Årets sista dag. Det är stort när tiden passerar. Som en mäktig jätte vi rider på ett tag. Gott nytt alla vänner!
--
Googlar en hel del på sidor om serier just nu. Igår målade jag mitt ritbord i skitsnyggt matt svart. Det finns mycket bra resurser om serier och hur man tecknar dom. En massa bra templates att ladda ned och artiklar om standarder för Marvel och DC och sidor om anatomi.
Men vad ni än gör; undvik att googla på serier på bara svenska sidor. Det här är trots allt Agent X9 och Knasens förlovade land. Visst, Rocky är rätt kul ofta - men sverige är ett u-land i seriesammanhang. Vi kan inte och har aldrig kunnat producera visuella serier (med ett undantag - Hans Lindahl). På sin höjd klarar vi vanliga strippar (där Rocky står ut). Men strippar är knappt serier i min värld.
Hans Lindahl
söndag, december 31, 2006
fredag, december 29, 2006
Whoopazz!
Richard "Lowtax" Kyanka från Something Awful får käka handskläder duktigt. Läste artikeln om Uwe Bolls bout (som gick under namnet Raging Boll) med de tre filmkritikerna och någon 17-årig nörd i senaste Wired på tåget till Båstad över julen. Fruktansvärt rolig artikel.
Det är extra kul att Uwe inte håller tillbaka på smällarna som han gjorde mot den feta, kobenta, japanska nörden Oso - utan att han låter dom här kritikerna få smaka duktigt. Han knockar ju nästan "Lowtax" i den här matchen. Kritiker 2 från Aint It Cool News kräktes och fick syrgas efter matchen. Nu gnäller han och påstår att Uwe skulle ha lovat att ta det försiktigt i ringen. Nåt som såklart är rent påhitt. Kritikerna hade tre månader på sig att hårdträna. Uwe var pissed. Det är svårt att inte älska Uwe Boll.
Efter matchen sa "Lowtax" -"Now I really hate him as a human beeing". Ha ha ha. Det var kanske fel ställe att vara kåt på rampljus i en boxningsring med en filmare som han pissat på.
Det är extra kul att Uwe inte håller tillbaka på smällarna som han gjorde mot den feta, kobenta, japanska nörden Oso - utan att han låter dom här kritikerna få smaka duktigt. Han knockar ju nästan "Lowtax" i den här matchen. Kritiker 2 från Aint It Cool News kräktes och fick syrgas efter matchen. Nu gnäller han och påstår att Uwe skulle ha lovat att ta det försiktigt i ringen. Nåt som såklart är rent påhitt. Kritikerna hade tre månader på sig att hårdträna. Uwe var pissed. Det är svårt att inte älska Uwe Boll.
Efter matchen sa "Lowtax" -"Now I really hate him as a human beeing". Ha ha ha. Det var kanske fel ställe att vara kåt på rampljus i en boxningsring med en filmare som han pissat på.
new year closing in
Förväntningar inför 2007:
Att få gå igång med nästa stora projekt (Year One firar just nu fyra år i produktion).
Att Stinger funkar bra på DVD i USA där den kommer att dyka upp om några månader.
Att jag får tid att ägna mig mer åt att teckna. Hinner aldrig. Köper fantastiska pennor, fick ett fantastiskt portabelt ritbord av min älskade fru i födelsedagspresent och Neal Adams Batman Illustrated (FANTASTISK!) i julklapp och det KLIAR i fingrarna nu. Det är länge sedan jag jobbade som illustratör och när det går för långt mellan varven blir det för mycket.
Att en liten semester snart dyker upp.
Grindhouse
Att SFI fortsätter ge samma tristess stöd. Men med högre budgetar och till färre sökande. Min förväntning (inte förhoppning) är att svensk film fortsätter sakna fantasi. Why change a boring concept?
Att få gå igång med nästa stora projekt (Year One firar just nu fyra år i produktion).
Att Stinger funkar bra på DVD i USA där den kommer att dyka upp om några månader.
Att jag får tid att ägna mig mer åt att teckna. Hinner aldrig. Köper fantastiska pennor, fick ett fantastiskt portabelt ritbord av min älskade fru i födelsedagspresent och Neal Adams Batman Illustrated (FANTASTISK!) i julklapp och det KLIAR i fingrarna nu. Det är länge sedan jag jobbade som illustratör och när det går för långt mellan varven blir det för mycket.
Att en liten semester snart dyker upp.
Grindhouse
Att SFI fortsätter ge samma tristess stöd. Men med högre budgetar och till färre sökande. Min förväntning (inte förhoppning) är att svensk film fortsätter sakna fantasi. Why change a boring concept?
måndag, december 18, 2006
SFI
Läste att Kristdemokraterna kräver att SFI ska falla under offentlighetsprincipen och att dom kräver satningar på ny teknik och billigare produktionmetoder. Det sitter långt inne att hålla med Kristdemokraterna men i det här fallet gör jag verkligen det.
Jag sökte nyligen lite pengar till en ljudmix från SFI och satte ihop en ambitiös ansökan med exempelklipp ur den färdiga filmen (fullt medveten om att SFI just gått ut med att dom kommer att ge alla pengar till ett fåtal projekt och att små skitprojekt gjorda för peanuts inte är intressanta för den nya svenska filmen). Det tog sin lilla tid i anspråk. Till svar fick jag det mest anonyma och mall-mässiga svar man kan tänka sig. Skatteverkets årsbesked är mer fantasifull läsning. Brevet innehöll ingen som helst motivation till varför ansökan fått avslag. Vad var det dom inte gillade? Manuset? Hur projektet såg ut? Skådespelarna? Mig? Jag får väl helt enkelt utgå från att konsulenten skriver den typen av "nej tack" han själv helst ville ha när han sökte stöd som producent.
SFI är en oerhört smart ekonomisk kontruktion. Det blev en Stiftelse så sent som 1992. Syftet med att bli en stiftelse kan inte vara annan än att slippa myndighetsplikter. Och eftersom SFI då och då får tillskott från privata fonder (hur mycket är hemligt) så kan inte SFI granskas ekonomiskt av någon av oss som finansierar SFI med våra skatter. Det är i princip försvarsmakten och SFI som är hemliga för oss som betalar kalaset. Alla andra faller under offentlighetsprincipen.
I och med att SFI finansieras av våra skatter och avgifter så kan man ju tycka att dom skulle finnas till för oss. Att dom skulle kunna ha en bättre inställning till sina uppdragsgivare. Men för stunden gör dom som dom vill. Ingen kan påverka utifrån. Ingen behöver lyssna på någon.
Kristdemokraterna vill se en satsning på mångfald inom filmen. Jag hoppas att det är en åsikt dom delar med resten av regeringen. SFI har ju inte till uppdrag att se till mångfalden utan deras uppdrag är att se till att det görs "värdefull film". Också en oerhört smart formulering från 1992. Rent juridiskt fråntar den formuleringen SFI all plikt att stödja svensk film som bransch. Och i den tid vi befinner oss är det kanske just ett branschstöd vi behöver - så att vi kan börja få ut våra filmer internationellt och någonslags nyttig och givande konkurenssituation kan uppstå. Men idag kan deras uppdrag kan tolkas precis hur som helst. Uppdraget är lika luddigt som deras mål med verksamheten. Och SFI är lika mycket hjälp för svensk film som en finne i röven.
Jag sökte nyligen lite pengar till en ljudmix från SFI och satte ihop en ambitiös ansökan med exempelklipp ur den färdiga filmen (fullt medveten om att SFI just gått ut med att dom kommer att ge alla pengar till ett fåtal projekt och att små skitprojekt gjorda för peanuts inte är intressanta för den nya svenska filmen). Det tog sin lilla tid i anspråk. Till svar fick jag det mest anonyma och mall-mässiga svar man kan tänka sig. Skatteverkets årsbesked är mer fantasifull läsning. Brevet innehöll ingen som helst motivation till varför ansökan fått avslag. Vad var det dom inte gillade? Manuset? Hur projektet såg ut? Skådespelarna? Mig? Jag får väl helt enkelt utgå från att konsulenten skriver den typen av "nej tack" han själv helst ville ha när han sökte stöd som producent.
SFI är en oerhört smart ekonomisk kontruktion. Det blev en Stiftelse så sent som 1992. Syftet med att bli en stiftelse kan inte vara annan än att slippa myndighetsplikter. Och eftersom SFI då och då får tillskott från privata fonder (hur mycket är hemligt) så kan inte SFI granskas ekonomiskt av någon av oss som finansierar SFI med våra skatter. Det är i princip försvarsmakten och SFI som är hemliga för oss som betalar kalaset. Alla andra faller under offentlighetsprincipen.
I och med att SFI finansieras av våra skatter och avgifter så kan man ju tycka att dom skulle finnas till för oss. Att dom skulle kunna ha en bättre inställning till sina uppdragsgivare. Men för stunden gör dom som dom vill. Ingen kan påverka utifrån. Ingen behöver lyssna på någon.
Kristdemokraterna vill se en satsning på mångfald inom filmen. Jag hoppas att det är en åsikt dom delar med resten av regeringen. SFI har ju inte till uppdrag att se till mångfalden utan deras uppdrag är att se till att det görs "värdefull film". Också en oerhört smart formulering från 1992. Rent juridiskt fråntar den formuleringen SFI all plikt att stödja svensk film som bransch. Och i den tid vi befinner oss är det kanske just ett branschstöd vi behöver - så att vi kan börja få ut våra filmer internationellt och någonslags nyttig och givande konkurenssituation kan uppstå. Men idag kan deras uppdrag kan tolkas precis hur som helst. Uppdraget är lika luddigt som deras mål med verksamheten. Och SFI är lika mycket hjälp för svensk film som en finne i röven.
Är du lönsam lille vän?
Jag gick i grundskola på 80-talet. En litografi av Tillbergs "Är du lönsam lille vän?" satt på vår klassrumsvägg. Den lärde oss en världsbild. Vi var tio/tolv år gamla. Arbetsgivare var onda människor som bara räknade pengar och inte såg några andra värden i livet. I våra samhällskunskapsböcker var Mao och Lenin folkhjältar medan amerikaner mest respresenterades av korrupta CIA-bossar med maffiasamröre. Varje vår dansade vi folkdanser från öst på skolgården.
Jag hoppas att framtidens grundskola inte är politisk på det sätt den var då. Det går såklart aldrig att vara helt objektiv. Men man kan ju försöka i allafall.
torsdag, december 14, 2006
Birrodebatten
Klockrent inlägg av bloggen Pophöger i debatten kring Marcus Birros tomma Kulturmanifest.
