Ha ett fantastiskt 2007 alla!

Årets sista dag. Det är stort när tiden passerar. Som en mäktig jätte vi rider på ett tag. Gott nytt alla vänner!

--

Googlar en hel del på sidor om serier just nu. Igår målade jag mitt ritbord i skitsnyggt matt svart. Det finns mycket bra resurser om serier och hur man tecknar dom. En massa bra templates att ladda ned och artiklar om standarder för Marvel och DC och sidor om anatomi.

Men vad ni än gör; undvik att googla på serier på bara svenska sidor. Det här är trots allt Agent X9 och Knasens förlovade land. Visst, Rocky är rätt kul ofta - men sverige är ett u-land i seriesammanhang. Vi kan inte och har aldrig kunnat producera visuella serier (med ett undantag - Hans Lindahl). På sin höjd klarar vi vanliga strippar (där Rocky står ut). Men strippar är knappt serier i min värld.















Hans Lindahl

Whoopazz!

Richard "Lowtax" Kyanka från Something Awful får käka handskläder duktigt. Läste artikeln om Uwe Bolls bout (som gick under namnet Raging Boll) med de tre filmkritikerna och någon 17-årig nörd i senaste Wired på tåget till Båstad över julen. Fruktansvärt rolig artikel.

Det är extra kul att Uwe inte håller tillbaka på smällarna som han gjorde mot den feta, kobenta, japanska nörden Oso - utan att han låter dom här kritikerna få smaka duktigt. Han knockar ju nästan "Lowtax" i den här matchen. Kritiker 2 från Aint It Cool News kräktes och fick syrgas efter matchen. Nu gnäller han och påstår att Uwe skulle ha lovat att ta det försiktigt i ringen. Nåt som såklart är rent påhitt. Kritikerna hade tre månader på sig att hårdträna. Uwe var pissed. Det är svårt att inte älska Uwe Boll.

Efter matchen sa "Lowtax" -"Now I really hate him as a human beeing". Ha ha ha. Det var kanske fel ställe att vara kåt på rampljus i en boxningsring med en filmare som han pissat på.

new year closing in

Förväntningar inför 2007:

Att få gå igång med nästa stora projekt (Year One firar just nu fyra år i produktion).

Att Stinger funkar bra på DVD i USA där den kommer att dyka upp om några månader.

Att jag får tid att ägna mig mer åt att teckna. Hinner aldrig. Köper fantastiska pennor, fick ett fantastiskt portabelt ritbord av min älskade fru i födelsedagspresent och Neal Adams Batman Illustrated (FANTASTISK!) i julklapp och det KLIAR i fingrarna nu. Det är länge sedan jag jobbade som illustratör och när det går för långt mellan varven blir det för mycket.

Att en liten semester snart dyker upp.

Grindhouse






















Att SFI fortsätter ge samma tristess stöd. Men med högre budgetar och till färre sökande. Min förväntning (inte förhoppning) är att svensk film fortsätter sakna fantasi. Why change a boring concept?

SFI

Läste att Kristdemokraterna kräver att SFI ska falla under offentlighetsprincipen och att dom kräver satningar på ny teknik och billigare produktionmetoder. Det sitter långt inne att hålla med Kristdemokraterna men i det här fallet gör jag verkligen det.

Jag sökte nyligen lite pengar till en ljudmix från SFI och satte ihop en ambitiös ansökan med exempelklipp ur den färdiga filmen (fullt medveten om att SFI just gått ut med att dom kommer att ge alla pengar till ett fåtal projekt och att små skitprojekt gjorda för peanuts inte är intressanta för den nya svenska filmen). Det tog sin lilla tid i anspråk. Till svar fick jag det mest anonyma och mall-mässiga svar man kan tänka sig. Skatteverkets årsbesked är mer fantasifull läsning. Brevet innehöll ingen som helst motivation till varför ansökan fått avslag. Vad var det dom inte gillade? Manuset? Hur projektet såg ut? Skådespelarna? Mig? Jag får väl helt enkelt utgå från att konsulenten skriver den typen av "nej tack" han själv helst ville ha när han sökte stöd som producent.

SFI är en oerhört smart ekonomisk kontruktion. Det blev en Stiftelse så sent som 1992. Syftet med att bli en stiftelse kan inte vara annan än att slippa myndighetsplikter. Och eftersom SFI då och då får tillskott från privata fonder (hur mycket är hemligt) så kan inte SFI granskas ekonomiskt av någon av oss som finansierar SFI med våra skatter. Det är i princip försvarsmakten och SFI som är hemliga för oss som betalar kalaset. Alla andra faller under offentlighetsprincipen.

