade sig att jag i efterhand hade haft rätt i. Men mina producenter var ruskigt nervösa i något dygn kan jag säga - och höga på adrenalin efter min pitch i Ernst-Hugos soffa.
"Samma sak gäller ju lite för ändringar i manus, val av skådespelare, team etc. Att man avtalar om vad som gäller."
Samma sak igen; att ljuga i det läget finns det absolut ingen som vinner på - så varför ljuga? Poängen med att skruva på sanningen är för att få någonting att hända när allt står att stampar. När det känns som att man inte kommer vidare kan det behövas slängas in ett vedträ i brasan. Ibland i form av en vit lögn eller en halvsanning. Jag tror att alla stora regissörer vet om det där. Man får inte chansen - man tar den.
I arbetssituationer hamnar man ofta i det där. Ingenting är så effektivt på en hopplöst obegåvad skådis som att ge den personen beröm för att dom är så avslappade och naturliga i sitt spel. naturligtvis en blålögn - men det lyfter garanterat skådespelaren ett snäpp framför att ge personen en utskällning för att den är en jävla sopa framför en kamera. Lögner kan ha en avslappnande inverkan.
"Jag tror inte man ska tumma på det där med kommunikation och vara tydlig "
Nej verkligen inte. Det känns som att du beskriver typiska händelser från typiska projekt där "kreatören" är okontrollerbar och det resulterar i ett havererat projekt. Havererade projekt är ingen fjäder i hatten och ingenting man sätter på CV:t så skapandet av situationerna du beskriver är ju helt fruktlösa. Jag skulle aldrig ge någon rådet att ljuga hela tiden av helt onödiga anledningar så att alla projekt havererar. Men jag är övertygad om att livet/filmen är en enda stor gråzon. Det gamla Lutherska idealet att "Ärlighet varar längst", tror jag inte ett dugg på. Sex Pistols var jätteärliga hela tiden och dom höll på att bli lynchade och riskerade fängelsestraff för högföräderi.
'Honesty is the most provocative thing there is' - Johnny Rotten
Nu gör iofs jag mig skylldig till någonting liknande men i liten skala på den här bloggendå jag har MAGE att kritisera ett system som en liten elit är nöjd med. Men vafan. Det går inte att ljuga hela tiden.
"Nej, man tar tillfället i akt och gör allt för att båda parterna ska tro att dealen är i lås från båda sidor."
fast det där är ju en sådan grej man löser ganska enkelt med ett deal memo, term sheet, letter of intent, letter of comitment etc. där man sakta specar och konkretiserar villkoren steg för steg.
Det svåra brukar vara att få bort villkoret "under förutsättning att vi godkänner manuset"... :-)
"När det känns som att man inte kommer vidare kan det behövas slängas in ett vedträ i brasan."
Det håller jag absolut med om. Men där tror jag det bästa är att helt enkelt börja dra i en annan tråd när man kör fast. Regissören Korosh Mirhsosseini som jag både haft som lärare och prodcuerat film med lärde mig att så fort du kör fast i något, manus, klippning, produktion what ever; gå bara vidare. Stanna aldrig och fundera längre stunder. Det gör bara att man kör fast ännu mer.
Ang. ditt exempel med skådespelarna så tror jag mer på att vara tydlig. Dessa är tilltänkta, dessa har tackat ja under förutsättnig att. Brukar inte vara några problem. Så svårt är det inte att få folk om de inte är upptagna med annat och man inte ber dem arbeta gratis under längre perioder.
"Man får inte chansen - man tar den"
stämmer säkert. Men det får aldrig ske på falska premisser som kanske äventyrar samarbetet med andra. Då kan man bli ganska kortvarig.
Jag har varit inblandad i ett projekt där en person i stort sätt ljög om allt för alla. Det säger sig själv att det är att gräva sin egen grav. Någon gång blir man synad och har man inte korten så är det inte kul.
Det är en svår balansgång. Men jag förstår bättre hur du menar när du utvecklat det. Först satte jag nog också lite kaffet i halsen måste jag säga... :-)
6 kommentarer:
Du klarar dig i en mycket tuff bransch vilket är imponerande. Jag tror därför att unga aspirerande filmare lyssnar på dina tips men kan samtidigt inte låta bli att undra om inte samma tips skulle kunna ges till alla nyfödda, inför livet, i vårt avlånga land.
Gillade intervjun som fan. Bra med någon som talar från egna erfarenheter och inte citerar vad som sades på något cinemix vid senaste gbg filmfest.
Dina råd hållar jag dock inte med om fullt ut.
Våga ska man abolsut ocyh det är ju - som du underströk - det viktigaste.
Däremot tror jag inte på "Lie, Cheat and Steal"-devisen. Min erfarenhet säger att det är bättre att vara öppen och ärlig och istället lägga energi på att hitta rätt samarbetspartners (producenter, distributörer, finansiärer etc) - de som vill samma sak. Istället för att lura andra att man gör något man inte gör.
Hålla sig fit bör man nog. Mer än vad jag gör i alla fall. Men samtidigt tror jag det är viktigare att vara skärpt och ha kunskapen. Det man inte har i huvudet får man ha i benen som det heter. Jag försöker nog arbeta mer md huvudet än med benen, så att säga. Men där är ju alla olika och det är nog bra.
Klä mig snyggt har jag aldrig riktigt fattat syftet med. Gjorde bort mig som fan en gång när FiV hade ett utvecklingsmöte för producenter - med inbjudna handledare från olika delar av världen. Jag kom in helt överklädd på ett sätt som inte representerade varken mina kunskaper eller min erfarenhet. Sedan dess har jag nästan medvetet klät ner mig. Lättare att snacka "omkull" folk om de inte får för höga förväntningar. Inspireras lite av hur Peter Aalbæk Jensen klär sig. Inte är det kostymköret i alla fall. Jag tror mer man ska klä sig i det man känner sig bekväm i och sedan kanske anpassa det lite efter sammanhang. Visst man behöver ju inte se ut som en alkis, Men i Norden är ju de flesta i filmbranschen ganska "nedklädda".
/tomas
Tack för berömmet, Niklas.
Tomas: Hur man använder den där devisen är naturligtvis högst individuellt. Vad jag menar är att man måste vara lite av en opportunist som filmregissör. Man måste våga chansa fast saker och ting kanske inte är 100% på plats. Det är ofta så dom faller på plats. Om man är en gränslös person med noll insikt i att man aldrig kan förverkliga en vit lögn kommer man alltid att springa in i en värld av hopplösa problem. Det där ordnar sig själv.
Som producent har man den underbara möjligheten att låta korpulensen segra. Tror att det var Speilberg som sa att den absolut viktigaste förberedelsen en regissör gör är att träna några månader innan en inspelning och se till att man har jäkligt bekväma skor - så att man orkar med det helevetesrace en inspelning är för en regissör. Och så att man orkar prestera när andras energi faller. Tror även att Fritz Lang har uttalat sig i liknande banor någon gång.
Däremot kan jag gärna ändra det där med klädseln. "Dress for the occation" är ju aldrig fel att ha i huvudet. När jag svarade på den där frågan så hade jag i huvudet några möten jag hade nere i Cannes där jag satt i möten med amerikaner i fyrtiotusenkronorskostymer. Sedan efter det har jag haft kontakt med lite olika filmare som åkt ned dit på vinst och förlust med någonslags tågluffarmentalitét. Romantiken med att bo på stranden, sova i kläderna man inte bytt på en vecka osv. Det + dom dyra kostymerna = No deal. Man måste inte klä sig som värsta börsfräsaren. Hel och ren räcker långt.