Jag, en soppressare.
Jag jobbade som soppressare i en Vivo-butik istället för att gå i gymnasiet. Det var på 80-talet. På all annan tid tecknade jag serier och sålde illustrationer till ett rollspelsföretag. Ibland känns det som igår. Som igår t ex när jag var inne i just den butiken. Jag har inte varit inne där sedan jag jobbade där. Plötsligt kände jag igen lite ansikten. En kille jobbade samtidigt som jag. Han pluggade och drömde om att bli musiker. Då hade han jobbat några år på helger och kvällar. Nu tjugo år senare är han kvar där. Killen som då var tjugo någonting och drömde blev snart femtio och slutade förmodligen drömma. Jag vill ta tag i dom här människorna och ruska om dom och säga att drömmar är jävligt viktiga och att kampen för drömmarna är lika viktigt som livet därför att livet är våra drömmar.
Det var ju människor jag gillade och det känns faktiskt tungt att se människor stanna upp. Att se dom misslyckas med galna idéer känns betydligt mindre tungt.
Det var ju människor jag gillade och det känns faktiskt tungt att se människor stanna upp. Att se dom misslyckas med galna idéer känns betydligt mindre tungt.
söndag, december 10, 2006
Mitt liv med Apple
Jag använder PC. Det är hemskt. Anledningen är en serie program jag använder väldigt mycket och som bara finns på den plattformen. Med lite tur dyker programmen snart upp på min favoritplattform. Jag har använt Apples datorer sedan mitten av 80-talet.
1986 - Min första egentliga fysiska kontakt med Macintosh. På pappas jobb fanns det flera modeller och t o m en svindyr färgprinter. Dom blev snabbt en liten fabrik för kortfilmsposter, brevpapper och visitkort.
1989 - Jag och min bästa kompis O satt ofta ute i hans föräldrars hus där det stod en IIcx med Pagemaker. Vi var enormt kreativa och försökte oss till och med på att använda den för filmproduktion - vilket fortfarande var alldeles för tidigt.
1992-93 - Min kompis H hade kommit över en begagnad LC och tyckte att det var den värsta skitdator han någonsin använt - så jag fick köpa den. Det var den första Mac jag själv ägde. På den skrev jag mängder av manus och ett tag stod den som nav i min lilla Midi-studio och den levde kvar på kontoret ända till 2000 då den pensionerades.
1995 - Nu hade jag råd med min första riktigt kraftfulla Mac. PowerPC 7100. Kostade strax över 80 000 kr när jag köpte den. Jag lärde mig 3D på den maskinen. Strata och Electric Image. Och det var med den här maskinen jag började använda After Effects. Fortfarande mitt huvudsakliga verktyg.
1996 - Min första bärbara Mac. En 1400. Jag har alltid föredragit bärbart. Men den här var egentligen inte särskilt bra. Ljussvag skärm och långsam.
1997 - PowerMac G3. Den här datorn ändrade allt. Plötsligt kunde man verkligen redigera video. Jag hade ju jobbat mycket med Avid på Quadra men den här maskinen tillät redigering av broadcastvideo en bra bit under 100 000 kr. Mäktigt. Jag redigerade nästan hundra musikvideor i den här maskinen och en långfilm. Befrielsen den här maskinen stod för var monumental. Det var med den maskinen jag började använad After Effects på allvar i nästan alla mina produktioner. Videoredigeringsprogrammet hette EditDV.
1999 - Steve Jobs är tillbaka på Apple med besked. Nu börjar vi snacka kraftfulla maskiner som kunde köra det mesta - och fler desktoprevolutionära program började dyka upp. Det här blev datorn som markerade starten för mig som FCP-användare. Något år senare kompletterade jag den här maskinen med en dubbel 450MHz som rullade FCP 1.5 och okomprimerad video på en intern RAID med Igniter från Aurora Video Systems. Nu fanns det egentligen ingen anledning att inte göra allt inhouse om det inte skulle upp på 35mm.
2001 - TiBook. Äntligen en bärbar som fixar videoredigering riktigt bra. Den här släpade jag runt på inspelningen av Camp Slaughter och den har redigerat en hel del. FCP rullade fruktansvärt stabilt på den här med en extern FireWire-disk från LaCie.
De följande åren har ett stort antal maskiner passerat mitt produktionskontor. Mest dubbla G4:or. Jag hade en hel del krångel med de så kallade vindtunnel-maskinerna som dök upp för några år sedan och sedan 2005 har jag uteslutande jobbat på PC. Men jag lovar att jag är på väg tillbaka. Jag kollade corporate releasen av Windows Vista häromdagen och det var ingenting jag förknippar med välbehag. Vista är till att börja med fruktansvärt fult. Och då känns "fruktansvärt" som ett ord som inte riktigt räcker till. Och det är minneskrävande på gränsen till skrattretande.
En av mina nyårsönskningar är att vi får se Adobe Production Studio på plattformen som känns som det naturliga hemmet för det mästerliga programpaketet. MacOS.
Just nu är jag väldigt sugen på den nya core 2 duo Macbooken och en Macmini. Det är maskiner som funkar till vardags. Som inte kräver två-tre timmar av min tid varje vecka på rent underhåll. Som inte behöver två tre virusverktyg och verktyg som slänger värdelöst skräp ur maskinen och tredjepartslösningar som försöker begåva XP med möjligheten till multitasking.
1986 - Min första egentliga fysiska kontakt med Macintosh. På pappas jobb fanns det flera modeller och t o m en svindyr färgprinter. Dom blev snabbt en liten fabrik för kortfilmsposter, brevpapper och visitkort.
1989 - Jag och min bästa kompis O satt ofta ute i hans föräldrars hus där det stod en IIcx med Pagemaker. Vi var enormt kreativa och försökte oss till och med på att använda den för filmproduktion - vilket fortfarande var alldeles för tidigt.
1992-93 - Min kompis H hade kommit över en begagnad LC och tyckte att det var den värsta skitdator han någonsin använt - så jag fick köpa den. Det var den första Mac jag själv ägde. På den skrev jag mängder av manus och ett tag stod den som nav i min lilla Midi-studio och den levde kvar på kontoret ända till 2000 då den pensionerades.
1995 - Nu hade jag råd med min första riktigt kraftfulla Mac. PowerPC 7100. Kostade strax över 80 000 kr när jag köpte den. Jag lärde mig 3D på den maskinen. Strata och Electric Image. Och det var med den här maskinen jag började använda After Effects. Fortfarande mitt huvudsakliga verktyg.
1996 - Min första bärbara Mac. En 1400. Jag har alltid föredragit bärbart. Men den här var egentligen inte särskilt bra. Ljussvag skärm och långsam.
1997 - PowerMac G3. Den här datorn ändrade allt. Plötsligt kunde man verkligen redigera video. Jag hade ju jobbat mycket med Avid på Quadra men den här maskinen tillät redigering av broadcastvideo en bra bit under 100 000 kr. Mäktigt. Jag redigerade nästan hundra musikvideor i den här maskinen och en långfilm. Befrielsen den här maskinen stod för var monumental. Det var med den maskinen jag började använad After Effects på allvar i nästan alla mina produktioner. Videoredigeringsprogrammet hette EditDV.
1999 - Steve Jobs är tillbaka på Apple med besked. Nu börjar vi snacka kraftfulla maskiner som kunde köra det mesta - och fler desktoprevolutionära program började dyka upp. Det här blev datorn som markerade starten för mig som FCP-användare. Något år senare kompletterade jag den här maskinen med en dubbel 450MHz som rullade FCP 1.5 och okomprimerad video på en intern RAID med Igniter från Aurora Video Systems. Nu fanns det egentligen ingen anledning att inte göra allt inhouse om det inte skulle upp på 35mm.
2001 - TiBook. Äntligen en bärbar som fixar videoredigering riktigt bra. Den här släpade jag runt på inspelningen av Camp Slaughter och den har redigerat en hel del. FCP rullade fruktansvärt stabilt på den här med en extern FireWire-disk från LaCie.
De följande åren har ett stort antal maskiner passerat mitt produktionskontor. Mest dubbla G4:or. Jag hade en hel del krångel med de så kallade vindtunnel-maskinerna som dök upp för några år sedan och sedan 2005 har jag uteslutande jobbat på PC. Men jag lovar att jag är på väg tillbaka. Jag kollade corporate releasen av Windows Vista häromdagen och det var ingenting jag förknippar med välbehag. Vista är till att börja med fruktansvärt fult. Och då känns "fruktansvärt" som ett ord som inte riktigt räcker till. Och det är minneskrävande på gränsen till skrattretande.
En av mina nyårsönskningar är att vi får se Adobe Production Studio på plattformen som känns som det naturliga hemmet för det mästerliga programpaketet. MacOS.
Just nu är jag väldigt sugen på den nya core 2 duo Macbooken och en Macmini. Det är maskiner som funkar till vardags. Som inte kräver två-tre timmar av min tid varje vecka på rent underhåll. Som inte behöver två tre virusverktyg och verktyg som slänger värdelöst skräp ur maskinen och tredjepartslösningar som försöker begåva XP med möjligheten till multitasking.
lördag, december 09, 2006
Kollegor emellan
Hängde med en bekant häromdagen som också är regissör och har gjort flera långfilmer ni sett och vi kom in på det här med producenter. Jag nämnde producentföreningens "kick off" som gick ut på att gnälla över underfinaniering genom för få bidrag och att människor ibland måste jobba övertid.
Vi var båda ruskigt eniga om att det vi saknar här i sverige är modiga, initiativrika och inspirerade filmproducenter. Det finns såklart ett fåtal men dom är kraftigt underrepresenterade. Att känna igen bra projekt, gå emot tråkströmmen för att realisera dom och ha kunskaperna som krävs för att sätta ihop en fungerande finansiering är inte lätt. Men det är fan inte lätt att regissera film eller spela huvudroller heller och vi har både duktiga regissörer och skådespelare i det här landet.
Jag och min kollega snackade om hur nästan alla möten med producenter ser ut. Ett snabbt snack om projektet och sedan börjar ältandet om hur man ska kunna få in bidragen. Om det finns något i projektet som kan generera bidragsgodiset. Det är den sämsta förutsättningen för nyskapande film.
