I normala fall brukar jag verkligen irritera mig på kommentarer som att en film man just sett har ett jättebra/jättedåligt manus. Helt enkelt därför att det är omöjligt att avgöra om man faktiskt inte sett manussidorna. Många stora regissörer är lysande "rewriters" under inspelningen och det finns åtskilliga manus som lyfts ett rejält steg av rätt regissör. Walter Hill är ett klassiskt exempel som dyker upp i mitt huvud. Och tvärtom har mediokra regissörer tippat helt okej manus som borde hållit för en betydligt bättre film.
Men sällan, sällan ser man filmer där manuset och texten lyser igenom ett halvskralt hantverk som i just Heat från -86 med Burt Reynolds i huvudrollen. Skådespelarna gör ett helt okej jobb och är riktigt bra, men kamera, ljus, ljud, musik, scenografi, kostym osv är nere på taskig såpa-nivå. Men det spelar ingen roll. Manuset skiner och ett par scener mellan Burt Reynolds och Peter MacNicol är helt lysande. Filmen har två regissörer. Den ena fockades under inspelningen (av Reynolds kan jag tänka mig), men William Goldmans (Butch Cassidy and the Sundance Kid, Marathonmannen, All The Presidents Men, Misery) manus om en man som inte är våldsam men bara råkar vara bra på att vara våldsam och en nörd som vill bli av med sin rädsla för att göra bort sig blir hans vän är både tidlöst och klassiskt. En scen med Las Vegas alla neonljus som bakgrund är nästan mytisk och texten fick nackåret att ställa sig på mig.
8 kommentarer:
Exakt!
Själv brukar jag irritera mig på folk som säger att en film är dåligt klippt.
Hur kan man veta det utan att ha sett originalmaterialet?
Ja, klippning är en annan klassiker. Oj vad mycket snabba B-filmer som räddats upp till säljbar nivå med mästerlig klippning och ingen märker det eftersom filmen i sig är ointressant. Det är väldigt otacksamt att klippa den typen av filmer eftersom den typen av filmer aldrig är aktuella för priser men jäklar vad mycket skickliga klippare det finns just i B-träsket. Och producenterna vet hur viktiga dom är. Klipparen kan mycket väl vara den person som räddar hela skeppet från att sjunka och som gör att investerare får sina pengar tillbaka. I det läget är det klipparen som förvandlar skit till guld.
Och tvärtom kan man säga som Thelma Schoonmaker sa när hon fick sin Oscar för Raging Bull, att det är omöjligt att klippa som den filmen är klippt om den inte redan är klippt så i regissörens huvud och filmad efter det. Hon menade att en film som Raging Bull är en promenad i parken att klippa och jag har läst senare att hon tycker att det var lite synd att det var just den filmen hon vann en Oscar för. Hon har kippt andra grejer som satt hennes egen kreativitét och problemlösarförmåga på betydligt större prov.
Och jag förstår henne. Det ligger ju ingen direkt större utmaning i att skarva ihop ett så oerhört potent material. Men att titta på ett material som ingen ser någonting i och hitta in- och ut-punkter som blåser liv i det livlösa är verkligen stor begåvning.
Som Woody Allen har sagt (ungf);
"If it's not in the script it won't be on the screen"
Visst, det finns regissörer som kan förvandla aska till guld. Men tyvärr är det vanligare med de som kan förvandla guld till aska.
Tarantino fick tex förtroendet att regissera Reservoir Dogs med utgångspunkt från att producenterna ansåg att manuset var så bra - att hur dålig han än var som regissör - så skulle han inte lyckats ställa till det helt och hållet. Visst spelade det säkert in att Harvey Keithel var med på ett hörn. Men grunden för att de fick förtroendet att regissera filmen låg i manuset - vilket även är min erfarenhet. Det är som Hitchcock har sagt;
The script, the script and the script...
Det är visserligen svårt att säga - med stor säkerhet - att en regissör förstört ett manus. Men ibland så tycker jag mig uppfatta att man nästan kan läsa manussidorna framför sig - och samtidigt se hur regissören tolkat dessa "fel". Där betoningen inte alls hamnar så som man kan förmoda att författaren tänkt sig.
Det är väl också - mer eller mindre - nästan omöjligt att sälja in ett projekt till finansiärer utan ett riktigt bra, soldt, välskrivet och intressant manus.
Om klippning;
Om en film är bra eller dåligt klippt kan du se genom att tex titta på om bilderna och ljudets följd och förhållande till varandra. Är dom maximerade eller skulle de kunna utnyttjas bättre. Ser du själv - som du tycker - bättre lösningar så är filmen dåligt klippt.
