Kontrollrummet ber om ursäkt, men nu blir det konstigt igen...

Nu blir allting väldigt konstigt en liten stund

SubDVD

För den som strosar runt i stan och letar efter mening i livet rekommenderar jag ett besök hos SubDVD på David Bagares gata (precis ovanför trapporna där Olof Palmes gata slutar). Meningen med livet kan köpas för 219 kr hos SubDVD i form av importerad DVD innehållande Mavericks släpp av min film Stinger.

Herzog blir skjuten på YouTube

Det BÄSTA ur europeisk filmproduktion #3

För tydlighetens skull; det finns ingen rangordning i den här listan. Listor och rangordningar är idiotens sätt att försöka göra livet logiskt.

Nästa klipp är ur "Auch Zwerge haben klein angefangen" (Even Dwarfs Started Small). Regi; Werner Herzog. Filmen hade premiär 1970 och premiärkvällen blev Herzog utsatt för mordhot både från dåtidens extremhöger och extremvänster. Den här filmen såg jag när jag var sju år gammal och den har lämnat resonans i hela min personlighet. Den som påstår att filmer inte kan påverka vår personlighet har helt fel.

Det BÄSTA ur europeisk filmproduktion #2

Phenomena (1985). Regi: Dario Argento. Och bland det bästa gruppen Goblin gjort i musikväg.

Det BÄSTA ur europeisk filmproduktion #1

Året var 1983. Filmen är Il Mondo di Yor (Yor - The hunter from the future). Regissör var Antonio Margheriti.

Stardust

Skittidningen Stardust som hela tiden kastas mellan olika ägarkonstellationer för att den har för få läsare och för få annonsörer stänkte till med någon "Månadens Talang" som i det här fallet var Christian Magdu som spelade en av dom centrala rollerna i min film Camp Slaughter. Ögnade artikeln hemma hos Christian igår kväll. Jättebra, men måste skribenten (orkade inte kolla vem det var) skryta med att han inte sett Camp Slaughter men bekanta till honom/henne har intygat att det är en värdelös kalkonfilm? Hur integritetsbefriad får man vara som journalist? Gör din research, latmask. Tyck vad du vill om filmen men det är puckel-slaven-Igor-journalistik att inte orka se film man skriver artiklar om. Att i tryck ha starka åsikter om filmer man inte sett ger inget...smart intryck.

Små, små delmål...

Att ha minst en film hos Blockbuster. Check! (Import-versioner på köp räknas inte)

Dagens sanning

It ain't about how hard you hit, it is about how hard you can get hit and keep moving forward, how much can you take and keep moving forward.
That's how winning is done!
- Rocky Balboa

Cannes 2007

Imorgon är sista dagen på Marché Du Film Festival De Cannes och Boll World Sales packar ihop sina två suiter på Hotell Carlton och åker hem. Det är första marknaden som Year One varit ute på. Skulle gärna ha varit nere en sväng och tittat till dom och några andra kollegor men olika saker satte käppar i hjulet för det. På Carlton finns också Shoreline Entertainment med min film Stinger (det finns några få osålda regioner kvar på den).

Hade jag varit i Cannes hade jag också passat på att slänga ett öga på visningen av Uwe Bolls "Seed" med Michael Paré - ett projekt som är mer personligt och inte bygger på en spel-franchise. First look på Bloodrayne II: Deliverance hade också varit kul. Även om dom bara visade den projicerad från digibeta. In The name of the King (budget 60 miljoner dollar) visades vad jag förstår inte.

Death Proof

Såg Tarantinos idag. Fuck, vad snygg den var. Snyggaste Tarantino-filmen hittills. Och Tarantino dubblade som DP. Säkert inspirerad av Rodriguez kaxiga one man circus. Och Kurt Russell är fortfarande svinigt bra. Han gör alldeles för få coola roller. Han skulle fortfarande hålla väldigt bra som Snake Plisken.

På minussidan är att Tarantino gör filmer om andra filmer hela tiden. Varenda gång jag ser en Tarantino-film så vill jag bara att filmen ska ta slut så att jag kan åka hem och se om originalen. Och dialogpartierna kan bli otroligt tjatiga i längden. Är inte skådespelaren en heavy som De Niro eller Samuel Jackson så hör man alldeles för tydligt att det är Tarantinos huvud som malt ur sig orden ned på manuspapper.

Triangelfilm i konkurs

Jag tycker att man kan låta händelsen illustrera Svensk bidragsfilm. Det är på ett sätt berättelsen om skillnaden mellan att jobba med mjuka och hårda pengar.

Det är lätt att driva företag när ingen förväntar sig att få någonting tillbaka. Jag har all respekt för Matthias Norborg och att han vill driva företaget vidare - människor som inte backar för förluster är stora. Men jag tror att Triangelfilm måste inse att deras affärsidé är att leva på mjuka pengar. Triangelfilm hade aldrig existerat utan alla de stöd från SFI för lansering av "kvalitétsfilm" dom åtnjutit genom åren. Kraven på att driva ett normalt företag ser helt annorlunda ut.

Artikeln i DN.