Vi var båda ruskigt eniga om att det vi saknar här i sverige är modiga, initiativrika och inspirerade filmproducenter. Det finns såklart ett fåtal men dom är kraftigt underrepresenterade. Att känna igen bra projekt, gå emot tråkströmmen för att realisera dom och ha kunskaperna som krävs för att sätta ihop en fungerande finansiering är inte lätt. Men det är fan inte lätt att regissera film eller spela huvudroller heller och vi har både duktiga regissörer och skådespelare i det här landet.
Jag och min kollega snackade om hur nästan alla möten med producenter ser ut. Ett snabbt snack om projektet och sedan börjar ältandet om hur man ska kunna få in bidragen. Om det finns något i projektet som kan generera bidragsgodiset. Det är den sämsta förutsättningen för nyskapande film.
onsdag, december 06, 2006
måndag, december 04, 2006
SVT
I januari ska den nya regeringen lägga fram sina idéer om kulturpolitiken. Bland annat ska man se till att vår Public Service blir smalare och vassare. Äntligen.
Det är en oerhört intressant situation när en högerregering tar över efter en socialdemokratisk. SVT har ju (oavsett vad det står i stadgarna) varit, och är, den främsta och starkaste lobbyinsatsen från, för och av socialdemokratin. SVT har varit ett oerhört viktigt redskap när det gäller att plantera kollektivistiska värderingar.
Ser man på det med lite distans så är det ingenting konstigt att SVT har haft som mål att konkurrera om publiken med dom kommersiella kanalerna under lång tid. Eftersom det finns en politisk agenda bakom. Alla regeringar skulle använda sig av den metoden om dom kunde. Även om det numera är ett fenomén som mest hör hemma i diktaturer. I längden kan sånt där inte överleva i demokratier tror jag. Inte i demokratier som fungerar iallafall.
-
fredag, december 01, 2006
Årets tramsigaste debatt...
Det har ju pågått någonslags never ending debatt på Marcus Birros blogg senaste tiden. Marcus Birros krev ett manifest som går ut på att han vill ha mer och breddad kultur. Typ. Och vägen till det är mer pengar till författare och konstnärer, resonerar han. Det är ganska oklart alltihop.
En kille som kallar sig Purgatid postade detta inlägg. Kände mig manad att länka till det eftersom det nog är det dummaste jag läst. Det är verkligen skrämmande att det finns människor som lever kvar i en tid då Vilse i Pankkakan gick på TV och alternativa schlagerfestivaler på Gärdet var grejen.
Hur kan man år 2006 på fullaste allvar gå omkring och vara rädd för dom kommersiella krafterna har till uppsåt att tvinga oss att titta samma dåliga såpa dygnet runt? Kommersiell TV har väl aldrig varit så bra och varierad som den är nu. Äntligen vågar den ju bryta ned lite fördomsbarriärer också till skillnad från vår svenska bidragskultur som marinerar i sin egen trångsynthet.
En kille som kallar sig Purgatid postade detta inlägg. Kände mig manad att länka till det eftersom det nog är det dummaste jag läst. Det är verkligen skrämmande att det finns människor som lever kvar i en tid då Vilse i Pankkakan gick på TV och alternativa schlagerfestivaler på Gärdet var grejen.
Hur kan man år 2006 på fullaste allvar gå omkring och vara rädd för dom kommersiella krafterna har till uppsåt att tvinga oss att titta samma dåliga såpa dygnet runt? Kommersiell TV har väl aldrig varit så bra och varierad som den är nu. Äntligen vågar den ju bryta ned lite fördomsbarriärer också till skillnad från vår svenska bidragskultur som marinerar i sin egen trångsynthet.
realitycheck
SFI vill halvera antalet filmer man ger stöd och öka stödet till de andra. Rimligtvis borde det betyda att vi börjar göra filmer med en standardbudget någonstans kring 35-40 miljoner.
I internationella sammanhang talar man om att det blir allt svårare att sälja film som kostar över 1 miljon dollar eller under 20 miljoner dollar. Glappet där emellan är ett högrisksegment. Där finns filmerna som haft för höga produktionskostnader och saknar stjärnor.
Eftersom ambitionen med SFI i första hand verkar vara att se till att svensk film inte dör ut - någonslags respiratorverksamhet - så spelar det ju ingen roll hur omvärlden ser ut. Men det kan ändå finnas en idé med att se oss själva i någonslags omvärldsperspektiv.
Om vi skulle göra oss själva en tjänst så skulle vi se till att lära oss hur man gör dom där filmerna som funkar internationellt. Hur gör man en bra film för 7 miljoner? Eller hur gör man en bra film för 180 miljoner? kan vi det är vi ju förberedda för verkligheten. En verklighet vi inte är verksamma i idag eftersom vi gör dyra och dåliga (eller billiga beroende på hur man ser det) filmer.
I internationella sammanhang talar man om att det blir allt svårare att sälja film som kostar över 1 miljon dollar eller under 20 miljoner dollar. Glappet där emellan är ett högrisksegment. Där finns filmerna som haft för höga produktionskostnader och saknar stjärnor.
Eftersom ambitionen med SFI i första hand verkar vara att se till att svensk film inte dör ut - någonslags respiratorverksamhet - så spelar det ju ingen roll hur omvärlden ser ut. Men det kan ändå finnas en idé med att se oss själva i någonslags omvärldsperspektiv.
Om vi skulle göra oss själva en tjänst så skulle vi se till att lära oss hur man gör dom där filmerna som funkar internationellt. Hur gör man en bra film för 7 miljoner? Eller hur gör man en bra film för 180 miljoner? kan vi det är vi ju förberedda för verkligheten. En verklighet vi inte är verksamma i idag eftersom vi gör dyra och dåliga (eller billiga beroende på hur man ser det) filmer.
Två branscher?
Efter gårdagens kungörelse från SFI om att man kommer att ge "mer till färre" och att man kommer att ha en särskild "satsning" på fem debutanter varje år (det är minst en halvering från tidigare år) så dök det upp en tanke i mitt huvud:
Det är kanske dags för oss andra i branschen att börja betrakta SFI som en konkurrerande producent och inte det "stöd" som Cissi Elwin försöker lura oss att tro att dom är? En producent som just gått ut med att dom kommer att minska sin leverans av "content" till en distributionsvärld i kraftig tillväxt? Är det kanske dags för oss andra att börja konkurrera med SFI på allvar? Collert, Renck och Åkerlund! Vad hände med ert alternativa SFI? Nu har ni chansen. Och till alla er andra producenter där ute som SFI alltid skitit i - kör hårt nu.
En rolig detalj från gårdagen var att Cissi Elwin presenterade SFI:s tankar om "Utlandet" med en snabb powerpointskylt och så mumlade hon några floskler om hur mycket SFI tror på utlandet och vad det nu var. Powerpoint-sidan hade hon illustrerat med en stillbild ur Peter Lindmarks Exit som ju naturligtvis kommer att fungera utmärkt utomlands eftersom den har världens just nu 8:e hetaste man i huvudrollen. Till saken hör - och min poäng är naturligtvis - att Exit och Peter aldrig fått en enda spänn från Filminstitutet. Exit existerar inte "tack vare" SFI utan kanske "trots" SFI.
Det ser förresten bra ut för min film Year One just nu. Jag diskuterar en deal som ger distribution över hela världen.
---
Lite IMDb Pro-data: Charlotta Denward, sveriges nya chef över produktionen, hamnar just nu på 394,466:e plats baserat på hur många som är intresserad av henne. Hon har peakat i samband med att hon utsetts till chef. Hon låg nyligen någonstans på 1,500,000:e plats. Svensk films högsta chef Cissi Elwin ligger just nu på 2,204,036:e plast.
Daniel Collert ligger på 124,086
Jonas Åkerlund ligger på 11,165
Johan Renck ligger på 61,314
Jag vet inte om det här är siffror som SFI kommer att ta med i sin nya satsning på statistik. Men troligen inte.
Det är kanske dags för oss andra i branschen att börja betrakta SFI som en konkurrerande producent och inte det "stöd" som Cissi Elwin försöker lura oss att tro att dom är? En producent som just gått ut med att dom kommer att minska sin leverans av "content" till en distributionsvärld i kraftig tillväxt? Är det kanske dags för oss andra att börja konkurrera med SFI på allvar? Collert, Renck och Åkerlund! Vad hände med ert alternativa SFI? Nu har ni chansen. Och till alla er andra producenter där ute som SFI alltid skitit i - kör hårt nu.
En rolig detalj från gårdagen var att Cissi Elwin presenterade SFI:s tankar om "Utlandet" med en snabb powerpointskylt och så mumlade hon några floskler om hur mycket SFI tror på utlandet och vad det nu var. Powerpoint-sidan hade hon illustrerat med en stillbild ur Peter Lindmarks Exit som ju naturligtvis kommer att fungera utmärkt utomlands eftersom den har världens just nu 8:e hetaste man i huvudrollen. Till saken hör - och min poäng är naturligtvis - att Exit och Peter aldrig fått en enda spänn från Filminstitutet. Exit existerar inte "tack vare" SFI utan kanske "trots" SFI.
Det ser förresten bra ut för min film Year One just nu. Jag diskuterar en deal som ger distribution över hela världen.
---
Lite IMDb Pro-data: Charlotta Denward, sveriges nya chef över produktionen, hamnar just nu på 394,466:e plats baserat på hur många som är intresserad av henne. Hon har peakat i samband med att hon utsetts till chef. Hon låg nyligen någonstans på 1,500,000:e plats. Svensk films högsta chef Cissi Elwin ligger just nu på 2,204,036:e plast.
Daniel Collert ligger på 124,086
Jonas Åkerlund ligger på 11,165
Johan Renck ligger på 61,314
Jag vet inte om det här är siffror som SFI kommer att ta med i sin nya satsning på statistik. Men troligen inte.
torsdag, november 30, 2006
Cissis hemligheter 2. En rapport...
Någonstans djupt inne fanns det ändå en förhoppning om att någon skulle ha tänkt till ett varv. Men efter dagens SFI event känns det betydligt mörkare för ny svensk film.
Så här summerar jag vad som sades idag på Filminstitutet:
Det görs för många filmer som är underfinansierade. Därför är planen att ge betydligt färre filmer stöd. Dessa ska kvalitétssäkras genom att lyssna till Harry Scheins gamla ord om hur man definierar kvalitét (utan tanke på att det svåra är inte att definiera vad kvalitét är utan att känna igen den). De få och högre stöden ska gå till "proffsproducenter" (jag hoppas för filmarnas skull att SFI sammanställer en lista på godkända producenter så att en massa arbete inte faller på den punkten). Projekten ska utvecklas längre och långsammare. Filmproduktionsprocessen skall närmas med tillförsikt och respekt.
