Jag, en soppressare.

Jag jobbade som soppressare i en Vivo-butik istället för att gå i gymnasiet. Det var på 80-talet. På all annan tid tecknade jag serier och sålde illustrationer till ett rollspelsföretag. Ibland känns det som igår. Som igår t ex när jag var inne i just den butiken. Jag har inte varit inne där sedan jag jobbade där. Plötsligt kände jag igen lite ansikten. En kille jobbade samtidigt som jag. Han pluggade och drömde om att bli musiker. Då hade han jobbat några år på helger och kvällar. Nu tjugo år senare är han kvar där. Killen som då var tjugo någonting och drömde blev snart femtio och slutade förmodligen drömma. Jag vill ta tag i dom här människorna och ruska om dom och säga att drömmar är jävligt viktiga och att kampen för drömmarna är lika viktigt som livet därför att livet är våra drömmar.

Det var ju människor jag gillade och det känns faktiskt tungt att se människor stanna upp. Att se dom misslyckas med galna idéer känns betydligt mindre tungt.