Så är inspelningen avklarad. Långfilm i 3D inspelad på tre dagar. Två och en halv dag tog det att spela in den. Jag är grymt nöjd så här långt. Det är mitt första försök i en på ett sätt stramare och mer "Howard Hawks"-influerad stil. Ska bli intressant att börja klippa filmen efter midsommar.
Här kommer en liten snabb "teaser". WIP såklart. Tyvärr får ni inte se den i 3D ännu. Musiken är filmens egen. Kompositör är Thomas Rydell.
...är jag jävulskt trött på den omvänt-rasistiska, fejk-feministiska, låtsas-kloka svenska filmbranschen. Depraverat är ordet.
Jag monterade ihop två huvuden för 3D-riggen för att kunna, som det heter, "Dutch-tilta" (pan/tilt/roll). Det här är resultatet. Extremt snabbjobbat. Och en teknisk lösning för en visuell stil som nog kommer att betraktas som lite "annorlunda" för en svensk film.
DIY Dutch Tilt from Martin Munthe on Vimeo.
Aningen stressigt nu inför inspelningen. Lite viktiga verktyg jag använder klappade ihop i helgen så nytt måste införskaffas på måndag. Och så har jag upptäckt att kinesiska filmutrustningstillverkare ogärna använder 3/8"-gängat som standard - vilket ställde till en del problem idag. Jag får helt enkelt bygga om ett vätskehuvud på måndag. Måndag blir det att lösa tekniska grejer - sen fortsätter repetitionerna på tisdag.
Idag var första dagen av repetition för mig och skådespelarna. Det är alltid förenat med en viss nervositet att kicka igång ett projekt - och med ett projekt av den här typen gäller det nog lite extra eftersom jag involverar skådespelarna direkt i hela manusprocessen (någonting jag tror mer och mer på). Projektet är upplagt så att vi helt skippat det traditionella manuset på 120 sidor och istället fokuserar vi på ett treatment och en röd tråd, hållpunkter, sekvenser, början och slut.
Typot "gyoutube.com" i Google Chromes sökfält tog mig till "thugbob.com". Ännu behöver vi inte beväpna oss och fly upp i bergen.
Läsvärd artikel om hur besökssiffrorna fungerar. Bra site rent generellt.
Skit i "frankly my dear I don't give a damn" och sånt där. Ju mer jag tänker på det och ju mer åren går desto mer övertygad blir jag om att Lucio Fulci är regissören som satte den mest perfekta slutscenen någonsin. ABSOLUT genialt. Och Fabio Frizzis musik får håren på mina armar att resa sig.
Johannes Pinter frågade mig i en kommentar vad 3D skulle tillföra min rysare. Här kommer min förklaring.
3D tillför just nu VÄLDIGT lite till biografdistributionen, där håller jag helt med Johannes. Samtidigt tror jag extremt mycket på 3D:ns framtid och utveckling som format. Hittills har i princip alla 3D-filmer försökt vara enbart roller coaster rides och just den stereoskopiska effekten ska hela tiden överdrivas för maximal effekt.
Jag har kollat på metodiken och hur kamerariggarna är byggda och konstaterar att standardgrejer som att öka avståndet mellan linserna för att få 3D-effekt är helt vansinnig. Det är som att beröva publiken skala och det är en sån där grej som är helt otänkbar i "vanlig" film. Metodiken just nu går ut på att förskjuta parallaxen så att perspektiven känns som dom hamnar "utanför" duken eller på vår sida av duken - vilket man tröttnar på som effekt efter två minuter. Det finns ingen anledning att hålla på så. Jag tror att bra 3D handlar om subjektivitet - precis som i traditionellt filmberättande. 3D är vanlig film + djup.
Jag ser inte på 3D som en effektgrej utan som en dimension till filmkameran och jag kommer aldrig att rigga kameran för "maximal effekt" utan jag kommer att placera publiken där kameran bör vara för scenens dramatik. 3D är bara ett sätt att ge publiken möjlighet att använda båda ögonen och på så sätt hamna "i" historien istället för framför ett 2D-plan so man klassiskt försöker göra mindre platt med ljussättning, val av linser, kamerapositioner, åkningar osv.
Jag tror att metodiken kommer att mogna och 3D kommer att bli en vardagsgrej så småningom. Just nu är det väldigt mycket ett nödgrepp (nejmen oj - nu jojjar huvudpersonen rätt in i kameran av nån anledning?). Om fem år kommer vi ha plattTV-apparater på marknaden som är billiga och som man inte behöver brillor till för att konsumera 3DTV. Då kan man antingen hålla på med billiga effekter som alla tröttnade på för femtio år sedahn eller så lär man sig att använda 3D-kameran som vilken kamera som helst men med en väldigt speciell lins som kan ge det där extra en enkel lins aldrig kan.