I och med att SFI finansieras av våra skatter och avgifter så kan man ju tycka att dom skulle finnas till för oss. Att dom skulle kunna ha en bättre inställning till sina uppdragsgivare. Men för stunden gör dom som dom vill. Ingen kan påverka utifrån. Ingen behöver lyssna på någon.

Kristdemokraterna vill se en satsning på mångfald inom filmen. Jag hoppas att det är en åsikt dom delar med resten av regeringen. SFI har ju inte till uppdrag att se till mångfalden utan deras uppdrag är att se till att det görs "värdefull film". Också en oerhört smart formulering från 1992. Rent juridiskt fråntar den formuleringen SFI all plikt att stödja svensk film som bransch. Och i den tid vi befinner oss är det kanske just ett branschstöd vi behöver - så att vi kan börja få ut våra filmer internationellt och någonslags nyttig och givande konkurenssituation kan uppstå. Men idag kan deras uppdrag kan tolkas precis hur som helst. Uppdraget är lika luddigt som deras mål med verksamheten. Och SFI är lika mycket hjälp för svensk film som en finne i röven.

Är du lönsam lille vän?

Jag gick i grundskola på 80-talet. En litografi av Tillbergs "Är du lönsam lille vän?" satt på vår klassrumsvägg. Den lärde oss en världsbild. Vi var tio/tolv år gamla. Arbetsgivare var onda människor som bara räknade pengar och inte såg några andra värden i livet. I våra samhällskunskapsböcker var Mao och Lenin folkhjältar medan amerikaner mest respresenterades av korrupta CIA-bossar med maffiasamröre. Varje vår dansade vi folkdanser från öst på skolgården.

Jag hoppas att framtidens grundskola inte är politisk på det sätt den var då. Det går såklart aldrig att vara helt objektiv. Men man kan ju försöka i allafall.

Birrodebatten

Klockrent inlägg av bloggen Pophöger i debatten kring Marcus Birros tomma Kulturmanifest.

Jag, en soppressare.

Jag jobbade som soppressare i en Vivo-butik istället för att gå i gymnasiet. Det var på 80-talet. På all annan tid tecknade jag serier och sålde illustrationer till ett rollspelsföretag. Ibland känns det som igår. Som igår t ex när jag var inne i just den butiken. Jag har inte varit inne där sedan jag jobbade där. Plötsligt kände jag igen lite ansikten. En kille jobbade samtidigt som jag. Han pluggade och drömde om att bli musiker. Då hade han jobbat några år på helger och kvällar. Nu tjugo år senare är han kvar där. Killen som då var tjugo någonting och drömde blev snart femtio och slutade förmodligen drömma. Jag vill ta tag i dom här människorna och ruska om dom och säga att drömmar är jävligt viktiga och att kampen för drömmarna är lika viktigt som livet därför att livet är våra drömmar.

Det var ju människor jag gillade och det känns faktiskt tungt att se människor stanna upp. Att se dom misslyckas med galna idéer känns betydligt mindre tungt.

Mitt liv med Apple

Jag använder PC. Det är hemskt. Anledningen är en serie program jag använder väldigt mycket och som bara finns på den plattformen. Med lite tur dyker programmen snart upp på min favoritplattform. Jag har använt Apples datorer sedan mitten av 80-talet.










1986 - Min första egentliga fysiska kontakt med Macintosh. På pappas jobb fanns det flera modeller och t o m en svindyr färgprinter. Dom blev snabbt en liten fabrik för kortfilmsposter, brevpapper och visitkort.













1989 - Jag och min bästa kompis O satt ofta ute i hans föräldrars hus där det stod en IIcx med Pagemaker. Vi var enormt kreativa och försökte oss till och med på att använda den för filmproduktion - vilket fortfarande var alldeles för tidigt.








1992-93 - Min kompis H hade kommit över en begagnad LC och tyckte att det var den värsta skitdator han någonsin använt - så jag fick köpa den. Det var den första Mac jag själv ägde. På den skrev jag mängder av manus och ett tag stod den som nav i min lilla Midi-studio och den levde kvar på kontoret ända till 2000 då den pensionerades.







1995 - Nu hade jag råd med min första riktigt kraftfulla Mac. PowerPC 7100. Kostade strax över 80 000 kr när jag köpte den. Jag lärde mig 3D på den maskinen. Strata och Electric Image. Och det var med den här maskinen jag började använda After Effects. Fortfarande mitt huvudsakliga verktyg.













1996 - Min första bärbara Mac. En 1400. Jag har alltid föredragit bärbart. Men den här var egentligen inte särskilt bra. Ljussvag skärm och långsam.












