Läste senaste nummret av kulturtidskriften Sex och intervjun med Stig Larsson. Jag tycker ofta att Stig Larsson är smart, snabb och vass i iaktagelsen på ett inspirerande sätt och ibland obegripligt konservativ och en del av ett kulturgäng och en yttring som det började växa mossa på redan 1985. Dualism och motsägelse i en människa ser jag som en styrka och en tillgång. Att han är kristen och inflikar kommentarer i Åke Green-debatten tycker jag är lysande. Åke Green har ju fullkomligt rätt. Bibeln är en böghatarbok. Det vet alla som läst den.
Stig Larsson gick på DI och gjorde den första dokumentären om punk utanför England. Jag har sett den och det är komiskt och nedslående att betrakta den svenska punkhistorien. Vuxna radas upp och intervjuas och de vuxna uttalar sig om hur de fixat replokaler och engagerat ungdomarna som vill hålla på med punk. I England försökte "dom vuxna" döda Johnny Rotten flera gånger och den konservativa medleklassen ville ha tillbaka dödstraff och prygel på allmänna torg för att hantera den nyfödda punkrörelsen. Antingen är det så att vi lever i ett fantastiskt land där ingen käft kan vara för uppkäftig utan att vuxenvärlden kramar om oss och ger oss en replokal eller så är det så (och det vore skrämmande) att vi inte har en aning om vad det är att bete sig som en punkare och vara en riktig rebell. Ens när vi är tonåringar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar