Haka vs. Scotch

Jag brukar såklart babbala en del om rugbylaget All Blacks (verklighetens mostvarighet till killarna i "300"). En liten intressant raklamfilmsfejd mellan Nya Zeeland och Skottland pågår. Först ut var Adidas reklamfilm med All Blacks i huvudrollen.



Naturligtvis svarar rugbyns hemland med sprittillverkaren William Lawson's.



Festligt!

När upphör stödet vara ett stöd?

Många och långa blev diskussionerna om Darling i pressen och i olika forum. Stackars Darling som inte fick något stöd. Hur tänkte ni på SFI som inte gav filmnen stöd?! osv...

Exakt vad är problemet? Darling klarade sig utmärkt utan stöd. Det är fantastiskt bra.

Någonstans har någon dragit likhetstecken mellan Svensk film och SFI. När en kritikersuccé hittar egen finansiering så ses det på som att någonting har gått fel.

Väldigt snurrigt alltihop. Kan vi inte ta och en gång för alla dra ett stort streck över det där likhetstecknet och kanske tänka oss att det finns ett liv utanför SFI? Att det är meningen att SFI ska vara ett stöd och inte en exekutiv producent? En exekutiv producent med total kontroll på allt som görs i landet. Var det verkligen meningen att SFI skulle stå som avsändare till all bra Svensk film? Och att det är ett fel som måste åtgärdas när ett privat bolag råkar stå bakom?

Textade filmer

Jag gick en ganska dålig kurs i dramaturgi någon gång i slutet av 80-talöet när jag var 18/19 år. På kursen analyserade vi De Sju Samurajerna och jag kunde inte låta bli att fortsätta den där analysen efter kursen. De Sju Samurajerna är japansk. Men man missar ingen handling om man inte förstår vad skådepelarna säger och man är van att se historier berättade i bilder. I Sverige läser vi de svenska texten på filmer maniskt. Det är helt förödande för filmberättare för när filmer fotograferas, rgisseras och klipps så gör vi det hela tiden med avvägningen hur ögat rör sig över bildytan. Rytmen för hur man som tittare tar in filmen är helt avgörande för hela filmen. Filmklippare väger in och utpunkter i bilder med rutexakthet. När vi klipper rullar vi scenen framlänges och baklänges för att känna om det är visuell musik vi skapat. Slänger man sen på en text som ögat hela tiden letar upp och läser så missar man faktiskt filmen. Jag har testat det massor av gånger. Först sett en film där jag läser texten och sedan ser jag om den utan text. Det är två helt olika filmer.














Jag tror också att gå på bio och läsa texter i två timmar trubbar av oss som konsumenter av visuella berättelser. Dom bra fimerna "når inte in" som regissören tänkt sig.

En hel del människor (inte jag) skiljer på "det visuella" och på "story". Jag har sett diskussioner om filmen "300" på nätet där det snackas om att filmen är fantastisk rent visuellt men att själva storyn är tunn. Jag blir ett stort frågetecken när jag läser sånt.

Ta bort texten, skruva ned ljudet så att filmen blir helt tyst! Det som är kvar, DET är filmens story. Och det är den storyn som har gjort filmer som De Sju Samurajerna, Dollar-filmerna, Star Wars, Indiana Jones och 300 till jättesuccéer över hela jorden. Över alla kulturgränser. Globalt.

Monitorproblematikens lösning

Jag älskar när människor löser saker. Var skulle vi befinna oss utan dessa problemlösare. I min förra post påpekade jag ett problem som alla som gör film är ruskigt bekanta med (misstänker jag). Anders Dahnielson löste det hela elegant. Här är hans konceptskiss.

Säg NEJ till monitorer!

Jag älskar digital inspelningsteknik. Att kunna se det man jobbar med i realtid på en stor monitor med riktigt bra bild är ett extremt bra arbetsverktyg. Man ser felen direkt och kan åtgärda dom. Och man ser möjligheter som man missar om man bara tittar i sökaren.

Men med monitorer uppstår ett mänskligt problem. Teamet försvinner och samlas kring monitorn. Inspelningen sjunker ned i slow motion. All dynamik försvinner och platsen kring monitorn är svår att röra sig vid. Enligt min mening bör bara två personer har tillträde till monitorn - regissör och fotograf. Men ursäkterna för att få en bekväm stol ställd framför monitorn är många. Det kan vara rätt komiskt att se den stora skara som hamnar framför den där hypnotiska maskinen ibland. Inte bara på mina inspelningar (väldigt sällan på mina eftersom jag brukar sätta ned foten när det gäller monitorn). Alla inspelningar jag varit på har lidit av samma monitorsjuka.














Hittade den här bilden på nätet. Typisk lågbudgetinspelning med digital teknik. Femton personer bakom monitorn. Inte särskilt effektivt.

Nu funderar jag på att konstruera ett svart tält kring min monitor som bara jag har tillträde till. Men det drar också ned på inspelningstakten.

På Stinger led jag av monitorproblematiken i dubbel bemärkelse. Dels hade jag kameramonitorn som hela tiden drog publik (även om vi utvecklade särskilda tekniker för att ställa den i vinklar som inte skulle locka till sig ögon - någonting som bara var möjligt eftersom vårt scenbygge var så extremt trångt) och sedan hade jag ett utrymme bakom set där jag ställt en redigering där filmen grovklipptes efterhand under inspelningen. Det utrymmet var det svårt att stoppa flödet till. Så fort någon försvann från inspelningen som behövdes kunde man vara säker på att personen befann sig vid redigeringen, bakom axeln på en klippare som försökte koncentrera sig på ett av världens svåraste jobb.