Varför mixar vi stereoljud? För första gången på väldigt länge skulle jag säga att ljud och bild har en chans att hänga ihop. Nu kan vi lyssna med båda öronen och titta med båda ögonen. Men regler måste skapas och metodik låsas så att det faktiskt fungerar.
3DTV på CES 2009 som inte kräver glasögon.
Ni som läser min blogg kanske kommer ihåg vad jag skrev här för ett halvår sedan. Nu stupar ekonomin globalt. Filmen blomstrar.
.jpg)
Man får vara bra eller dålig, beröra eller uppröra som regissör. Bara man gör nånting. Den absoluta dödssynden för mig är att vara tråkig. Att filmen lämnar kvar en publik som rycker på axlarna. Så är Mammut. Lilja 4-ever lyckades iallafall hetsa upp blodet på mig och tycka att det var länge sen jag sett en så inställsam pekoral (bra där - det gör iallafall att jag minns filmen). Och dom två efterföljande naveldykningarna hade ungefär samma effekt på mig (medan jag tycker att Uppgörelse i Undre Världen, bara Prata Lite och Tillsammans är bland det bästa som gjorts i sverige).
Efter två timmar och sex minuter så hade inte Mammut drabbat mig med en enda tanke annat än "oj vad dom pratar, undrar om det händer nåt snart?"... Det är nästan så att Alain Tanner (världens tråkigaste filmregissör) har träffat sin överman med den filmen.
Jag minns knappt nånting från mammut så här några veckor efter att jag såg den på rejält stor duk. Min hjärna stängde av i rent ointresse och under visningen satt jag och tänkte på lämpliga ställen att fika på efter filmen och jobb jag höll på med just då. Det enda jag minns var att den var fruktansvärt fult fotograferad (litet plus alltså).
Jag brukar drömma mardrömmar om att jag gör filmer som jag inte själv kan minnas. Drömde nån gång att jag satt bredvid ett stativ utan kamera och regisserade skådespelare jag inte kunde skilja från varandra och utan manus försökte jag "skapa" en story och den blev så vardaglig att jag var säker på att jag skulle få fina recensioner i DN vilket gav mig en svår livskris i drömmen.
Jag är i Austin. Alla låter som i en bilåkarfilm med Burt Reynolds. Vi har fått låna ett helt town house ett stenkast från Dennis Quaids och Lance Armstrongs hus. Nu ska vi in på festivalen (South by South West). Emma ska se sitt första kortfilmspass. Jag ska hitta Mellow Johnny's. Och sen är det coola fester uppbokade hela veckan.
Haltar omkring med djupa blodiga märken av en cykelkedja över höger smalben, en svullen ankel och en mörbultad vänsterhöft efter en ofrivillig gjyttjeslide i Värtan för några dagar sedan. Knallade omkring hela helgen på foten vilket gjorde det hela sämre. Demolerade ett cykelstyre, slet av kedjan och slog nästan sönder navet på vinter-crossen. Men det var en rätt skoj olycka. Cykeln försvann under mig i nära 40 knyck och jag surfade genom en gigantisk lerig vattenpöl med kallsup som resultat (nu vet jag hur det känns att dricka avgaser och vägavfall i ett industriområde).
...så skulle Christian Bale möjligen få nöja sig med att spela Robin. I min värld är det Neal Adams som satt Batmans moderna utseende och Jon Hamm (från TV-serien Mad Men) är det närmaste Adams utseende en skådespelare kommit både i utseende och persona. Jon Hamm ÄR Batman/Bruce Wayne.
Letade lite på YouTube och hittade en hel del gamla videor jag regisserat back in the days. Här är några. Jill Johnsson "Jump in a car". Visual Arts gjorde dataspelssekvenserna. Det finns en liten åkning mitt i videon som jag skjöt med en 110mm-glugg och Adam Frisch som vara B-foto åt mig kämpade som ett djur med att få till skärpan eftersom vi åkte i rejäl fart framåt. Jag brukar inte krångla till saker på det sättet men just där behövdes det (tyckte jag då).
Therese Grankvist (jag gjorde en jäkla massa videor med henne). Här är "Ge Upp". Mitt "trademark" var en 4mm-glugg. Väl använd i denna video. Alla mina videor är inspelade med löjligt lite ljus om man jämför med alla liknande produktioner. Jag experimenterade mycket med snabba filmsorter och optik som släppte in mer ljus än normalt. Och så ljussatte jag smart och jobbade mycket med siluetter. Så jhär tio år senare ser jag att jag var rätt insnöad på John Altons "Painting with light". han porträttljussättningar och noir-ljus-tekniker jobbar jag fortfarande mycket efter.
La Cream "You" (med Tess Mattisson). Massa 4mm igen. Inspelad i stadshuset. Killen med svärdet är Yoshi Yukawa, konstnär och Iaido/Karate-auktoritet. Jag gjorde en video i ishotellet med Tess också.