Styrelsen och Cissi har i sitt tänkande på hur man ska lösa problemet med svensk film omedvetet levandegjort en gammal skröna om Stalin. Stalin frågade sin propagandaminister hur många filmer Sovjet producerade. -"Något hundratal", svarade propagandaministern. -"Och hur många av dom är bra?", sa Stalin. -"Kanske tio", blev svaret. -"Bra! Då ska vi bara göra dom tio filmerna!"...
Om det någonsin fanns en rock'n'roll-anda och en anda av att ingenting är omöjligt i svensk film trots budgetbegränsningar så dog den idag. Vila i frid lille vän. SFI:s nya inställning hyllar och lyfter fram den svenska ängsligheten. Rädslan för misslyckandet. Rädslan för att satsa fel.
Cissi gav ett i allmänhet amatörmässigt intryck. Hon kändes inte påläst och hennes powerpointpresentation plockade high score i Bullshit Bingo.
Så här summerar jag vad som sades idag på Filminstitutet:
Det görs för många filmer som är underfinansierade. Därför är planen att ge betydligt färre filmer stöd. Dessa ska kvalitétssäkras genom att lyssna till Harry Scheins gamla ord om hur man definierar kvalitét (utan tanke på att det svåra är inte att definiera vad kvalitét är utan att känna igen den). De få och högre stöden ska gå till "proffsproducenter" (jag hoppas för filmarnas skull att SFI sammanställer en lista på godkända producenter så att en massa arbete inte faller på den punkten). Projekten ska utvecklas längre och långsammare. Filmproduktionsprocessen skall närmas med tillförsikt och respekt.
Styrelsen och Cissi har i sitt tänkande på hur man ska lösa problemet med svensk film omedvetet levandegjort en gammal skröna om Stalin. Stalin frågade sin propagandaminister hur många filmer Sovjet producerade. -"Något hundratal", svarade propagandaministern. -"Och hur många av dom är bra?", sa Stalin. -"Kanske tio", blev svaret. -"Bra! Då ska vi bara göra dom tio filmerna!"...
Om det någonsin fanns en rock'n'roll-anda och en anda av att ingenting är omöjligt i svensk film trots budgetbegränsningar så dog den idag. Vila i frid lille vän. SFI:s nya inställning hyllar och lyfter fram den svenska ängsligheten. Rädslan för misslyckandet. Rädslan för att satsa fel.
Cissi gav ett i allmänhet amatörmässigt intryck. Hon kändes inte påläst och hennes powerpointpresentation plockade high score i Bullshit Bingo.
Cissis hemligheter
Nu ska jag strax iväg till SFI för att ta del av de nya planerna för hur svensk film ska lyftas och hur vi ska göra danskarna avundsjuka på oss (som Cissi Elwin uttryckte det) - varför man skulle vilja det är ett mysterium. Det där maniska fokuserandet på just Danmark är nog det första vi ska slänga i soptunnan om vi vill komma någonstans. Ska bli spännande att höra om planerna. Med tanke på det jag läst hittills hoppas jag verkligen att dom överraskar mig.
Hittills har det låtit som att planen är att satsa på färre och dyrare projekt (vilket bara missgynnar "nyfödseln" och gynnar det gamla pensionärsgardet på Producentföreningen).
Jag återkommer med rapport...
Blir det storsatningar på fler Bullens Brevfilmer i 97-minutersformat?
Hittills har det låtit som att planen är att satsa på färre och dyrare projekt (vilket bara missgynnar "nyfödseln" och gynnar det gamla pensionärsgardet på Producentföreningen).
Jag återkommer med rapport...
Blir det storsatningar på fler Bullens Brevfilmer i 97-minutersformat?
måndag, november 27, 2006
IMDb Pro
Har just upptäckt och snöat in totalt på IMDb Pro. Vilket fantastiskt verktyg. Helt klart värt en hundring i månaden. Jättekul att kolla statistik för hur "het" man är baserat på hur många som söker på mina filmer eller på mig som regissör. Det hetaste jag varit under mina år som regissör är någonstans kring 18 000 plats. I Sverige är det Josef Fares som ligger något över mig och Lukas Moodysson är det hetaste vi har. Nästan alla andra svenska filmare ligger någonstans nere kring 300 000 med några få undantag.
Mina "hetaste" filmer rent statistisk är Camp Slaughter som nummer ett och strax efter kommer Frostbiten (där jag jobbade som second unit regissör) och strax efter den kommer Stinger.
Något som är intressant att notera är att IMDb Pro inte listar betygen på den öppna delen av IMDb. Det intressanta i "pro"-sammanhanget är "Movie meter"-datan, dvd hur "het" man är och sedan bara rena siffror som vad filmerna kostat att göra och hur mycket dom dragit in. Vad kritiker och människor tycker om filmer är med andra ord inte intressanta fakta utan istället är det hur mycket Uwe Boll-power man har. Uwe är hetare än dom flesta.
Mina "hetaste" filmer rent statistisk är Camp Slaughter som nummer ett och strax efter kommer Frostbiten (där jag jobbade som second unit regissör) och strax efter den kommer Stinger.
Något som är intressant att notera är att IMDb Pro inte listar betygen på den öppna delen av IMDb. Det intressanta i "pro"-sammanhanget är "Movie meter"-datan, dvd hur "het" man är och sedan bara rena siffror som vad filmerna kostat att göra och hur mycket dom dragit in. Vad kritiker och människor tycker om filmer är med andra ord inte intressanta fakta utan istället är det hur mycket Uwe Boll-power man har. Uwe är hetare än dom flesta.
onsdag, november 22, 2006
Ett förslag till lösning
Eftersom det sista jag vill vara är en gnällspik i Producentföreningens anda så vill jag komma med några konkreta förslag på hur vi ska skapa en grund för svensk film att stå på och som utnyttjar all den talang som finns i Sverige.
1. Se över DI:s producentutbildning. Den måste ha mycket mer inriktning på affärsbiten än den har idag. Och då menar jag inte att producenteleverna ska utbildas till revisorer utan till skickliga "deal makers". Eleverna ska inte i första hand lära sig hur man söker bidrag. En producent som bara kan söka bidrag är ingen riktig producent. Det finns en internationell standard för vad det är att vara producent och den måste man få lära sig. Den är grunden.
2. Fler filmer, högre produktionstakt och effektiviserad produktionsplanering och administration. Svensk film blöder pengar administrativt. Riktigt bra regissörer får vi först med rutinen. Vi måste sluta att maniskt leta efter "nästa begåvade debutant" och börja se till vad vi faktiskt redan sitter på för begåvningar. Det är slöseri med kapital att inte förvalta regissörers begåvningar och att inte sträva efter att kreatörer ska kunna utvecklas.
3. Marknadsfokusering. Att stirra sig blind på bio i ett litet land som Sverige är meningslöst. Vi måste vara realistiska och anpassa filmerna efter det som är den verkliga marknaden.
4. Blicka utåt. Vi måste inse att film är en internationell affär. Vi måste ha större visioner med filmberättelserna. Vi måste bli mer visuella.
1. Se över DI:s producentutbildning. Den måste ha mycket mer inriktning på affärsbiten än den har idag. Och då menar jag inte att producenteleverna ska utbildas till revisorer utan till skickliga "deal makers". Eleverna ska inte i första hand lära sig hur man söker bidrag. En producent som bara kan söka bidrag är ingen riktig producent. Det finns en internationell standard för vad det är att vara producent och den måste man få lära sig. Den är grunden.
2. Fler filmer, högre produktionstakt och effektiviserad produktionsplanering och administration. Svensk film blöder pengar administrativt. Riktigt bra regissörer får vi först med rutinen. Vi måste sluta att maniskt leta efter "nästa begåvade debutant" och börja se till vad vi faktiskt redan sitter på för begåvningar. Det är slöseri med kapital att inte förvalta regissörers begåvningar och att inte sträva efter att kreatörer ska kunna utvecklas.
3. Marknadsfokusering. Att stirra sig blind på bio i ett litet land som Sverige är meningslöst. Vi måste vara realistiska och anpassa filmerna efter det som är den verkliga marknaden.
4. Blicka utåt. Vi måste inse att film är en internationell affär. Vi måste ha större visioner med filmberättelserna. Vi måste bli mer visuella.
Sveriges Filmproducenter
Innan jag skriver det här inlägget vill jag bara kort redogöra för att jag inte hatar någon på Sveriges Filmproducenter. Det jag hatar är feghet, girighet, kollektivistiskt beteende och oinspirerade människor som bara vill ha mer, mer, mer.
Efter kvällens besök på Sveriges Filmproducenters lilla arrangemang på Stockholms Filmfestival lovar jag dyrt och heligt att jag aldrig kommer att gå med i den föreningen. Jag har producerat tre långfilmer i eget bolag och har en fjärde snart klar och ett gäng nya i pipeline och jag kommer aldrig att gå med i föreningen. Någonsin. Jag lovar.
Föreningen hade i samarbete med Filmfestivalen bjudit in till ett event där man skulle presentera en ny idé man kommit fram till efter mycket tänkande och samarbete med Teaterförbundet, Dramatikerförbundet och Sveriges Regissörer (och ett par andra lallare). Titeln på detta samarbete är...ja...det hade man inte lyckats komma överens om ännu. Men efter kvällen hade jag fått lära mig följande.
1. Producenterna håller med resten av världen att deras filmer suger.
2. Producenterna vill ha mer pengar från staten. Mer pengar. Mer tid. Fler resurser. Och man vill att det ska göras färre filmer.
3. Rolf "Beck" Börjlind tycker att regeringen är ett gäng okunniga idioter som inte förstår ett smack om kultur och helt saknar förmåga att känna igen god kultur.
4. Efter att en kritiker påpekat att svensk film är ängslig så höll panelen ängsligt med om att så var det nog. Sedan följde resten av kvällen på temat att filmarna nog är lite ängsliga.
Den där ängsligheten har jag tjatat om i åratal. Jag har gång efter gång sagt det i media, sagt det i forum på nätet (senast häromdagen på Marcus Birros blogg i en minst sagt het debatt om kulturen som blivit lite uppmärksammad här och var - ett par dagar efter dök ängsligheten inom filmen upp som tema i DN:s ledare).