För FiV kan jag lätt tänka mig att det är "dress down" som gäller. Men jag satt en gång och förhandlade om en mediainvestering på Ratos och där är det verkligen inte sandaler, jeans med sågspån på, islandströja och knäckebrödssmulor i skägget som gäller om dom ska lyssna på ett förslag. Men dom ser sig inte heller som att dom har något myskulturpolitiskt uppdrag att fullfölja.
Men du har helt rätt; Filmpooler och Armani går inte så bra ihop.
Ohh... insåg precis att jag sedan jag regisserade sist 1999 har gått upp nästan 30 kg. Fan! Kanske dags att byta tillbaka ett tag så man tvingar sig att komma i form. :-)
***
Håller med om att man till visst mån måste chansa när man regisserar. Eller åtminstone lite på sin tro på visionen. Däremot tror jag inte på att man ska undanhålla sanningen.
Detta är ju iofs även något man i bästa fall avtalar om. Viss regissörer satte ju tex tidigare i system att visa upp en klippversion av filmen för producenterna och sedan arbeta med en annan på ett annat ställe. Något som resulterar i att man numer i avtalar om var, hur och när klipparbetet ska ske.
Samma sak gäller ju lite för ändringar i manus, val av skådespelare, team etc. Att man avtalar om vad som gäller.
Jag tror inte man ska tumma på det där med kommunikation och vara tydlig med skillnaden på tex att någon uttryckt sitt muntliga intrsse att delta i ett projekt i förhållande till att ge sken av att de är klara.
Jag tror iofs att det beror väldigt mycket på erfarenhet. En erfaren regissör klarar av att vara mer öppen helt enklet därför att han eller hon vet bättre vad de vill och hur de ska kommunicera/förmedla detta till andra.
Men jag minns när jag skulle producera en av de första filmerna. Jag var nervös för att jag budgeterat för en marginal/reserv på 15%. Men när jag motiverade detta med att det behövdes för att kompensera min brist på erfarenhet var det inte några som helst problem. (och tur var det).
/tomas
"Däremot tror jag inte på att man ska undanhålla sanningen."
Nej det menar inte jag heller. Men sanningen är ibland svårdefinierad.
"Viss regissörer satte ju tex tidigare i system att visa upp en klippversion av filmen för producenterna och sedan arbeta med en annan på ett annat ställe."
Jo, men det är ju en typ av opportunism som ingen vinner på. Och målet med det jag syftar på är att vinna.
Ett klassiskt exempel; En film befinner sig i en Moment 22-situation rent finansiellt. Svårigheten ligger i att få en distributör att satsa fast att dom kräver en full finansiering på plats innan dom går in. Och en potentiell finansiär kräver en dedikerad distributör för att gå in. Vad gör man? Väntar till nästa jul för att se om Tomten kommer med finansiering och distribution? Nej, man tar tillfället i akt och gör allt för att båda parterna ska tro att dealen är i lås från båda sidor . Och samma sak förekommer i många andra sammanhang. I casting t ex. Jag ljög en gång i min ungdom om att Ernst-Hugo Järegård var intresserad av en roll i ett projekt för att föröka komma vidare i finansieringsdiskussioner. De "på min sida" i mötet satte kaffet i halsen men höll tillfälligt masken. Efter mötet åkte vi ut till Ernst-Hugos villa på Lidingö för att släppa ett manus i hans brevlåda, varpå han öppnar ett fönster och vinkar in oss. Jag höll en muntlig pitch för honom och dagen efter hade han tackat ja till medverkan i projektet (nu visade det sig till slut efter många om och men att finansiären trots allt inte kunde prestera av orsaker som inte hade med vårt projekt att göra och det blev aldrig någon film, men det är en annan historia). Visst, det var jättedåligt av mig att ljuga. Men någonstans sa min instinkt mig att det var ett projekt för Erns-Hugo. Vilket det visade sig att jag i efterhand hade haft rätt i. Men mina producenter var ruskigt nervösa i något dygn kan jag säga - och höga på adrenalin efter min pitch i Ernst-Hugos soffa.