Pineforest Crunch blev SVT:s tittares favorit det året (vilket det nu var). Här jobbade jag med Pär M Ekberg som jag tycker är en fantastiskt bra fotograf. En av få av mina videor inspelade på 35mm. Jag gjorde annars allt på 16. Jag gillar den lilla svartvita actionsekvensen som vi sköt oerhört snabbt.
Robyn "Do You Really Want Me". En tjej som det gick bra för och en av mina första videor. Pär plåtade. Jag använde en massa dutch tilt på en stor Bull Crane som Arne Carlsson (jag är säker på att det finns stora maskiner i himlen till Arne) körde. Riggen var så svårmanövrerad för Pär att han sittandes på kranen fick remma fast sökaren runt huvudet. Såg rätt kul ut. Silverdunjackor blev stort den vintern.
Navigators "Come into my life". Ångestladdad inspelning på Kuba (fotografen och producenten var puckon). Ok video till slut.
Ja det var några av dom kring hundra videor jag regisserat.
Gerry Raffertys egentligen enda hit är "Baker Street". Den är så ohyggligt otroligt bra rakt igenom.
Det är lite taskigt att kalla Sverige för "U-landet" och då menar jag att det är taskigt mot alla U-länder som är betydligt mer utvecklat än Sverige i så många avseenden. Ett är cykling.
Säger man "fixed gear" eller "single speed" så tänker svenskar på New Yorks cykelbud, steet-cyklar och SoFo. What? Hur kan det vara det första och enda man tänker på? Fixed och single speed som är fundamentet i all landsvägsträning och har varit sedan innan cykelväxlar uppfanns. Nåt svenska cykelproffs får lära sig när dom prövar lyckan nere i europa och bancykel blir en del av träningen liksom fixed gear för att öva rundtrampet och kadensen.
Vänta ni bara. Film på gång i ämnet. Kultiveras ska ni!
Kolla in Sir Christopher Hoy tokvurpa i 70km/h i Keirin VM i Danmark alldeles nyligen så länge:
Inhandlade nyss den stora DVD-boxen med alla Supermanfilmer. Jag är ju så otroligt svag för Superman sen jag var liten i mitten av 70-talet och jag tror att förtexterna till Superman - The Movie för evigt brände in någonting som är roten till allt i min skalle. Ni minns dom där när kameran åker genom rymden på väg till jorden och förtexterna flyger in i bild i långa ljusstrålar och John Williams musik mullrar långsamt...dum d dum....dum d dum....och så kommer "Superman"-logon flygande in i bild och musiken vrålar Bam ba baaaaa! (tre toner och musiken "säger" ordet "su-per-man"). Allt i 70-milimeter med mullrande bas och en tagline som sa "You'll believe a man can fly" och det gjorde vi tack vare Zoptic-processen som fortfarande är helt fantastisk och dagens digitala effekter som bara skriker att dom körts genom nån av alla hundratusentals compositing geeks laptops, anställda av VFX supervisors utan både fantasi och skills. Sen var det kört. Jag skulle bli superhjälte när jag växte upp. Det fanns liksom inget alternativ föränn SYO-konsulenten förklarade läget för mig. Så det fick bli film istället.
Jag tillhör vad jag misstänker är en minoritet som inte gillar Nolans Batman-filmer. Jag saknar "den stora myten" i Nolans filmer. Jag förstår inte vad Batman gör i dom. Vad är poängen med dräkten? Varför inte bara låta en affärsman leva ett dubbelliv som vigilante som går Bronson på brottlingar på nätterna. Superbudgetremakes av Death Wish.
Jag gillar själva figuren Batman nästan lika mycket som Superman men särskilt med Nolans filmatiseringar blir Christopher Reeves påstående om Batman extra sant. -"Visst, Batman har en cool bil...men Superman kan flyga. Alla människor vill i sina mest grundläggande fantasier kunna flyga." Och bortsett från det har Superman en mycket större mytologisk koppling. Superman är den arketypiska hjälten. En myt han delar med figurer som Jesus, Buddah, Prometeus, Moses och Osiris. Eller som Marlon Brando säger i filmen från -79, -"The Son becomes the father - and the Father becomes the Son" innan han skickar iväg sin son ned till oss på jorden. Den kopplingen till säkert tio tusen år av mänskligt historieberättande har inte Batman.
Googlar man "smärta" och "cykling" så får man träffar om olika besvär med ont i händer och knän och rygg och om det möjligtvis finns nåt sätt att bli av med den helt onödiga värken. Googlar man "pain" och "cycling" handlar träffarna till rätt liten del om idrottsskador och istället om saker som "pain and glory".
"Sweden is rather like a drug; you think you need it until you escape." Saxat ur Daily Mail
Han jobbar inte alls med film (han är en mycket framgångsrik arkitekt) och vi träffas alldeles för sällan.
"There's an old saying in Tennessee - I know it's in Texas, probably in Tennessee - that says, fool me once, shame on... shame on you. Fool me - you can't get fooled again." George W Bush, Nashville, Tennessee, 17 September, 2002
