Så vad tyckte jag om Superman Returns då? Det är en film jag haft extremt lågt ställda förväntningar på eftersom jag tycker att Bryan Singer är en enormt TV-mässig regissör med ett för mig ett inte helt gediget grepp om superhjältar och dess mytologi. Och när han axlar den superhjälte jag växt upp med närmast hjärtat är jag inte vidare förhoppningsfull. Däremot hoppades jag verkligen på den. Singer har haft sina ljusa stunder i delar av t ex första X-men.Det är ju en enormt tekniskt avancerad film och jag har väntat ett tag på att få se Panavision Genesis-kameran in action. Och tekniskt levererar den. Det digitala fotot ser mycket bra ut även om jag tycker att många av de stilmässiga valen var märkliga. Superman Returns är ju en direkt uppföljare till Superman - The Movie och Superman 2. Både föregångarna utspelar sig i nutid i det som alla läsare av serien lätt kan identifiera som Metropolis. Metropolis är ju såklart bara ett annat namn för New York. Precis som Gotham City är det i Batman. Och i seriernas (och föregångsfilmernas) värld är Metropolis den moderna glas- och stålmetropolen. Så inte i Singers version. Där är Metropolis en blek kopia av Gotham. Och tiden är inte nu utan någonslags stylad 40-talsversion av nu. Precis som i Burtons versioner av Batman. Med det undantaget att alla använder moderna datorer, plasmaskärmar och de aktualla versionerna av Samsungs mobiltelefoner i Singers värld.
Det grepp jag gillade med Singers version var scenen där Superman ensam och utanför samhället åker upp en bit utanför atmsofären och lyssnar efter eventuella faror som hotar mänskligheten. Medan han hör sin fars ord om att hans mening är att finnas där som ett ledljus för mänskligheten - även om han aldrig kan bli en del av den. Motsägelsen här ligger i att i Singers värld kan Superman bli en del av mänskligheten. Precis som Jesus kunde bli det i Dan Browns thrillerteorier.
I stort tycker jag att casten var ett fiasko. Routh ser väl ok ut som Superman men gör en ganska medioker imitation av Reeves Clark Kent. Lois Lane var enormt mesig jämfört med den tuffa, uppkäftiga skjutjärnsjournalisten Margot Kidder i de första filmerna. Frank Langella har nog aldrig varit mer felcastad i sitt liv. Annars en av mina all time favoritskådisar. Dock funkar Luthor. Kevin Spacey spelar sig själv rätt bra.
Problemet med Superman är att det inte är en Superman-story utan helt klart en Batman-story. Den mystiska ön. Gotiken. Psykopatiska skurkar. Allt luktar Batman.
Till sist. Jag förutspår att filmen inte kommer att prestera den "woffo" som Warner trott. Redan i de första tio minuterna missar den sin huvudsakliga publik genom att brottas med situationer de flesta 9-åringar inte fattar ett smack av. Solklart kommer Warner att tjäna pengar på den här filmen men inte alls i de proportioner man troligtvis hoppats på. Singer har gjort en Superman för sig själv. En Superman som talar till 33-åringen Singer och inte till 9-åringen i honom. Big Misstake.
Soundtracket är REJÄLT svagt också. John Williams main theme är det enda man minns.
9 kommentarer:
TV-Mässig! Hmm.... Har du glömt mästerverket De Misstänkta?
Nejdå, den har jag inte glömt.
Snubblade på en anonym röst på nätet som skrev följande och som jag instämmer fullständigt i:
"Very overrated and does not deserve the mythology of great depth and cleverness that critics have bestowed upon it. Does not have great rewatch value at all, the twist is good the first time, but the rest is a pretty standard hollywood recipe."
Helt klart en av 90-talest mest överskattade filmer. Och slutscenen är enormt TV-mässig).
En liten grej jag glömde i min post är att Singer borde konstruerat någonting i början - som en tidsresa - när Stålmannen åker iväg till Krypton (som inte finns längre) och sedan kommer tillbaka som Stålpojken. Det är ju trots allt en uppföljare.
Suck. Hur extremt ointressant och dramaturgisk ointressant är det att ha en hjälte som är odödlig? Detta är ju det fundamentala problemet med alla superhjältefilmer. Det är också därför varenda en (utan undantag) har stinkt som gamla lik. Returns stank mer än många andra, och det var innan Genesis och dom skandalöst bisarra hudtonerna drog ned den till en all-time-low.
Jag håller iofs inte med om att odödlighet ligger i vägen för effektiv dramaturgi. Jesus var ju odödlig.
Men sedan tycker jag inte att det stämmer på Superman eftersom han faktiskt är dödlig (det är ju det man har Kryptonit till).
Det intressanta med Superman är ju utanförskapet och hur gärna han vill vara en av oss men inte kan. Det har alltid gjort honom mer intressant än andra superhjältar i mina ögon.
Batman behöver ju bara gå till en duktig psykoterapeut så kommer han att bli helt normal. Det kan inte Superman göra. Ingenting, inte ens Kryptonit, kan göra Superman normal.
Det är storstilad, tidlös dramaturgi nedärvd från gudaberättelser så långt tillbaka människan kan minnas och det är det som gör Superman större än alla andra superhjältar.
Håller helt med om det andra. Ful film. Mestadels dålig CG.
Postarbetet med de "40-tals-stylade" hudtonerna kan inte direkt lastas Genesis.... Bara resultatet av dålig smak.
Jag bara måste få en sak förklarad för mig.
Begreppet "TV-mässigt" använder du, och det i negativ klang, jag tolkar det som att anse något budget-aktigt, eller icke-genomtänkt och "enkelt", men du får hemskt gärna utveckla resonemanget lite med vad som är dåligt i en biofilm och därmed "tv-mässigt", vore klart intressant att få höra?
"Precis som Gotham City är det i Batman."
Menar du med den meningen att Gotham City också är New York eller missförstår jag?
För mig har Gotham alltid varit Chicago.
-Jimmy
Med "TV-mässig" menar jag en typ av klippning och kameraplacering som är vanligare i TV-serier och TV-filmer. Det är två olika skolor det där.
Chicago kallas i folkmun "Windy City". New York kallas i folkmun "Gotham" eller "The Big Apple". Man brukar säga att Gotham är New York på natten och Metropolis är New York på dagen (citerade Wikipedia där).
Skicka en kommentar