1997 - PowerMac G3. Den här datorn ändrade allt. Plötsligt kunde man verkligen redigera video. Jag hade ju jobbat mycket med Avid på Quadra men den här maskinen tillät redigering av broadcastvideo en bra bit under 100 000 kr. Mäktigt. Jag redigerade nästan hundra musikvideor i den här maskinen och en långfilm. Befrielsen den här maskinen stod för var monumental. Det var med den maskinen jag började använad After Effects på allvar i nästan alla mina produktioner. Videoredigeringsprogrammet hette EditDV.

















1999 - Steve Jobs är tillbaka på Apple med besked. Nu börjar vi snacka kraftfulla maskiner som kunde köra det mesta - och fler desktoprevolutionära program började dyka upp. Det här blev datorn som markerade starten för mig som FCP-användare. Något år senare kompletterade jag den här maskinen med en dubbel 450MHz som rullade FCP 1.5 och okomprimerad video på en intern RAID med Igniter från Aurora Video Systems. Nu fanns det egentligen ingen anledning att inte göra allt inhouse om det inte skulle upp på 35mm.














2001 - TiBook. Äntligen en bärbar som fixar videoredigering riktigt bra. Den här släpade jag runt på inspelningen av Camp Slaughter och den har redigerat en hel del. FCP rullade fruktansvärt stabilt på den här med en extern FireWire-disk från LaCie.

De följande åren har ett stort antal maskiner passerat mitt produktionskontor. Mest dubbla G4:or. Jag hade en hel del krångel med de så kallade vindtunnel-maskinerna som dök upp för några år sedan och sedan 2005 har jag uteslutande jobbat på PC. Men jag lovar att jag är på väg tillbaka. Jag kollade corporate releasen av Windows Vista häromdagen och det var ingenting jag förknippar med välbehag. Vista är till att börja med fruktansvärt fult. Och då känns "fruktansvärt" som ett ord som inte riktigt räcker till. Och det är minneskrävande på gränsen till skrattretande.

En av mina nyårsönskningar är att vi får se Adobe Production Studio på plattformen som känns som det naturliga hemmet för det mästerliga programpaketet. MacOS.

Just nu är jag väldigt sugen på den nya core 2 duo Macbooken och en Macmini. Det är maskiner som funkar till vardags. Som inte kräver två-tre timmar av min tid varje vecka på rent underhåll. Som inte behöver två tre virusverktyg och verktyg som slänger värdelöst skräp ur maskinen och tredjepartslösningar som försöker begåva XP med möjligheten till multitasking.

Kollegor emellan

Hängde med en bekant häromdagen som också är regissör och har gjort flera långfilmer ni sett och vi kom in på det här med producenter. Jag nämnde producentföreningens "kick off" som gick ut på att gnälla över underfinaniering genom för få bidrag och att människor ibland måste jobba övertid.

Vi var båda ruskigt eniga om att det vi saknar här i sverige är modiga, initiativrika och inspirerade filmproducenter. Det finns såklart ett fåtal men dom är kraftigt underrepresenterade. Att känna igen bra projekt, gå emot tråkströmmen för att realisera dom och ha kunskaperna som krävs för att sätta ihop en fungerande finansiering är inte lätt. Men det är fan inte lätt att regissera film eller spela huvudroller heller och vi har både duktiga regissörer och skådespelare i det här landet.

Jag och min kollega snackade om hur nästan alla möten med producenter ser ut. Ett snabbt snack om projektet och sedan börjar ältandet om hur man ska kunna få in bidragen. Om det finns något i projektet som kan generera bidragsgodiset. Det är den sämsta förutsättningen för nyskapande film.

Och nu över till något helt annat...

SVT

I januari ska den nya regeringen lägga fram sina idéer om kulturpolitiken. Bland annat ska man se till att vår Public Service blir smalare och vassare. Äntligen.

Det är en oerhört intressant situation när en högerregering tar över efter en socialdemokratisk. SVT har ju (oavsett vad det står i stadgarna) varit, och är, den främsta och starkaste lobbyinsatsen från, för och av socialdemokratin. SVT har varit ett oerhört viktigt redskap när det gäller att plantera kollektivistiska värderingar.

Ser man på det med lite distans så är det ingenting konstigt att SVT har haft som mål att konkurrera om publiken med dom kommersiella kanalerna under lång tid. Eftersom det finns en politisk agenda bakom. Alla regeringar skulle använda sig av den metoden om dom kunde. Även om det numera är ett fenomén som mest hör hemma i diktaturer. I längden kan sånt där inte överleva i demokratier tror jag. Inte i demokratier som fungerar iallafall.

