Postmodernism del 172 - "Hopprepsgenerationen"

Kollade på The Tough Alliance på Södra Teatern igår. Dom är hemskt bra säger alla. Unika. Världens bästa band. Edgy naiv-pop. Vi kan inte sjunga men sjunger ändå, typ. Vi vill ingenting, bara skapa känslor, typ. (Är man äldre än 16 har man hört det förut)

Två killar på en scen mimar till sina egna låtar i en kvart tills en lokal av lika mimande människor, ekiperade och friserade i perfekt homogenitet hoppade sönder den pyttelilla scenen.

Jag stod rätt långt bak i lokalen och kände mig som Woody Allens myra i Antz.



















Stockholmare

För en trög-road 70-talist som jag själv påminner TTA om saker som Tom Wolgers projekt Mockba Music och Paris Biz och så här kan man läsa om det på Wikipedia:

Gruppen omgavs av många rykten, och skapade delvis själva en hype och en för tiden typisk image av blasé överklassungdomar på drift med starka inslag av new romantics-estetik.

Nåt annat som är intressant är att TTA:s nya skiva släpps på vit vinyl. Jag har en Paris Biz 12:a på vit vinyl på vinden.