Under kvällen pratades ingenting om visioner. Ingenting om passionen. Ingenting om drivkrafter och inspiration. Inget "Nu, djävlar tar vi dom och börjar göra film som gör resten av världen avundsjuk", bara ett ändlöst gnäll på att slippa behöva jobba övertid och att slippa behöva oroa sig över ekonomi. Det jag såg var en tragisk samling föredettingar som nu ser sin födkrok försvinna bort i horizonten med en ny regering som eventuellt tycker att det är dags att stänga lekstugan för dom här sextioplussarna.
Svensk film är i djup kris. Djupare än någonsin och det brak med vilken den här generationen filmare kommer att rasa samman kommer att vara det bästa som hänt svensk film. Kanske någonsin.
Efter kvällens besök på Sveriges Filmproducenters lilla arrangemang på Stockholms Filmfestival lovar jag dyrt och heligt att jag aldrig kommer att gå med i den föreningen. Jag har producerat tre långfilmer i eget bolag och har en fjärde snart klar och ett gäng nya i pipeline och jag kommer aldrig att gå med i föreningen. Någonsin. Jag lovar.
Föreningen hade i samarbete med Filmfestivalen bjudit in till ett event där man skulle presentera en ny idé man kommit fram till efter mycket tänkande och samarbete med Teaterförbundet, Dramatikerförbundet och Sveriges Regissörer (och ett par andra lallare). Titeln på detta samarbete är...ja...det hade man inte lyckats komma överens om ännu. Men efter kvällen hade jag fått lära mig följande.
1. Producenterna håller med resten av världen att deras filmer suger.
2. Producenterna vill ha mer pengar från staten. Mer pengar. Mer tid. Fler resurser. Och man vill att det ska göras färre filmer.
3. Rolf "Beck" Börjlind tycker att regeringen är ett gäng okunniga idioter som inte förstår ett smack om kultur och helt saknar förmåga att känna igen god kultur.
4. Efter att en kritiker påpekat att svensk film är ängslig så höll panelen ängsligt med om att så var det nog. Sedan följde resten av kvällen på temat att filmarna nog är lite ängsliga.
Den där ängsligheten har jag tjatat om i åratal. Jag har gång efter gång sagt det i media, sagt det i forum på nätet (senast häromdagen på Marcus Birros blogg i en minst sagt het debatt om kulturen som blivit lite uppmärksammad här och var - ett par dagar efter dök ängsligheten inom filmen upp som tema i DN:s ledare).
Under kvällen pratades ingenting om visioner. Ingenting om passionen. Ingenting om drivkrafter och inspiration. Inget "Nu, djävlar tar vi dom och börjar göra film som gör resten av världen avundsjuk", bara ett ändlöst gnäll på att slippa behöva jobba övertid och att slippa behöva oroa sig över ekonomi. Det jag såg var en tragisk samling föredettingar som nu ser sin födkrok försvinna bort i horizonten med en ny regering som eventuellt tycker att det är dags att stänga lekstugan för dom här sextioplussarna.
Svensk film är i djup kris. Djupare än någonsin och det brak med vilken den här generationen filmare kommer att rasa samman kommer att vara det bästa som hänt svensk film. Kanske någonsin.
torsdag, november 16, 2006
Atlas Shrugged blir film
Tydligen ska Ayn Rands Atlas Shrugged bli film. Vad jag vet har den varit på tapeten många, många gånger men aldrig blivit av. Angelina Jolie ska spela huvudrollen. Intressant.
tisdag, november 14, 2006
Tyskland och Italien återförenade i en bloggpost
Tyskt DVD släpp av Stinger. Rätt ok omslag. Inte lika maffigt som det kinesiska eller japanska släpet. Det japanska är givetvis favoriten. Japaner har någonslags grundmurad nedärvd förståelse för stora djur som krossar små saker (dvs oss, våra hus och våra prylar).
Hittade en trevlig liten recension också (för er som kan italienska). Någon som heter Alan Mancuso med en väldigt snygg blogg. Den finns här.
söndag, november 12, 2006
Nytt forum
Skramlade just ihop ett nytt forum för oberoende svensk film. Vissa av mina inlägg har haft en tendens att bli egna debattforum med alla kommentarer så jag tyckte att det var dags att renodla. Forumet finns att hitta genom min vanliga hemsida dvs här.
onsdag, november 08, 2006
söndag, oktober 29, 2006
Sunday summit
Höll en utbildning i Premiere Pro för Ljushögskolans elever i Jönköping i fredags. Ljushögskolan är en ny satsning på Ingenjörshögskolan. Verkar vara en mycket vettig inriktning på "the nuts an bolts" kring ljus, hur vi påverkas av ljus, ljus i arbetsmiljöer, ljus i fotografi osv. Richard Walter och Roland Sterner är lärare på skolan så eleverna behöver inte oroa sig för att dom har lärare som inte vet vad dom pratar om (den gamla problematiken som fick mig själv att helt överge alla idéer på gymnasier och högskolor).
Hamnade tidigare i veckan i någonslags maniskt researcharbete kring icke linjära redigeringssystem (sånt där man verkligen får klämma in med skohorn och man bara kan ägna sig åt när den man älskar råkar vara bortrest en vecka). Hittade den här fantastiska sidan om CMX-systemen. Den första icke linjära redigeringsmaskinen från 1970-71. Den var naturligtvis begränsad men enkelheten i den är tilltalande. Inget lull-lull. En direkt approach till klippandet. Laddar ni ned videon på sidan så ser ni det jag fastnade för; lightpen teknologin (den utvecklades av militären på den tiden) med vilken man opererar hela systemet direkt på en CRT-skärm med en ljuspenna. Inga tangentbord. Ingen mus. Ingenting. Enkelt och direkt. Och att man jobbar med "knappar" direkt över bilden är någonting jag gärna skulle se i ett framtida system. Det är inga problem att jobba med t ex HD så och använda en Cintiq-skärm.
onsdag, oktober 25, 2006
MySpace
Åh nej. Så var jag torsk på ännu ett märkligt internetfenomén. Men jag kan ju inte låta bli. Som vanligt.
Min MySpace-sida.
Min MySpace-sida.
söndag, oktober 22, 2006
Demon Seed
Såg Cammells Demon Seed (1977) för första gången igår. Har alltid lyckats med att inte se den - men nu har jag alltså sett alla Cammells få filmer. Den var väl, lite väntat, en mild besvikelse. Kanske för att jag vet hur mycket Cammell fick kämpa för att filmen inte skulle bli så konventionell som den till slut blev. Julie Christie är naturligtvis smashing och en hel del av idéerna och koncepten känns starka.
Dagens citat
All fixed set patterns are incapable of adaptability or pliability. The truth is outside of all fixed patterns.
- Bruce Lee
Så svårt men så nödvändigt att fokusera på.
Politik
Det har blivit alldeles för mycket politik på den här bloggen på sista tiden. Den var ju avsedd för allt annat än det. Enough.
måndag, oktober 16, 2006
FD Kulturminister föregår med gott exempel...
Cecilia Stegö Chilò kliver av som kulturminister eftersom Radiotjänst i Kiruna satt igång en polisutredning mot henne och det är förståeligt att det rimmar illa med uppdraget som minister. Nu är det bara att hoppas att vi alla är lika inför lagen och att även dom 6 000 nya anmälningar om TV-avgift som kommit in under de senaste veckorna från ängsliga statliga chefer också polisanmäls och tvingas avgå. Jag skulle också gärna se att alla kulturarbetare (skådespelare, film/TV-regissörer, manusförfattare, och producenter) jag känner som aldrig betalat sin TV-avgift också polisanmäls.
Sverige är verkligen ett av världens mest bisarra länder...
Sverige är verkligen ett av världens mest bisarra länder...
onsdag, oktober 11, 2006
måndag, oktober 09, 2006
Etik, moral osv...
Etikmoraliskt test. Bloggers unite. Dahnielson var först ut. Här är mina resultat. Visste väl att mitt starka tonårsintresse för Neitzsche och Schopenhauer hade någonslags mening.
1. | Nietzsche (100%) Click here for info | |
2. | Jean-Paul Sartre (85%) Click here for info | |
3. | David Hume (76%) Click here for info | |
4. | Stoics (66%) Click here for info | |
5. | Cynics (54%) Click here for info | |
6. | Spinoza (50%) Click here for info | |
7. | Thomas Hobbes (49%) Click here for info | |
8. | Ayn Rand (48%) Click here for info | |
9. | Kant (46%) Click here for info | |
10. | Prescriptivism (43%) Click here for info |
fredag, oktober 06, 2006
söndag, oktober 01, 2006
Karla LaVeys 6-6-6 Show: The Beast Returns
Torkel
Läste i Aftonbladet att Torkel Knutsson ska åka till Kina och göra en Kinesisk remake av Naken. Otroligt komiskt och skitroligt. Heja Torkel!
lördag, september 30, 2006
fredag, september 29, 2006
Avis...
torsdag, september 28, 2006
måndag, september 25, 2006
Lady in the Water
M. Night Shyamalans senaste film är helt enkelt SVINBRA. Länge sedan jag såg en sån bra film. Han har grym koll på myter den killen. Filmen är vital, fantasifull, oförutsägbar, rolig, snygg, spännande... Allt. Och en absolut njutning om man råkar vara lite bevandrad i esoterik, Jung och Campbell.
T o m bättre än Unbreakable som jag också dyrkar för järnkollen på människans myter (Unbreakable är fortfarande den bästa Superhjältefilm som gjorts).
T o m bättre än Unbreakable som jag också dyrkar för järnkollen på människans myter (Unbreakable är fortfarande den bästa Superhjältefilm som gjorts).
lördag, september 23, 2006
tisdag, september 19, 2006
Stressat Teaterförbund...
Ja, nu är teaterförbundet oroade över den nya borgerliga regeringens A-kasseförslag. Dom anser att det nya förslaget kommer att göra att massor av "yrkesproffs" kommer tvingas att byta yrke.
Jag som alltid trott att proffs är personer som upplyfter ekonomisk ersättning för att utöva sitt yrke. Jag kanske hade fel. Iallafall om man får tro teaterförbundet.
Teaterförbundet brukar ofta skicka hotbrev till mig om att jag "måste" ansluta mig till deras avtal om stöd för deras medlemmar. Stöd till mestadels skådepelare och regissörer som ingen vill ha eller se men som ändå förväntar sig tillhöra någonslags priviligierad kulturarbetarklick i samhället.
