Att läsa med rätt glasögon

"Borgerliga visioner efterlyses för svensk film" stod det på omslaget till Teaterförbundets tidning som trillade ned i brevlådan häromdagen. "Vad kul!", tyckte jag men insåg medan jag tog upp den från hallmattan att jag läst meningen helt fel. När jag läst meningen ett par gånger till fattade jag vad det stod. Jag trodde att någon efterlyste mer borgerliga visioner för svensk film. Men det är nog bara om man läser meningen med vänsterögon som man fattar den direkt. För "visioner" är såklart samma sak som vänsteridéer. Och Teaterförbundet påstår själva att dom är politiskt obundna. Yeah right.

Som en kommentar till de Borgerliga visionerna så tycker jag att kulturministern har varit mer än tydlig på att kultursektorn ska granskas och utvärderas ordentligt innan några viktiga beslut fattas. Och producenten Tomas Amlöv har fått en hel drös ur den borgerliga regeringen att i allafall uttala sig om hur svensk film inte borde se ut med centralisering av makten, få och stora aktörer, monopolisering, statlig filmkontroll och ett minimalt utrymme för entreprenörer att agera på. Det är större visioner än någon socialdemokratisk regering haft för svensk film de senaste trettio åren i mina ögon.

Sedan kan jag kanske förstå att teaterförbundet är helt anti tanken på att en massa olika bolag skulle få göra film för staten. Det är ju betydligt jobbigare att skriva kollektivavtal med dom små bolagen (det var någonting dom ventilerade ganska mycket på det informationsmöte jag var på).

Bo Erik Gyberg som skrivit artikeln i fråga ägnar sig åt dinosauriefloskler som

"Utan en i grunden djärv konstnärlig förnyelse kommer filmen att förtvina på en upplevelseindustrins marknad"

Jag ryser av obehag när jag hör sånt där. Hela den här grejen med att politisera film och göra "djärv" film som väcker människor är obehaglig. Särskilt när det serveras med ett förakt för upplevelseindustrins markad. D v s oss människor.

Kan inte alla gamla kulturbroilers gå i pension snart.