Bruno Mattei har gått vidare

Den Italienska filmregissören Bruno Mattei avled igår 75 år gammal. Han arbetade till slutet och har ett makalöst verk av filmer bakom sig som kommer att ge upphov till nya generationers Grindhouse-hyllningar. Bland dom:

Cruel Jaws (1995) (TV)
Terminator II (1990)
Trappola diabolica (1988)
Zombi Flesh Eaters II (1988)
Robowar - Robot da guerra (1988)
Scalps (1987)
Double Target (1987)
Strike Commando (1987)
Bianco Apache (1986)
Rats - Notte di terrore (1984)
The Seven Magnificent Gladiators (1983)
Hell of the Living Dead (1980)
Sexual Aberration - sesso perverso (1980)
The Other Hell (1981)
Women's Camp 119 (1977)
SS Girls (1977)

m fl.

Det är med djup vördnad och respekt jag vinkar adjö.

Rambo IV

Oj, två stora filmfebrar för min del det här året. det var länge sedan. Först 300 och nu Rambo IV. Trailern ser helt otroligt bra ut. Bring back the 80's!

Swedish Film #2 2007

Tyvärr verkar det inte finnas någon nätversion av SFI:s reklamblad för den svenska bidragsfilmen men jag tänkte ändå kommentera artikeln med titeln "New Kids On The Block".

Först av allt vill jag bara säga; go Micke Hjort! (Som jag har jobbat med för länge sedan) och Go Micke Flodell! (som jag också har jobbat med för länge sedan) Det är grymt att ni gör film och inte backar för nåt. Min kritik handlar om SFI:s syn på era verksamheter.

Artikeln fokuserar på att ett antal reklamfilmsbolag gör långfilm och att det kommit en del bra från dom bolagen. I vissa fall en typ av film som SFI anser är "värdefull" och så här i efterhand ångrar lite att dom inte lyckats fånga upp i bidragsmaskineriet. Och då tänker jag främst på Johan Klings "Darling" som reklamfilms- och TV-produktionsbolaget Spader Knekt ligger bakom.

Det som får mig att hajja till med artikeln är bl a Piodor Gustafssons syn på de Långfilmsproducenter han jobbar med. I artikeln säger han "These are companies with sound finances and ceative talent. It makes sense for them to go into features." Och han med "sound finances" menar han att bolagen har pengar genererade från reklamfilm som han tycker att dom ska använda till långfilm istället.

Jag hoppar till på hur SFI betraktar det som en självklarhet att produktionsbolag finansierar utvecklingen av bidragstödd långfilm med intäkterna från reklamjobb. Piodor ser det som en styrka. Jag ser det som ett nödvändigt ont för dom här bolagen. En nödlösning i en bransch som saknar underlag för seriösa finansieringsformer. En bransch som saknar en infrastruktur för investmentsatsningar i långfilmsproduktion. En typ av satsningar SFI med makalös effektivitet lyckats skrämma bort.

Vad SFI inte tänker på är att det även kostar att driva ett reklamfilmsbolag. Samtliga kostnader är högre än för långfilm eftersom det ställs helt andra krav på reklamfilmare. Här handlar det om att matcha kundernas krav. Det går inte att sitta ute i Europastudios om man jobbar med reklam. Östermalm (eller en större innestadslokal) är ett måste. Reklamfilm kräver faktiskt fler anställda. Få långfilmsproducenter har receptionist. Ett reklamfilmsbolag som inte har receptionist går inte att ta på allvar. Vinsten som ett reklamfilmsbolag genrereras är en långsiktig investering i bolagets överlevnad i tider av stiltje. För då och då går botten ur reklamvärlden och det görs nästan inga reklamfilmer. Då gäller det att kunna överleva ett tag med flaggan i topp. Det kostar att hålla ett bolag med kanske 14 anställda vid liv ett halvår när det nästan inte görs några produktioner alls. Att Piodor, som gammal reklamfilmsproducent på Moland, inte tänker på det känns lite märkligt.

Jag önskar att branschen och SFI för en gångs skull skulle kunna ta det här med filmfinansiering på allvar. Inse att det faktiskt är en seriös näringsform och att det behövs en seriös grundläggande struktur för att få Svensk film att fungera. Att det behövs relationer mellan producenter och investerare och en form för turn around på svenska produktioner i Sverige och utomlands. Som det är nu är allt lite på en höft. Man kör för att det är kul (och det är inget fel i det egentligen) och man kan tänka sig att riska med reklamfilmsbolaget för att göra en långfilm därför att det är ballt att ha gjort långfilm. Har man tur kan man dryga ut förlusterna lite med gratispengar från staten. Men det är ingen lösning på det Svenska filmproblemet. Långt ifrån.

Year One i Variety

Här är länken till webbversionen av Varietys artikel om Year One i Cannes i år.

Världens hittills bästa trailer.

Vet inte hur många gånger jag plockat fram den här trailern ur videohyllan och kört den. Hittade den nyss på YouTube. Den är bäst. Underskattad film i övrigt.

