Det här är ju min blogg "Uncut" så jag tänkte förtydliga en sak som inte hamnade i tryck i dagens DN med rubriken "Oberoende filmare kämpar för att nå ut" av Matthias dahlström. Bra artikel och jag gillar initiativet att ta upp alternativ film till debatt i DN.
Avslutningsvis i artikeln säger de andra filmarna Matthias intervjuade och han citerar Lars Jönsson och dom tycker alla att igångsättningsstöden är för få och att det läggs för lite resurser på själva utvecklingsfasen. Resurser i det här fallet stödpengar.
Det där är en syn jag inte delar alls. Jag har en liten skara goda vänner som har debuterat som långfilmsregissörer och det som förenar dom alla är att utvecklingsfasen var groteskt uppblåst. En regissörspolare skrev på sitt debutmanus i över tio år. Mitt intryck av branschen är att det läggs ned helvetes för mycket tid på pappersjobb och teori och alldeles för lite på action. Film kan man bara lära sig att göra i praktiken. Därför skulle jag helst se att den nya VD:n och de nya konsulenterna funderar på hur man strukturerar en bransch med kraftfull produktionsdynamik. Filmare måste få filma hela tiden. Vi kan inte springa omkring med 120 sidor papper med en teori om hur vår films berättelse ska levereras. Vi måste få leverera den där berättelsen annars blir vi aldrig bra och svensk film kommer aldrig att funka internationellt.
Några av världens bästa filmer är gjorda snabbt och med massor av kreativitet i stunden. Jag tror att många är lite rädda för den där typen av kreativitét som man har när man har budget, tid och resurser emot sig. Svensk film behöver mer mod. Så mycket kreativitet hinner svalna och t o m dö när filmprojekt ska vandra genom olika hållplatser av små stöd som håller igång A-kassan mellan varven.
10 kommentarer:
Håller med till största delen. Men vi har väl, trots lång förproduktion, tyvärr sett prov på många svenska långfilmer där manuset skulle behövt jobbas igenom några varv till. Kanske pga att den långa förproduktionen varit underfinansierad?
Håller fullständigt med. Att skapa ett "development hell" värre än det vi redan har (och efter att ha drömt sig västerut) är ju en kreativ återvändsgränd.
Det är ungefär som Christopher McQuarrie (tror jag) sa i en intervju för tio år sedan, att skillnaden mellan en bra och en dålig film är att en bra film sticker man ut och spelar in, medan en dålig film är en som man fortfarande bara pratar om att spela in.
Anonymous: Kan du ge exempel på några svenska filmer som haft alldeles för kort tid på manus och som sen blivit sämre än andra filmer?
Anders: McQuarrie har såklart helt rätt. Och jag tror att PRODUCENTKRAFT är att se vilka manus och projekt som kan lyfta fram det bästa ur alla kreativa inblandade så att alla får sätta igång på en gång och vara så bra dom bara kan.
Mer pengar till manusutvecklingen, utan bra manus ingen bra film (självklarhet nr 1). Men visst, vi snackar grader i helvetet, filmer med kort manustid kanske inte blivit nämnvärt mycket sämre än annat. Ser faktiskt för lite svensk film, det mesta känns så fantastiskt fantasilöst. Håller med om att det borde gå snabbare från ax till limpa, och att vi borde kunna satsa på ideer som sticker ut, inte dessa eviga, bleka standardkriminalare och drama/komedi filmerna (självklarhet nr 2). Var är sveriges svar på Memento, Irreversible, Audition, Crash, The Others (när gjordes senast en BRA svensk spökfilm? Vargtimmen, och Fanny och Alexander vinner även den kategorin trots att de inte är en genrefilmer) Filmer som trots modesta budgetar sticker ut internationellt tack vare bra ideer, och gjorda med unik sensibilitet. Och vad hände med filmatiseringen av JG Ballards "Low Flying Aircraft", hade själv satsat på något annat av hans verk för filmatisering men ett kul och udda initiativ.
