Sveriges Filmproducenter

Innan jag skriver det här inlägget vill jag bara kort redogöra för att jag inte hatar någon på Sveriges Filmproducenter. Det jag hatar är feghet, girighet, kollektivistiskt beteende och oinspirerade människor som bara vill ha mer, mer, mer.

Efter kvällens besök på Sveriges Filmproducenters lilla arrangemang på Stockholms Filmfestival lovar jag dyrt och heligt att jag aldrig kommer att gå med i den föreningen. Jag har producerat tre långfilmer i eget bolag och har en fjärde snart klar och ett gäng nya i pipeline och jag kommer aldrig att gå med i föreningen. Någonsin. Jag lovar.

Föreningen hade i samarbete med Filmfestivalen bjudit in till ett event där man skulle presentera en ny idé man kommit fram till efter mycket tänkande och samarbete med Teaterförbundet, Dramatikerförbundet och Sveriges Regissörer (och ett par andra lallare). Titeln på detta samarbete är...ja...det hade man inte lyckats komma överens om ännu. Men efter kvällen hade jag fått lära mig följande.

1. Producenterna håller med resten av världen att deras filmer suger.
2. Producenterna vill ha mer pengar från staten. Mer pengar. Mer tid. Fler resurser. Och man vill att det ska göras färre filmer.
3. Rolf "Beck" Börjlind tycker att regeringen är ett gäng okunniga idioter som inte förstår ett smack om kultur och helt saknar förmåga att känna igen god kultur.
4. Efter att en kritiker påpekat att svensk film är ängslig så höll panelen ängsligt med om att så var det nog. Sedan följde resten av kvällen på temat att filmarna nog är lite ängsliga.

Den där ängsligheten har jag tjatat om i åratal. Jag har gång efter gång sagt det i media, sagt det i forum på nätet (senast häromdagen på Marcus Birros blogg i en minst sagt het debatt om kulturen som blivit lite uppmärksammad här och var - ett par dagar efter dök ängsligheten inom filmen upp som tema i DN:s ledare).

Under kvällen pratades ingenting om visioner. Ingenting om passionen. Ingenting om drivkrafter och inspiration. Inget "Nu, djävlar tar vi dom och börjar göra film som gör resten av världen avundsjuk", bara ett ändlöst gnäll på att slippa behöva jobba övertid och att slippa behöva oroa sig över ekonomi. Det jag såg var en tragisk samling föredettingar som nu ser sin födkrok försvinna bort i horizonten med en ny regering som eventuellt tycker att det är dags att stänga lekstugan för dom här sextioplussarna.

Svensk film är i djup kris. Djupare än någonsin och det brak med vilken den här generationen filmare kommer att rasa samman kommer att vara det bästa som hänt svensk film. Kanske någonsin.