Jag gillar inte privilegium av den sorten. Det är orättvist helt enkelt och har ingenting i ett modernt samhälle att göra. Är man inte vänster i kulturkretsar så är man paria. Det är en klassiker och orsaken är just det jag skriver. Jag känner helt enkelt ingen solidaritet med en priviligierad grupp människor som aldrig behöver bevisa sin egen yrkesmässiga kompetens för någon. Där det liksom räcker med att man gick Kalle Flygares 1974 för att få kalla sig "proffs" och ha sin inkomst för evigt tryggad. Det har ingenting i ett välfärdssamhälle att göra.
Jag som alltid trott att proffs är personer som upplyfter ekonomisk ersättning för att utöva sitt yrke. Jag kanske hade fel. Iallafall om man får tro teaterförbundet.
Teaterförbundet brukar ofta skicka hotbrev till mig om att jag "måste" ansluta mig till deras avtal om stöd för deras medlemmar. Stöd till mestadels skådepelare och regissörer som ingen vill ha eller se men som ändå förväntar sig tillhöra någonslags priviligierad kulturarbetarklick i samhället.
Jag gillar inte privilegium av den sorten. Det är orättvist helt enkelt och har ingenting i ett modernt samhälle att göra. Är man inte vänster i kulturkretsar så är man paria. Det är en klassiker och orsaken är just det jag skriver. Jag känner helt enkelt ingen solidaritet med en priviligierad grupp människor som aldrig behöver bevisa sin egen yrkesmässiga kompetens för någon. Där det liksom räcker med att man gick Kalle Flygares 1974 för att få kalla sig "proffs" och ha sin inkomst för evigt tryggad. Det har ingenting i ett välfärdssamhälle att göra.
Firm Believer?
Which religion is the right one for you? (new version) created with QuizFarm.com |
Your beliefs most closely resemble those of Satanism! Before you scream, do a bit of research on it. To be a Satanist, you don't actually have to believe in Satan. Satanism generally focuses upon the spiritual advancement of the self, rather than upon submission to a deity or a set of moral codes. Do some research if you immediately think of the satanic cult stereotype. Your beliefs may also resemble those of earth-based religions such as paganism.
söndag, september 17, 2006
Marcus
Titta på den här målningen. När det uppdagades att den (och andra av konstnärens verk) var ett stycke fantasi och att konstnären inte hade avbildat en faktisk och realistisk händelse på en faktisk plats så brändes konstnärens ateljé ned till grunden och konstnären tvingades i flykt från Sverige och fösvann spårlöst i Ryssland där han troligtvis dog alldeles för ung i hungersnöd. Det hände bara fyra/fem generationer bakåt i tiden. Idag är han godkänd, hänger på Nationalmuseeum och har till och med kommit att associeras med tråkig, etablerad finkonst från förr. Men när historien utspelades fick målardjäveln vad han förtjänade.
Det känns som att få fattar hur otroligt tragiskt Marcus Larsons levnadsöde var och exakt vad det säger om oss. Romantiker: ...Beware.
Tarot divinatoire par le Dr. Papus
Den enormt tjusiga Tarotleken skapad av Papus är väldigt svår att få tag i. Kände att den är så makalöst snygg att jag måste posta en bild.
Jag hade helt missat att det som placerade den gode Dr Encausse (aka Papus) i den grav jag besökte i Paris i våras var hans medverkan i första världskriget (förstår inte hur jag kunde missa det?). Han var fältläkare och dog i strid. Vilket slöseri.
Val 2006
Mats Helge brukar säga till mig att man ska hålla politiken utanför filmen - och det har han otroligt rätt i. Film och politik har inte med varandra att göra.
MEN Filmpolitiken är svår att stanna utanför som aktiv filmare. Reinfeldt fick min röst. Hejdå Paggan!
MEN Filmpolitiken är svår att stanna utanför som aktiv filmare. Reinfeldt fick min röst. Hejdå Paggan!
lördag, september 16, 2006
Pappa Szandor.
Jäklar vad det måste ha varit mäktigt att växa upp som barn till Anton Zsandor LaVey. När dom andra barnen har med sina föräldrar på föräldramöte så gör pappa Anton Zsandor entré i svart likbil och klädd i slängkappa, ståkrage och med silverkäpp och basunerar -"Hell Satan!" i dörröppningen.
Tänk er kvartsamtal med djävulens överstepräst (till ljudet av Kallilope-orgel).
Tänk er kvartsamtal med djävulens överstepräst (till ljudet av Kallilope-orgel).
For fucks sake, laddie!
Emma sitter på (en säkert) trevlig bar. Jag sitter i en vitmålad grotta och utvecklar skavsår på fingerspetsarna. Nu får det vara nog. Idag har jag byggt en plasmaskärm, en snygg stadsvy, en utbombad stadsdel och ytterligare några minuter Year One. Nu får det vara nog.
onsdag, september 13, 2006
Hur stoppar man passion?
Det började med en sån här. Canon 514 XL-S. Super 8. Och en betraktningsapparat, en skarvapparat och tio rullar Kodak-film. 50ASA. Och ett väldigt enkelt stativ. Och en ärvd skrivmaskin (eldriven). Det formligen forsade fram idéer, utkast och manuskript i mitt pojkrum på Rådmansgatan 76.
Man är helt ostoppbar i det där tillståndet. Jag är fast och fullt övertygad om att meningen med livet är att behålla det.
När det dör är man död. En bekväm, nöjd och död konsument.
tisdag, september 12, 2006
Väldigt kul, Uwe.
Uwe Boll utmanade ju nyligen sina kritiker på en boxningsmatch och någon japansk kritiker vågade ställa upp. NATURLIGTVIS förlorade han. Tam match men väldigt rolig idé av Uwe. Uwe är ju gammal amatörboxare och man ser ju att han är för snäll. Den japanska kritikern snubblar ju över sina egna ben stackarn.
måndag, augusti 28, 2006
Uncut...2
Fortsätter min egen diskussion med Anders och Anonymous i den här posten. Det handlar om utvecklingspengar och att svenska filmare anser att det inte läggs ned nog med tid på utveckling. Om vi skulle ge normal nutida utvecklingstid lite perspektiv så skulle man kunna säga att under den tid en begåvad regissör som Johannes Pinter hunnit göra en långfilm hann Georges Méliès föda fictionfilmen som vi känner till den och avsluta sin fantastiska karriär (561 filmer) och under tiden hann sverige bygga upp en filmnation från ingenting och Viktor Sjöström gjorde Körkarlen. Så vad väntar vi på? Ingenting av all den här tiden vi lägger ned på utveckling leder ju fram till någonting som kommer ens i närheten av Méliès eller Sjöström. Varför tror vi att fantasi och skaparkraft behöver massor av tid och pengar? Var kommer den snurriga vanföreställningen ifrån?
fredag, augusti 25, 2006
lördag, augusti 19, 2006
Uncut...
Det här är ju min blogg "Uncut" så jag tänkte förtydliga en sak som inte hamnade i tryck i dagens DN med rubriken "Oberoende filmare kämpar för att nå ut" av Matthias dahlström. Bra artikel och jag gillar initiativet att ta upp alternativ film till debatt i DN.
Avslutningsvis i artikeln säger de andra filmarna Matthias intervjuade och han citerar Lars Jönsson och dom tycker alla att igångsättningsstöden är för få och att det läggs för lite resurser på själva utvecklingsfasen. Resurser i det här fallet stödpengar.
Det där är en syn jag inte delar alls. Jag har en liten skara goda vänner som har debuterat som långfilmsregissörer och det som förenar dom alla är att utvecklingsfasen var groteskt uppblåst. En regissörspolare skrev på sitt debutmanus i över tio år. Mitt intryck av branschen är att det läggs ned helvetes för mycket tid på pappersjobb och teori och alldeles för lite på action. Film kan man bara lära sig att göra i praktiken. Därför skulle jag helst se att den nya VD:n och de nya konsulenterna funderar på hur man strukturerar en bransch med kraftfull produktionsdynamik. Filmare måste få filma hela tiden. Vi kan inte springa omkring med 120 sidor papper med en teori om hur vår films berättelse ska levereras. Vi måste få leverera den där berättelsen annars blir vi aldrig bra och svensk film kommer aldrig att funka internationellt.
Några av världens bästa filmer är gjorda snabbt och med massor av kreativitet i stunden. Jag tror att många är lite rädda för den där typen av kreativitét som man har när man har budget, tid och resurser emot sig. Svensk film behöver mer mod. Så mycket kreativitet hinner svalna och t o m dö när filmprojekt ska vandra genom olika hållplatser av små stöd som håller igång A-kassan mellan varven.
Avslutningsvis i artikeln säger de andra filmarna Matthias intervjuade och han citerar Lars Jönsson och dom tycker alla att igångsättningsstöden är för få och att det läggs för lite resurser på själva utvecklingsfasen. Resurser i det här fallet stödpengar.
Det där är en syn jag inte delar alls. Jag har en liten skara goda vänner som har debuterat som långfilmsregissörer och det som förenar dom alla är att utvecklingsfasen var groteskt uppblåst. En regissörspolare skrev på sitt debutmanus i över tio år. Mitt intryck av branschen är att det läggs ned helvetes för mycket tid på pappersjobb och teori och alldeles för lite på action. Film kan man bara lära sig att göra i praktiken. Därför skulle jag helst se att den nya VD:n och de nya konsulenterna funderar på hur man strukturerar en bransch med kraftfull produktionsdynamik. Filmare måste få filma hela tiden. Vi kan inte springa omkring med 120 sidor papper med en teori om hur vår films berättelse ska levereras. Vi måste få leverera den där berättelsen annars blir vi aldrig bra och svensk film kommer aldrig att funka internationellt.
Några av världens bästa filmer är gjorda snabbt och med massor av kreativitet i stunden. Jag tror att många är lite rädda för den där typen av kreativitét som man har när man har budget, tid och resurser emot sig. Svensk film behöver mer mod. Så mycket kreativitet hinner svalna och t o m dö när filmprojekt ska vandra genom olika hållplatser av små stöd som håller igång A-kassan mellan varven.
Sorgligt
Läste nyss i Expressen om Dissections sångare Jon Nödtveit som valde att begå självmord i veckan. Otroligt tragiskt. Och så står det i tidningen (vilket man kanske ska ta med en nypa salt) att han var medlem i nån "Order" som visst heter Misantropiska Lucifer Orden. När ska svenska ordnar lära sig att inte särskriva? Inte ens anrika Tempelriddarorden kan skriva sitt namn sa att man förstår vad dom heter. Jag surfade in på MLO:s sida och välkommnades av att jag bara ska ta kontakt med dom om jag är lika starka som dom - deras orden föraktar nämligen svaga människor. Själva är dom Kaos-Gnostiker. För er som inte har koll på kids som ägnar sig åt "Kaos"-filosofin så kan jag meddela att killar som har långa illasittande skinnrockar köpta på postorder, svart långt hår och Matrix-brillor och som spenderar större delen av sin vakna tid framför Counter Strike ofta titulerar sig "Kaosmagiker" och liknande. Idén är att om löken på pizzan man just klämt i sig resulterar i att man släpper sig framför datorn så skulle det kunna framkalla ett mäktigt oväder i Kina och en kaosmagiker kan kontrollera tidpunkten och kraften i väderspänningen för att uppnå önskat resultat. Användningsområdena är oändliga.