"Samma sak gäller ju lite för ändringar i manus, val av skådespelare, team etc. Att man avtalar om vad som gäller."
Samma sak igen; att ljuga i det läget finns det absolut ingen som vinner på - så varför ljuga? Poängen med att skruva på sanningen är för att få någonting att hända när allt står att stampar. När det känns som att man inte kommer vidare kan det behövas slängas in ett vedträ i brasan. Ibland i form av en vit lögn eller en halvsanning. Jag tror att alla stora regissörer vet om det där. Man får inte chansen - man tar den.
I arbetssituationer hamnar man ofta i det där. Ingenting är så effektivt på en hopplöst obegåvad skådis som att ge den personen beröm för att dom är så avslappade och naturliga i sitt spel. naturligtvis en blålögn - men det lyfter garanterat skådespelaren ett snäpp framför att ge personen en utskällning för att den är en jävla sopa framför en kamera. Lögner kan ha en avslappnande inverkan.
"Jag tror inte man ska tumma på det där med kommunikation och vara tydlig "
Nej verkligen inte. Det känns som att du beskriver typiska händelser från typiska projekt där "kreatören" är okontrollerbar och det resulterar i ett havererat projekt. Havererade projekt är ingen fjäder i hatten och ingenting man sätter på CV:t så skapandet av situationerna du beskriver är ju helt fruktlösa. Jag skulle aldrig ge någon rådet att ljuga hela tiden av helt onödiga anledningar så att alla projekt havererar. Men jag är övertygad om att livet/filmen är en enda stor gråzon. Det gamla Lutherska idealet att "Ärlighet varar längst", tror jag inte ett dugg på. Sex Pistols var jätteärliga hela tiden och dom höll på att bli lynchade och riskerade fängelsestraff för högföräderi.
'Honesty is the most provocative thing there is' - Johnny Rotten
Nu gör iofs jag mig skylldig till någonting liknande men i liten skala på den här bloggendå jag har MAGE att kritisera ett system som en liten elit är nöjd med. Men vafan. Det går inte att ljuga hela tiden.
"Nej, man tar tillfället i akt och gör allt för att båda parterna ska tro att dealen är i lås från båda sidor."
fast det där är ju en sådan grej man löser ganska enkelt med ett deal memo, term sheet, letter of intent, letter of comitment etc. där man sakta specar och konkretiserar villkoren steg för steg.
Det svåra brukar vara att få bort villkoret "under förutsättning att vi godkänner manuset"... :-)
"När det känns som att man inte kommer vidare kan det behövas slängas in ett vedträ i brasan."
Det håller jag absolut med om. Men där tror jag det bästa är att helt enkelt börja dra i en annan tråd när man kör fast. Regissören Korosh Mirhsosseini som jag både haft som lärare och prodcuerat film med lärde mig att så fort du kör fast i något, manus, klippning, produktion what ever; gå bara vidare. Stanna aldrig och fundera längre stunder. Det gör bara att man kör fast ännu mer.
Ang. ditt exempel med skådespelarna så tror jag mer på att vara tydlig. Dessa är tilltänkta, dessa har tackat ja under förutsättnig att. Brukar inte vara några problem. Så svårt är det inte att få folk om de inte är upptagna med annat och man inte ber dem arbeta gratis under längre perioder.
"Man får inte chansen - man tar den"
stämmer säkert. Men det får aldrig ske på falska premisser som kanske äventyrar samarbetet med andra. Då kan man bli ganska kortvarig.
Jag har varit inblandad i ett projekt där en person i stort sätt ljög om allt för alla. Det säger sig själv att det är att gräva sin egen grav. Någon gång blir man synad och har man inte korten så är det inte kul.
Det är en svår balansgång. Men jag förstår bättre hur du menar när du utvecklat det. Först satte jag nog också lite kaffet i halsen måste jag säga... :-)
/tomas
Skicka en kommentar