Ja, men jag hänger inte med i resonemanget. Om man ger människor som inte kan skriva manus mer pengar - blir det bättre manus då?
Tid och resurser anser inte jag är en garanti för att vi plötsligt börjar skriva bättre manus. Eller börjar göra intreessantare och mer modiga filmer. Jag ser helt enkelt inte den där kopplingen som det verkar som alla andra ser. "Blir jag bara fast anställd och samlar på mig pensionspoäng så blir jag Van Gogh". Nä. Så enkelt tror jag inte att det är. Antingen så presterar man eller...inte. Oavsett resurser.
Det finns en klassisk tes om det där som rör stora företagsorganisationer och den går ut på att organisationens anställda alltid anpassar arbetsmängden efter tiden och resurserna. En underfinansierad organisation är inte alltid mindre effektiv än en med alla resurser tillgängliga. Det man gör på en timme i en underfinansierad organisation åstakommer man på fyra timmar i en organsiation där det inte finns någon press.
Alla, precis alla jag känner som fått utvecklingspengar för att skriva manus (jag har kompisar som gått på heltidslön i mer än ett år för att enbart skriva manus) har dragit benen efter sig och skjutit upp skrivandet till elfte timmen. Det finns ingenting som ger sån skaparskrivkramp som ett välfinansierat manusarbete. Och det finns få saker som skapar sån kreativ glöd som att jobba med ett manus "på kammaren" i underläge efter dagens brödjobbsslit när man sitter där ensam med sina drömmar.
Jag tror på en filmbransch med färre "paperpushers" och fler kreativa entreprenörer.
Men jag förstår att det finns en massa kulturarbetare som vill softa runt och kunna kalla sig för yrkesverksamma manusförfattare... Klart det är en skön tillvaro om man är lagd åt det hållet. Det är inte jag.
Nej, du har rätt, det blir inte bättre manus med pengar om det inte finns någon slags grundtalang. Det handlar väl också om hur man förvaltar tiden. Känner igen dilemmat med betald tid, finns paralleller med musikbranschen (min andra sysselsättning), mina betalda beställningsjobb har dragit ut på tiden och inte blivit mina favoritlåtar, medans mina favoriter är gratisstycken som snabbt behövt levereras till t.ex. en speciell konsert. Fast jag kan se fördelar med bägge varianterna. Jag har ingen patentlösning på hur sverige ska kunna börja producera fler originella och internationellt gångbara filmer. Det känns som om de originella manusen, i den mån dom existerar, samlas på hög hos några produktionsbolag för att dom inte har resurser för att läsa. Har själv försökt den vägen, ringt hit och dit, skickat runt, inte fått svar. Till slut började jag spela in filmen (en novellfilm) gerilla-style, allt väl så långt, det har varit väldigt lärorikt, fast sedan tog pengarna slut och jag behöver kompletterande scener. Även nollbudget-filmer kostar. En vacker dag, i en icke allt för fjärran framtid, skall den tamejfan bli klar.
Här är en länk till artikeln "Oberoende filmare kämpar för att nå ut" för den som har svårt att hitta på DN.se (bl.a jag).
Håller med. Om man behöver tio år på sig att få färdigt ett manus är man i fel bransch. Är en rejäl nybörjare men under mina elva månader har jag hunnit upp i sex stycken långfilmsmanus och lika många kort- och novellfilmsditon. I somras gjorde jag min första kortis (17 minuter) med titeln "Lilith" och förhoppningsvis kör vi en längre sak nästa sommar. Ultralågbudget kan tilläggas...
Sex långfilmsmanus på elva månader?! Way to go! Så ska det låta.
Jupp. Och jag har magsåren att bevisa det med. Skickade faktiskt något novellaktigt till dig. Såg din annons på blogen.
Medan jag ändå har dig på tråden; har sett din diskussion med diverse filmare på Voodoo ang. tillståndet i Sverige för oberoende filmare och min fråga är; var är alla oberoende producenter någonstans? Hur får man tag på dom? Är det tunnsått i Svedala eller?
Skicka en kommentar