Sedan kollade jag runt en stund i deras texter. I vanlig ordning har dom ingen koll på Elphias Levis berömda Baphomet illustration utan tror att det är en avbild av Lucifer (väldigt vanligt bland snurriga "lucifer orden"-människor har jag förstått). Texterna är i vanlig ordning ett fantasilöst fantasydravel kompletterad med världens roligaste ordlista där jag får lära mig att när den här orden säger "Lilitu" så menar dom egentligen "Lilith". Mumbo jumbo...
Till alla "ordnar" där ute med hemsidor i svart, vitt och rött och med jättefula goth-typsnitt och jättepatetisk fantasyfilosofi som ideologisk grund:
Baphomet i Elphias Levis tappning (jag besökte hans grav i Paris i våras - liksom såklart Papus) representerar sinnebilden för balans. Hälften kvinna - hälften man. All goat, typ. Den vänstra handen pekar mot ljuset och den högra gör det hermetiska tecknet. Staven i hans knä är symbolen för evigt liv. Ingenting av det här har någonting med Lucifer att göra.
Sedan kollade jag runt en stund i deras texter. I vanlig ordning har dom ingen koll på Elphias Levis berömda Baphomet illustration utan tror att det är en avbild av Lucifer (väldigt vanligt bland snurriga "lucifer orden"-människor har jag förstått). Texterna är i vanlig ordning ett fantasilöst fantasydravel kompletterad med världens roligaste ordlista där jag får lära mig att när den här orden säger "Lilitu" så menar dom egentligen "Lilith". Mumbo jumbo...
Till alla "ordnar" där ute med hemsidor i svart, vitt och rött och med jättefula goth-typsnitt och jättepatetisk fantasyfilosofi som ideologisk grund:
Baphomet i Elphias Levis tappning (jag besökte hans grav i Paris i våras - liksom såklart Papus) representerar sinnebilden för balans. Hälften kvinna - hälften man. All goat, typ. Den vänstra handen pekar mot ljuset och den högra gör det hermetiska tecknet. Staven i hans knä är symbolen för evigt liv. Ingenting av det här har någonting med Lucifer att göra.
torsdag, augusti 17, 2006
Augusti
Jag sliter som ett djur och datorerna jobbar dygnet runt på kontoret.
Moderaternas valkampanj är det enda med en gnutta intelligens.
Jag är avis på Emma som ska till Norge, Island och Finland på olika filmfestivaler.
Jag har haft slutlåten i Streets of Fire i huvudet i flera dagar och masken har smittat av sig på alla andra i min omgivning varje gång jag nynnar på den - och det är ofta.
Moderaternas valkampanj är det enda med en gnutta intelligens.
Jag är avis på Emma som ska till Norge, Island och Finland på olika filmfestivaler.
Jag har haft slutlåten i Streets of Fire i huvudet i flera dagar och masken har smittat av sig på alla andra i min omgivning varje gång jag nynnar på den - och det är ofta.
måndag, augusti 07, 2006
Båstad 2006
Sitter på tåget på väg hem från Båstads lilla filmfestival som startades av Bo Widerberg för tio år sedan. Årets festival var ganska trött. Min fru gick upp tidigt i morse och gjorde ett litet radioreferat om evenemanget.
Det här slog mig under festivalen:
Jag känner mig hela tiden som jag är på besök på ett PRO-möte för Båstadspensionärer.
Jag ser alla filmer i en salong som är inredd i rött (den mest olämpliga färgen för biografasalonger eftersom den distraherar ögat och tar fokus från duken - färgen röd är inte godkänd för THX certifiering av salonger).
Ovanför mitt huvud har man utsmyckat den lilla salongen med en jättelik lysande stjärna. Stjärnan är medvetet målad i guldfärg mot den röda bakgrunden. Röda Armens symbol. En stark symbol för förtryck av oliktänkande.
Festivalens general Ulf berggren är helt insnöad på "the French intellectuals" för att citera Werner Herzog, "...academics is the death of movies. It's the total opposite of passion."
Widerbergs filmer är alltid ett kärt återseende. Mästerlig regissör.
Det här slog mig under festivalen:
Jag känner mig hela tiden som jag är på besök på ett PRO-möte för Båstadspensionärer.
Jag ser alla filmer i en salong som är inredd i rött (den mest olämpliga färgen för biografasalonger eftersom den distraherar ögat och tar fokus från duken - färgen röd är inte godkänd för THX certifiering av salonger).
Ovanför mitt huvud har man utsmyckat den lilla salongen med en jättelik lysande stjärna. Stjärnan är medvetet målad i guldfärg mot den röda bakgrunden. Röda Armens symbol. En stark symbol för förtryck av oliktänkande.
Festivalens general Ulf berggren är helt insnöad på "the French intellectuals" för att citera Werner Herzog, "...academics is the death of movies. It's the total opposite of passion."
Widerbergs filmer är alltid ett kärt återseende. Mästerlig regissör.
fredag, juli 28, 2006
torsdag, juli 27, 2006
Erotik
Hur är man konstruerad i huvudet när man upplever någonting som liknar sexuell upphetsning när man passerar ProCase skyltfönster på Norrtullsgatan?
Stryktåliga väskor i aluminium och formgjuten plast, specialskuren inredning, rackväskor med armering och på hjul - perfekt för mobila redigeringar på inspelningsplats...
Stryktåliga väskor i aluminium och formgjuten plast, specialskuren inredning, rackväskor med armering och på hjul - perfekt för mobila redigeringar på inspelningsplats...
Flashbacks
Snubblade på en sida som listar musikvideor och hittade min egen första riktiga musikvideo. Året var 1995 (tiden springer) och artisten var en helt okänd tjej som hette Robyn. Hon hade en jäkligt bra A&R som jag verkligen gillade (Peter Swartling) och ruskigt duktiga producenter. Resten är musikhistoria.
Jag är fortfarande rätt nöjd med den där videon. Pär M. Ekberg plåtade på Super16. Pär är Sveriges bästa reklamfilmsfotograf. Pär och jag gjorde Hjärta av Sten fem år senare (och sedan gjorde han Hip Hip Hora som regisserades av Teresa Fabik som hade sitt första filmknäck på Hjärta av Sten).
Passaren Arne Carlsson gjorde ett extremt bra jobb med rätt svåra förutsättningar. Vi försökte skapa känslan av kran med pan huvud som tiltar och pannar XYZ. Vi hade inte råd med en sån kran så vi löste det genom att sätta Pär på plattformen på Arnes stora Bullcrane och sedan satt kameran på en vanlig Dutch-tilt. De enorma svårigheterna med att operera en sån rigg och samtidigt se någonting i sökaren löste vi genom att remma fast Pärs huvud på den långa sökaren (!). Såg extremt kul ut. Älskar sånt.
Jag är fortfarande rätt nöjd med den där videon. Pär M. Ekberg plåtade på Super16. Pär är Sveriges bästa reklamfilmsfotograf. Pär och jag gjorde Hjärta av Sten fem år senare (och sedan gjorde han Hip Hip Hora som regisserades av Teresa Fabik som hade sitt första filmknäck på Hjärta av Sten).
Passaren Arne Carlsson gjorde ett extremt bra jobb med rätt svåra förutsättningar. Vi försökte skapa känslan av kran med pan huvud som tiltar och pannar XYZ. Vi hade inte råd med en sån kran så vi löste det genom att sätta Pär på plattformen på Arnes stora Bullcrane och sedan satt kameran på en vanlig Dutch-tilt. De enorma svårigheterna med att operera en sån rigg och samtidigt se någonting i sökaren löste vi genom att remma fast Pärs huvud på den långa sökaren (!). Såg extremt kul ut. Älskar sånt.
onsdag, juli 26, 2006
Jerry Siegel
Superman Returns
Så vad tyckte jag om Superman Returns då? Det är en film jag haft extremt lågt ställda förväntningar på eftersom jag tycker att Bryan Singer är en enormt TV-mässig regissör med ett för mig ett inte helt gediget grepp om superhjältar och dess mytologi. Och när han axlar den superhjälte jag växt upp med närmast hjärtat är jag inte vidare förhoppningsfull. Däremot hoppades jag verkligen på den. Singer har haft sina ljusa stunder i delar av t ex första X-men.
Det är ju en enormt tekniskt avancerad film och jag har väntat ett tag på att få se Panavision Genesis-kameran in action. Och tekniskt levererar den. Det digitala fotot ser mycket bra ut även om jag tycker att många av de stilmässiga valen var märkliga. Superman Returns är ju en direkt uppföljare till Superman - The Movie och Superman 2. Både föregångarna utspelar sig i nutid i det som alla läsare av serien lätt kan identifiera som Metropolis. Metropolis är ju såklart bara ett annat namn för New York. Precis som Gotham City är det i Batman. Och i seriernas (och föregångsfilmernas) värld är Metropolis den moderna glas- och stålmetropolen. Så inte i Singers version. Där är Metropolis en blek kopia av Gotham. Och tiden är inte nu utan någonslags stylad 40-talsversion av nu. Precis som i Burtons versioner av Batman. Med det undantaget att alla använder moderna datorer, plasmaskärmar och de aktualla versionerna av Samsungs mobiltelefoner i Singers värld.
Det grepp jag gillade med Singers version var scenen där Superman ensam och utanför samhället åker upp en bit utanför atmsofären och lyssnar efter eventuella faror som hotar mänskligheten. Medan han hör sin fars ord om att hans mening är att finnas där som ett ledljus för mänskligheten - även om han aldrig kan bli en del av den. Motsägelsen här ligger i att i Singers värld kan Superman bli en del av mänskligheten. Precis som Jesus kunde bli det i Dan Browns thrillerteorier.
