För er som inte har sett Streets of fire i regi av Walter Hill från 1984 kan det vara idé att inte titta på det här klippet eftersom det är slutfighten mellan hjälten och skurken.
Jag var fjorton år när jag lyckades smita in på den här femtonårsfilmen -84 och tiden efter hyrde jag allt jag kunde komma över av Walter Hill. För mig hade han ett actionöga som ingen efter honom kunnat toppa. Den brutalt hårda klippningen är helt fantastisk. Det är naturligtvis en uppenbar hyllning till Peckinpah (Hill var 80-talets Peckinpah och De Palma var 80-talets Hitchcock och båda imiterade sina andliga mästares stilar suveränt men gjorde samtidigt någonting helt eget av hyllningarna).
Jag har alltid älskat Hills skitiga kyla. Den återfinns alltid i hans bästa filmer och är frånvarande i hans sämsta.
4 kommentarer:
Vackert, mycket vackert!
Dafoe är så söt på nåt sätt.
Perfekt filmskurk! Shit måste se om, nästan som om fel sida vann...
JA! Den är bäst!
Jag inser att vi är lika gamla du och jag. Och inte så olika heller för den delen.
Jag älskade Streets of fire när den kom, och såg den, precis som du, på bio. Jag gillade verkligen soundtracket också, och blev helt fascinerad av Willem Defoe. Också jag samlade på mig allt av Hill efter detta äventyr, och gjorde samma sak med Defoe.
Skicka en kommentar