Camp Slaughter på DVD i USA

Nu är Camp Slaughter på väg att ges ut på DVD i USA. Distributör är Brain Damage Films. Ett bra hem för filmen. Distributören har varit väldigt bra på att profilera produktioner av det här slaget. Med lite tur dyker filmen upp på alla dom större kedjorna.

Postmodernism del 172 - "Hopprepsgenerationen"

Kollade på The Tough Alliance på Södra Teatern igår. Dom är hemskt bra säger alla. Unika. Världens bästa band. Edgy naiv-pop. Vi kan inte sjunga men sjunger ändå, typ. Vi vill ingenting, bara skapa känslor, typ. (Är man äldre än 16 har man hört det förut)

Två killar på en scen mimar till sina egna låtar i en kvart tills en lokal av lika mimande människor, ekiperade och friserade i perfekt homogenitet hoppade sönder den pyttelilla scenen.

Jag stod rätt långt bak i lokalen och kände mig som Woody Allens myra i Antz.



















Stockholmare

För en trög-road 70-talist som jag själv påminner TTA om saker som Tom Wolgers projekt Mockba Music och Paris Biz och så här kan man läsa om det på Wikipedia:

Gruppen omgavs av många rykten, och skapade delvis själva en hype och en för tiden typisk image av blasé överklassungdomar på drift med starka inslag av new romantics-estetik.

Nåt annat som är intressant är att TTA:s nya skiva släpps på vit vinyl. Jag har en Paris Biz 12:a på vit vinyl på vinden.

Totalt f***ed up

Under Cannes-festivalen så hålls varje dag seminarier om finansiering har jag just fått ett utskick om. Oj, vad spännande, tänker jag i mitt stilla sinne. Synd att man inte är där - man skulle kunna ha lärt sig allt om att knyta ihop komplexa distributionsdealar för att locka finansiärer till europeiska projekt och man kanske fär lära sig allt om "the nuts and bolts"?

Nej då. Nej, nej, nej... Vem skojar jag med? Filmfinansiering på en Europeisk filmfestival (och viktig internationell filmmarknad) handlar om...
EU MEDIA stöd till festivaler, Fonder i Balkan, Estländska Fonder för postproduktion, MEDIA (TV), Jan Vrijmans Fond, MEDIA (Stöd för piloter), MEDIA, (Stöd för utbildning). MEDIA (Stöd för utveckling av Video-On-Demand)...

Är det inte jävligt märkligt att en av dom mest inkomstbringande och kapitalstarka industrierna i världen behöver hjälp av samhällsmedel som en gammal svag krympling i vår del av världen. Vad fan är det för fel på Européer?

Märklig känsla

Har jobbat ett tag med att få iväg allt Year One-material till Cannes-marknaden och i förra veckan blev jag kontaktad av en Amerikansk filmproducent som vill att jag ska pitcha ett gäng projekt jag skulle vilja göra för Universal. Upptäcker under helgen att dörren till förrådet med "nya idéer" varit stängd alldeles för länge. Jag har jobbat med Year One (Stinger och alla andra projekt) så länge att det upptagit det mesta av kreativiteten. Jag håller på att mecka upp det rostiga låset till den där dörren. Annars har det alltid varit så för mig att nya projektidéer flödat totalt fritt. Fram till 2004 någon gång så skrev jag ett filmmanus per år och ett antal synopsis. För det här uppdraget vill jag inte ta ur det gamla arkivet utan "föda" nytt. Idén måste passa uppdraget som handen i handsken.

Organisationsplaner...

Det ena och det andra har fått mig att fundera på om det faktiskt inte är dags att organisera mig och andra i en stark motreaktion mot hur Svensk film ser ut och branschens agerande därefter. Igår var jag i Ystad och träffade producentelever som verkar aningen oroande över vad det är för bransch dom ska ut i som kontrolleras av ett SFI som inte vill ha dom och jag ser och träffar människor i branschen varje dag som alla säger samma sak: Det här håller inte. När ska Svensk film stå på egna ben och när ska den börja hålla internationellt?

Det är så dags för oss filmare att vakna att det inte ens är roligt. Vi MÅSTE bli en del av den internationella filmskapar-communityn nu. Vi måste in i en ny tid. Som bransch behöver vi en kompetens vi saknar. Vi måste ut på marknaderna och vi måste börja samarbeta och lägga upp strategier med det fåtal som förstår filmfinansiering, distribution och försäljning. Möjligheterna ligger där framför oss. Filmer som Frostbiten, Exit och mina egna säljer faktiskt. Dom har en publik och kan på olika plan kommunicera internationellt. Men det behövs fler röster. Fler artister som kan kommunicera. Fler smaker. Vi behöver ett utbud och ett fundament. Annars räcker det inte till. Att låta SFI dominera och kontrollera så många kreativa människors liv i en strävan att säkerställa produktionen av "värdefull film" är en livsfarlig spillra av en vänsterromantik ur det förra årtusendet. Det är dags att sparka loss nu. Vi måste blicka in i framtiden och släppa loss den stora visionen. Den är större än oss enskilda individer och den är fan så mycket större än Svensk filmpolitik.

I'll be back angående organisationsform...

















Sir William Wallace