I stort tycker jag att casten var ett fiasko. Routh ser väl ok ut som Superman men gör en ganska medioker imitation av Reeves Clark Kent. Lois Lane var enormt mesig jämfört med den tuffa, uppkäftiga skjutjärnsjournalisten Margot Kidder i de första filmerna. Frank Langella har nog aldrig varit mer felcastad i sitt liv. Annars en av mina all time favoritskådisar. Dock funkar Luthor. Kevin Spacey spelar sig själv rätt bra.
Problemet med Superman är att det inte är en Superman-story utan helt klart en Batman-story. Den mystiska ön. Gotiken. Psykopatiska skurkar. Allt luktar Batman.
Till sist. Jag förutspår att filmen inte kommer att prestera den "woffo" som Warner trott. Redan i de första tio minuterna missar den sin huvudsakliga publik genom att brottas med situationer de flesta 9-åringar inte fattar ett smack av. Solklart kommer Warner att tjäna pengar på den här filmen men inte alls i de proportioner man troligtvis hoppats på. Singer har gjort en Superman för sig själv. En Superman som talar till 33-åringen Singer och inte till 9-åringen i honom. Big Misstake.
Soundtracket är REJÄLT svagt också. John Williams main theme är det enda man minns.
Det är ju en enormt tekniskt avancerad film och jag har väntat ett tag på att få se Panavision Genesis-kameran in action. Och tekniskt levererar den. Det digitala fotot ser mycket bra ut även om jag tycker att många av de stilmässiga valen var märkliga. Superman Returns är ju en direkt uppföljare till Superman - The Movie och Superman 2. Både föregångarna utspelar sig i nutid i det som alla läsare av serien lätt kan identifiera som Metropolis. Metropolis är ju såklart bara ett annat namn för New York. Precis som Gotham City är det i Batman. Och i seriernas (och föregångsfilmernas) värld är Metropolis den moderna glas- och stålmetropolen. Så inte i Singers version. Där är Metropolis en blek kopia av Gotham. Och tiden är inte nu utan någonslags stylad 40-talsversion av nu. Precis som i Burtons versioner av Batman. Med det undantaget att alla använder moderna datorer, plasmaskärmar och de aktualla versionerna av Samsungs mobiltelefoner i Singers värld.
Det grepp jag gillade med Singers version var scenen där Superman ensam och utanför samhället åker upp en bit utanför atmsofären och lyssnar efter eventuella faror som hotar mänskligheten. Medan han hör sin fars ord om att hans mening är att finnas där som ett ledljus för mänskligheten - även om han aldrig kan bli en del av den. Motsägelsen här ligger i att i Singers värld kan Superman bli en del av mänskligheten. Precis som Jesus kunde bli det i Dan Browns thrillerteorier.
I stort tycker jag att casten var ett fiasko. Routh ser väl ok ut som Superman men gör en ganska medioker imitation av Reeves Clark Kent. Lois Lane var enormt mesig jämfört med den tuffa, uppkäftiga skjutjärnsjournalisten Margot Kidder i de första filmerna. Frank Langella har nog aldrig varit mer felcastad i sitt liv. Annars en av mina all time favoritskådisar. Dock funkar Luthor. Kevin Spacey spelar sig själv rätt bra.
Problemet med Superman är att det inte är en Superman-story utan helt klart en Batman-story. Den mystiska ön. Gotiken. Psykopatiska skurkar. Allt luktar Batman.
Till sist. Jag förutspår att filmen inte kommer att prestera den "woffo" som Warner trott. Redan i de första tio minuterna missar den sin huvudsakliga publik genom att brottas med situationer de flesta 9-åringar inte fattar ett smack av. Solklart kommer Warner att tjäna pengar på den här filmen men inte alls i de proportioner man troligtvis hoppats på. Singer har gjort en Superman för sig själv. En Superman som talar till 33-åringen Singer och inte till 9-åringen i honom. Big Misstake.
Soundtracket är REJÄLT svagt också. John Williams main theme är det enda man minns.
söndag, juli 23, 2006
Filmböcker
Gud vad jag gnäller... Här kommer lite till. Traskade runt på stan med min hustru i solskenet igår och hamnade på jättestora Akademibokhandeln i city en stund. Jag fräste såklart iväg till filmhyllan och konstaterar det som jag alltid konstaterar när jag ska köpa läsning om film - varför skriver inga filmare om deras arbete och på ett språk som andra filmare begriper. John Altons "Painting with Light" är det enda exemplet jag kommer på just nu. Truffauts intervjubok om Hitchcock slipper igenom också - även om författaren stundtals är helt förvirrad och inte förstår kommersiell film och dess natur alls.
Det som ges ut är dåliga och några få bra intervjuböcker riktade till konsumenter som inte är insatta i filmproduktion. Mycket här är bra läsning - men begränsad. Herzog on Herzog var t ex väldigt bra och i ett kapitel slår sig Herzog fram och lanserar Werner Herzogs filmskolekoncept (!). Så som texten är just där borde all filmlitteratur (eller iallafall mer) vara.
Sedan har vi den oändliga raden av analysböcker. Snark. Koma. Skjut mig i huvudet någon. Analysböcker om filmer, filmare, genrer, filmrörelser osv... Helt obegripligt ointressant om man själv pysslar med film eftersom den typen av analyser aldrig ger några som helst nycklar i skapandet.
Och sist så har vi raden av "DIY"-böcker som samtliga författade av människor som förkroppsligar det amerikanska talesättet "If you can't do - teach". Böcker om hur man hittar finansiering, hur Hollywood fungerar, hur man skriver manus... yada-yada-yada. Böcker från pärm till pärm fyllda med lättuggade floskler som är totalt substanslösa. Och med tanke på hur mycket böcker om manusförftattande det säljs över världen så borde filmerna vi ser på duk vara mer substantiella, välberättade, unika och dramaturgiskt storslagna än någonsin tidigare i filmhistorien. Konklusion; teorier om manus, regler om manus - kort och gott Manus - har aldrig varit orsaken till varför klassiker blir klassiker. Varför klassiker blir klassiker har det fortfarande inte skrivits en enda bok om. John Altons petar lite på ämnet i sin bok om ljussättning och bildberättande men mer än så är det inte. Och den boken gavs ut 1949.
(Det är förresten Peckinpah som håller IIC:n)
Det som ges ut är dåliga och några få bra intervjuböcker riktade till konsumenter som inte är insatta i filmproduktion. Mycket här är bra läsning - men begränsad. Herzog on Herzog var t ex väldigt bra och i ett kapitel slår sig Herzog fram och lanserar Werner Herzogs filmskolekoncept (!). Så som texten är just där borde all filmlitteratur (eller iallafall mer) vara.
Sedan har vi den oändliga raden av analysböcker. Snark. Koma. Skjut mig i huvudet någon. Analysböcker om filmer, filmare, genrer, filmrörelser osv... Helt obegripligt ointressant om man själv pysslar med film eftersom den typen av analyser aldrig ger några som helst nycklar i skapandet.
Och sist så har vi raden av "DIY"-böcker som samtliga författade av människor som förkroppsligar det amerikanska talesättet "If you can't do - teach". Böcker om hur man hittar finansiering, hur Hollywood fungerar, hur man skriver manus... yada-yada-yada. Böcker från pärm till pärm fyllda med lättuggade floskler som är totalt substanslösa. Och med tanke på hur mycket böcker om manusförftattande det säljs över världen så borde filmerna vi ser på duk vara mer substantiella, välberättade, unika och dramaturgiskt storslagna än någonsin tidigare i filmhistorien. Konklusion; teorier om manus, regler om manus - kort och gott Manus - har aldrig varit orsaken till varför klassiker blir klassiker. Varför klassiker blir klassiker har det fortfarande inte skrivits en enda bok om. John Altons petar lite på ämnet i sin bok om ljussättning och bildberättande men mer än så är det inte. Och den boken gavs ut 1949.
(Det är förresten Peckinpah som håller IIC:n)
Sex med Stig Larsson
Läste senaste nummret av kulturtidskriften Sex och intervjun med Stig Larsson. Jag tycker ofta att Stig Larsson är smart, snabb och vass i iaktagelsen på ett inspirerande sätt och ibland obegripligt konservativ och en del av ett kulturgäng och en yttring som det började växa mossa på redan 1985. Dualism och motsägelse i en människa ser jag som en styrka och en tillgång. Att han är kristen och inflikar kommentarer i Åke Green-debatten tycker jag är lysande. Åke Green har ju fullkomligt rätt. Bibeln är en böghatarbok. Det vet alla som läst den.
Stig Larsson gick på DI och gjorde den första dokumentären om punk utanför England. Jag har sett den och det är komiskt och nedslående att betrakta den svenska punkhistorien. Vuxna radas upp och intervjuas och de vuxna uttalar sig om hur de fixat replokaler och engagerat ungdomarna som vill hålla på med punk. I England försökte "dom vuxna" döda Johnny Rotten flera gånger och den konservativa medleklassen ville ha tillbaka dödstraff och prygel på allmänna torg för att hantera den nyfödda punkrörelsen. Antingen är det så att vi lever i ett fantastiskt land där ingen käft kan vara för uppkäftig utan att vuxenvärlden kramar om oss och ger oss en replokal eller så är det så (och det vore skrämmande) att vi inte har en aning om vad det är att bete sig som en punkare och vara en riktig rebell. Ens när vi är tonåringar.
fredag, juli 21, 2006
En ny ordning.
Det kanske kan verka märkligt det jag skriver nu men det behövs en ny ordning och maskinen på den här bilden är en viktig del av den nyordningen. Det är en Moviola (maskinen på bilden är troligtvis från 60-talet) designad av Iwan Serrurier redan 1924. Nästan ingen använder Moviolan längre. Utom Spielberg som klipper allt han gör med den (tillsammans med Michael Kahn - hans klippare). Moviolan är fruktansvärt viktig därför att den representerar ett skifte i filmhistorien. Kring 1970 ersattes den nämligen av en tingest från helvetet; flatbäddsbordet (Kem, Steenbeck osv) och den "flata" paradigmen ersatte Moviolan. Den då nya ordningen överfördes på videoredigeringen och dagens digitala redigeringar. Därför betraktar vi idag berättelser som kurvor över linjer som läses och upplevs från vänster till höger. I Moviolan åkte vi framåt i bilderna, stannade och backade. Det där finns inte längre. Flatbädden och Moviolan är helt olika traditioner. Den första inspirerad av tvådimensionell editering av mönster som text och Moviolan är viceral med en "nu-punkt" i tiden som vi åker fram igenom eller backar bakåt i. jag vill ha tillbaka det där. Nu!
fredag, juni 30, 2006
NIHON!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)