-

Årets tramsigaste debatt...

Det har ju pågått någonslags never ending debatt på Marcus Birros blogg senaste tiden. Marcus Birros krev ett manifest som går ut på att han vill ha mer och breddad kultur. Typ. Och vägen till det är mer pengar till författare och konstnärer, resonerar han. Det är ganska oklart alltihop.

En kille som kallar sig Purgatid postade detta inlägg. Kände mig manad att länka till det eftersom det nog är det dummaste jag läst. Det är verkligen skrämmande att det finns människor som lever kvar i en tid då Vilse i Pankkakan gick på TV och alternativa schlagerfestivaler på Gärdet var grejen.

Hur kan man år 2006 på fullaste allvar gå omkring och vara rädd för dom kommersiella krafterna har till uppsåt att tvinga oss att titta samma dåliga såpa dygnet runt? Kommersiell TV har väl aldrig varit så bra och varierad som den är nu. Äntligen vågar den ju bryta ned lite fördomsbarriärer också till skillnad från vår svenska bidragskultur som marinerar i sin egen trångsynthet.

realitycheck

SFI vill halvera antalet filmer man ger stöd och öka stödet till de andra. Rimligtvis borde det betyda att vi börjar göra filmer med en standardbudget någonstans kring 35-40 miljoner.

I internationella sammanhang talar man om att det blir allt svårare att sälja film som kostar över 1 miljon dollar eller under 20 miljoner dollar. Glappet där emellan är ett högrisksegment. Där finns filmerna som haft för höga produktionskostnader och saknar stjärnor.

Eftersom ambitionen med SFI i första hand verkar vara att se till att svensk film inte dör ut - någonslags respiratorverksamhet - så spelar det ju ingen roll hur omvärlden ser ut. Men det kan ändå finnas en idé med att se oss själva i någonslags omvärldsperspektiv.

Om vi skulle göra oss själva en tjänst så skulle vi se till att lära oss hur man gör dom där filmerna som funkar internationellt. Hur gör man en bra film för 7 miljoner? Eller hur gör man en bra film för 180 miljoner? kan vi det är vi ju förberedda för verkligheten. En verklighet vi inte är verksamma i idag eftersom vi gör dyra och dåliga (eller billiga beroende på hur man ser det) filmer.

Två branscher?

Efter gårdagens kungörelse från SFI om att man kommer att ge "mer till färre" och att man kommer att ha en särskild "satsning" på fem debutanter varje år (det är minst en halvering från tidigare år) så dök det upp en tanke i mitt huvud:

Det är kanske dags för oss andra i branschen att börja betrakta SFI som en konkurrerande producent och inte det "stöd" som Cissi Elwin försöker lura oss att tro att dom är? En producent som just gått ut med att dom kommer att minska sin leverans av "content" till en distributionsvärld i kraftig tillväxt? Är det kanske dags för oss andra att börja konkurrera med SFI på allvar? Collert, Renck och Åkerlund! Vad hände med ert alternativa SFI? Nu har ni chansen. Och till alla er andra producenter där ute som SFI alltid skitit i - kör hårt nu.

En rolig detalj från gårdagen var att Cissi Elwin presenterade SFI:s tankar om "Utlandet" med en snabb powerpointskylt och så mumlade hon några floskler om hur mycket SFI tror på utlandet och vad det nu var. Powerpoint-sidan hade hon illustrerat med en stillbild ur Peter Lindmarks Exit som ju naturligtvis kommer att fungera utmärkt utomlands eftersom den har världens just nu 8:e hetaste man i huvudrollen. Till saken hör - och min poäng är naturligtvis - att Exit och Peter aldrig fått en enda spänn från Filminstitutet. Exit existerar inte "tack vare" SFI utan kanske "trots" SFI.

Det ser förresten bra ut för min film Year One just nu. Jag diskuterar en deal som ger distribution över hela världen.

---

Lite IMDb Pro-data: Charlotta Denward, sveriges nya chef över produktionen, hamnar just nu på 394,466:e plats baserat på hur många som är intresserad av henne. Hon har peakat i samband med att hon utsetts till chef. Hon låg nyligen någonstans på 1,500,000:e plats. Svensk films högsta chef Cissi Elwin ligger just nu på 2,204,036:e plast.

Daniel Collert ligger på 124,086
Jonas Åkerlund ligger på 11,165
Johan Renck ligger på 61,314

Jag vet inte om det här är siffror som SFI kommer att ta med i sin nya satsning på statistik. Men troligen inte.