...det blir nog ett tält till kameramonitorn och en Friggebod på hjul med kodlås till redigeringen nästa gång. För jag lovar; bullrande framtoning, stränga direktiv och hårda regler på inspelningsplats hjälper föga mot katodstrålens hypnotiserande sken...

Gym Jones

Blev lite fascinerad när jag läste en intervju med Zack Snyder (som regisserade 300) och han nämnde Mark Twight som blev ansvarig för att på åtta veckor förvandla en grupp småmulliga skådespelare till Frank Millers version av Spartaner. Tydligen tog det mycket övertalning att få Twight att ta sig an uppdraget. Han är inte det minsta kändiskåt och dedikerad som en munk. Han driver ett gym som heter Gym Jones och där gäller "invitation only". Twight filosofi är att inga fysiska resultat uppnås utan "Pain and Suffering". Förvandlingen av Gerard Butler och dom andra är minst sagt mirakulös. På Gym Jones hemsida förklarar man att gymmet saknar luftkonditionering, avslappningshörna och speglar. Dom som tränar där kallas "desciples". Ett sånt gym har jag alltid letat efter i Stockholm. I dessa Sats- och Friskis & Svettis-tider är dom extra svåra att hitta. Det är självklart att kroppen måste pressas förbi den bekväma smärtgränsen och brytas ned för att bli starkare, snabbare, smidigare, uthålligare.



Tips på liknande gym i Stockholm mottages tacksamt.

Fredagen den 13:e

År 1307 brände den Franska kungen Philip IV ett dussintal Tempelriddare på bål för kätteri. Det markerade slutet för Tempelriddarnas storhetstid och märkliga inflytande om vilket det har spekulerats åtskilligt. Dagen gav upphov till myten om Fredagen den 13:e.

Det är ingen som riktigt vet vad Tempelriddarna höll på med under slutet av sin existens. Helt klart hade dom visat fingret och Påven och Rom och börjat ägna sig åt studier som än idag betraktas som ockulta. man brukar förknippa Eliphas Levis avbildning av Baphomet som en av de mytiska sinnebilder/väsen Tempelriddarna "experimenterade" med.

Dom verkade vara ett ganska skönt gäng där på slutet innan den heliga inkvisationen splittrade orden. Duktiga och rutinerade krigare med starka codex och starkt ifrågasättande av Kyrkans inflytande.

Statens filmsidor

SFI:s hemsida pryds i skrivande stund med en bild av Daniel Collert eftersom Gangster snart går upp på biograferna. På SFI:s sida hittar jag också en länk tll den nya statliga satningen "Rookie" och vad pryder denna sida om inte en stor bild på Michelle Meadows i Darling.

Är det bara jag som tycker att det hela känns aningen märkligt? Två filmare med projekt som varit (och kanske är) icke önskvärda (Collert och Kling) får stå posterboys åt samma institution som inte vill ha dom? Fan vad märkligt. Vad är det som sägs eller vad är det som vill sägas? "Gör era nyskapande filmer med era egna pengar så tar vi credden sen"? Collert och Kling är bevisligen på olika sätt nytänkare i svensk film och det där nytänkandet lånar SFI, Film i Väst och dom andra som sitt eget?

Nä, SFI och Film i Väst, kom igen när ni gör lite egna nyskapande grejer... Ni kan inte vara sist in hela tiden. Kom in i matchen någon gång.

Ja...300...

Jag tänker OCKSÅ tjata om den här filmen. Den är helt enkelt fantastiskt bra. Jag såg den först igår fast jag haft smärre feber sedan fösta trailern förra året. Två saker tilltalar mig med den:

1. Den översätter modern serietidningsform, språk och stämning på ett sätt som ingen annan film lyckats med hittills (inklusive Sin City). För mig som växte upp med lite tuffare vuxenserier (Frank Miller-generationen) på 80-talet är det här som att läsa en riktigt svinigt bra Graphic Novel...fast större.

2. Produktionsmetoden. Jag vill se mer, mer, mer film gjord på det här sättet. Jag ÄLSKAR fiktiva världar skapade med ny teknik baserad på klassiskt bildkonsthantverk. Digitala miljöer har en märklig förmåga att skapa intimitet i stora bilder som man inte kan göra med en vanlig kamera och tusentals statister. Det är förhöjd verklighet och beyond. precis så som jag alltid drömt om att film ska vara. Det är en enastående spännande tid för filmskapare att vara verksamma i. Kanske den mest spännande sedan filmen uppfanns.

Gatsby twist

Jag uppfann just en ny drink. Den är en twist på Gatsby.

Östgöta Sädes
Limejuice
1 tsk socker
Krossad is
Fyll upp med Ginger Ale

Simple and to the point...

Snart kommer kompisar som eventuellt får agera försökskaniner.

Skicka en tanke till Chas Balun

Jag fick höra att Chas Balun kämpar mot svårartad cancer och just nu genomgår cellgiftsbehandling eftersom cancern är för svårartad för att operera.

Chas Baluns lexikon om splatter och skräckfilm har betytt massor för mig och det vore enomt tråkigt för oss alla att förlora en egensinnig hippie som Chas.

Broughton In Furness

Yours truly spenderade helgen i den lilla byn Broughton In Furness tillsammans med svärföräldrar av lika slag och hustru. Dramatiska berg, hedar, stenmurar och den typen av vita små stenhus man tänker sig i sammanhanget. Pubarna var extremt kul. Som en klisché på klichén. Tweedklädda herrar med keps, ale och bitter. Tänk er en parodi på puben i En Amerikansk Varulv i London eller Straw Dogs. Jag gillade det skarpt.
























"Was that a wolfs howl? Nay, it can't be..."