Hitchcock var tex extremt noga med vem som fick klippa hans filmer. Han kunde inte förstå hur man lade så mkt ansvar i händerna på klåpare.
Sally Menke är min absoluta favorit klippare. Men jag håller med om det där att det ofta är fel filmer som får uppmärksamhet för sin klippning. Har bla hört rykten om att Jalla! Jalla! var en mardröm att klippa. Vet inte om det stämmer. Men det är i alla fall inget man tänker på när man ser filmen.
/tomas
"Ser du själv - som du tycker - bättre lösningar så är filmen dåligt klippt."
Kan mycket väl vara så, men min poäng är just att det är omöjligt att veta utan att se råmaterialet. Den eventuellt "dåliga klippningen" kan ju vara den allra bästa kombinationen som gick att få till med det givna materialet.
Alltså dåligt regisserad/producerad istället? :)
"Den eventuellt "dåliga klippningen" kan ju vara den allra bästa kombinationen som gick att få till med det givna materialet."
Nja... låt oss säga att de valt en sekvens av där ruta A,B,C följer efter varandra - där du direkt kan se att ordningen C,A,B istället varit mer effekt full. Då är den främst dåligt klippt. Vilket visserligen inte utesluter att den varit dåligt regisserad (Klipparen för Water world hoppade ju tex av för att han ansåg att Kevin Costner drev klippningen till en nivå han inte kunde stå för). Sedan är det ju regissören och producenten som gemensamt väljer klippare, så ytterst är det ju naturligtvis dom som har ansvaret.
/tomas
Fast det förutsätter naturligtvis ett konsekvent genomfört material. Och frågan är om C, A, B verkligen skulle lyfta hela filmen till en helt annan nivå.
Visst kan man se uppenbara saker som att en bild egentligen ligger fel i sekvensen men det jag pratar om är klippare som lyckas rädda ett dåligt material med att klippa på en skådespelares andning och skapa pauser som inte finns och komprimera tid på ett sätt som inte egentligen filmades.
Det ligger en instinkt i det sätet att jobba som alla inte har. Och har man den kan man använda misstagen i ett dåligt material till sin fördel. Om då sekvensen A, B, C ligger fel och borde ligga C, A, B så kanske det plötsligt uppenbaras att C kommer från fel del av materialet och egentligen är en räddning för det har aldrig funnits en korrekt C-del inspelad. Och när du väl försöker lägga C först så upptäcker du att det inte riktigt håller det heller eftersom den tagningen kommer någon helt annanstans ifrån.
Som extrem lågbudgetfilmare har jag hamnat i den situationen många, många gånger. Och det har med tidspress att göra. Jag hann helt enkelt aldrig spela in C utan C är en efterkonstruktion i klippningen.
"Om då sekvensen A, B, C ligger fel och borde ligga C, A, B så kanske det plötsligt uppenbaras att C kommer från fel del av materialet och egentligen är en räddning för det har aldrig funnits en korrekt C-del inspelad."
Precis det jag pratar om - ofta ser man det. Inte första gången man ser en film. Men om du sätt den ca 10 ggr så börjar du kunna känna igen materialet på det sättet.
Mitt exempel var väldigt förenklat.
Fick själv en sådan "ahaaa!!!" upplevelse när jag såg F[..]ing Åmål för ca tionde gången. Där jag såg en bild som jag plötsligt inte alls förstod var planerad för den sekvens den låg i. Men den funkade utmärkt.
Dirty Dancing är en annan sådan film. Hade den som exempel i undervisningen - där kan man direkt se att de brottats med problemet med dåligt skådespeleri från huvudskådespelerska och fått klippa runt och lägga till allt det där du berör. Men det ser man. Men som sagt inte kanske första gången man ser filmen.
Dåligt material anser jag fö vara nät man har tio tagningar som ser exakt likadana ut. Vad är poängen med det? Finns så många regissörer som står på inspelningsplats och nästan glömmer bort att de ska klippa filmen och lägger en massa tid på att få långa perfekta sekvenser som de ändå kommer tvingas klippa upp lite halvtaskigt sedan för att få helheten att se någorlunda ut.
/tomas
Jag tror inte det handlar så mycket om instikt utan mer om erfarenhet. Min bakgrund är från datorbranschen där all design hanteras på det segmenterade sättet som klippningen utgör. Där man bygger en helhet av små färdiga element. Det är för mig naturligt att tänka i dessa byggstenar. Kan tänka mig att det är annorlunda om man har en bakgrund från teatern där man är van att arbeta mer med helheten.
/tomas
Skicka en kommentar