Genealogy gone weird...

Testa ditt eget ansikte. Vilken kändis är du släkt med? Själv är jag släkt med Eddie.

Min arbetsplats

Erotik

Hur är man konstruerad i huvudet när man upplever någonting som liknar sexuell upphetsning när man passerar ProCase skyltfönster på Norrtullsgatan?

Stryktåliga väskor i aluminium och formgjuten plast, specialskuren inredning, rackväskor med armering och på hjul - perfekt för mobila redigeringar på inspelningsplats...

Flashbacks

Snubblade på en sida som listar musikvideor och hittade min egen första riktiga musikvideo. Året var 1995 (tiden springer) och artisten var en helt okänd tjej som hette Robyn. Hon hade en jäkligt bra A&R som jag verkligen gillade (Peter Swartling) och ruskigt duktiga producenter. Resten är musikhistoria.

Jag är fortfarande rätt nöjd med den där videon. Pär M. Ekberg plåtade på Super16. Pär är Sveriges bästa reklamfilmsfotograf. Pär och jag gjorde Hjärta av Sten fem år senare (och sedan gjorde han Hip Hip Hora som regisserades av Teresa Fabik som hade sitt första filmknäck på Hjärta av Sten).

Passaren Arne Carlsson gjorde ett extremt bra jobb med rätt svåra förutsättningar. Vi försökte skapa känslan av kran med pan huvud som tiltar och pannar XYZ. Vi hade inte råd med en sån kran så vi löste det genom att sätta Pär på plattformen på Arnes stora Bullcrane och sedan satt kameran på en vanlig Dutch-tilt. De enorma svårigheterna med att operera en sån rigg och samtidigt se någonting i sökaren löste vi genom att remma fast Pärs huvud på den långa sökaren (!). Såg extremt kul ut. Älskar sånt.

Jerry Siegel

While I'm at it. Så här ser ett geni ut. En enkel historieberättare och brödfödeberättare i ett medium som tills för bara några år sedan ansågs som rent skräp. Men med en odödlig berättelse i det "simpla" formatet. Jerry Siegel uppfann Superman.

Christopher Reeve...

...är verkligen svår att toppa.

Superman Returns

Så vad tyckte jag om Superman Returns då? Det är en film jag haft extremt lågt ställda förväntningar på eftersom jag tycker att Bryan Singer är en enormt TV-mässig regissör med ett för mig ett inte helt gediget grepp om superhjältar och dess mytologi. Och när han axlar den superhjälte jag växt upp med närmast hjärtat är jag inte vidare förhoppningsfull. Däremot hoppades jag verkligen på den. Singer har haft sina ljusa stunder i delar av t ex första X-men.

Det är ju en enormt tekniskt avancerad film och jag har väntat ett tag på att få se Panavision Genesis-kameran in action. Och tekniskt levererar den. Det digitala fotot ser mycket bra ut även om jag tycker att många av de stilmässiga valen var märkliga. Superman Returns är ju en direkt uppföljare till Superman - The Movie och Superman 2. Både föregångarna utspelar sig i nutid i det som alla läsare av serien lätt kan identifiera som Metropolis. Metropolis är ju såklart bara ett annat namn för New York. Precis som Gotham City är det i Batman. Och i seriernas (och föregångsfilmernas) värld är Metropolis den moderna glas- och stålmetropolen. Så inte i Singers version. Där är Metropolis en blek kopia av Gotham. Och tiden är inte nu utan någonslags stylad 40-talsversion av nu. Precis som i Burtons versioner av Batman. Med det undantaget att alla använder moderna datorer, plasmaskärmar och de aktualla versionerna av Samsungs mobiltelefoner i Singers värld.

Det grepp jag gillade med Singers version var scenen där Superman ensam och utanför samhället åker upp en bit utanför atmsofären och lyssnar efter eventuella faror som hotar mänskligheten. Medan han hör sin fars ord om att hans mening är att finnas där som ett ledljus för mänskligheten - även om han aldrig kan bli en del av den. Motsägelsen här ligger i att i Singers värld kan Superman bli en del av mänskligheten. Precis som Jesus kunde bli det i Dan Browns thrillerteorier.

I stort tycker jag att casten var ett fiasko. Routh ser väl ok ut som Superman men gör en ganska medioker imitation av Reeves Clark Kent. Lois Lane var enormt mesig jämfört med den tuffa, uppkäftiga skjutjärnsjournalisten Margot Kidder i de första filmerna. Frank Langella har nog aldrig varit mer felcastad i sitt liv. Annars en av mina all time favoritskådisar. Dock funkar Luthor. Kevin Spacey spelar sig själv rätt bra.

Problemet med Superman är att det inte är en Superman-story utan helt klart en Batman-story. Den mystiska ön. Gotiken. Psykopatiska skurkar. Allt luktar Batman.

Till sist. Jag förutspår att filmen inte kommer att prestera den "woffo" som Warner trott. Redan i de första tio minuterna missar den sin huvudsakliga publik genom att brottas med situationer de flesta 9-åringar inte fattar ett smack av. Solklart kommer Warner att tjäna pengar på den här filmen men inte alls i de proportioner man troligtvis hoppats på. Singer har gjort en Superman för sig själv. En Superman som talar till 33-åringen Singer och inte till 9-åringen i honom. Big Misstake.

Soundtracket är REJÄLT svagt också. John Williams main theme är det enda man minns.

Allsång på Skansen was supposed to die...

Filmböcker

Gud vad jag gnäller... Här kommer lite till. Traskade runt på stan med min hustru i solskenet igår och hamnade på jättestora Akademibokhandeln i city en stund. Jag fräste såklart iväg till filmhyllan och konstaterar det som jag alltid konstaterar när jag ska köpa läsning om film - varför skriver inga filmare om deras arbete och på ett språk som andra filmare begriper. John Altons "Painting with Light" är det enda exemplet jag kommer på just nu. Truffauts intervjubok om Hitchcock slipper igenom också - även om författaren stundtals är helt förvirrad och inte förstår kommersiell film och dess natur alls.

Det som ges ut är dåliga och några få bra intervjuböcker riktade till konsumenter som inte är insatta i filmproduktion. Mycket här är bra läsning - men begränsad. Herzog on Herzog var t ex väldigt bra och i ett kapitel slår sig Herzog fram och lanserar Werner Herzogs filmskolekoncept (!). Så som texten är just där borde all filmlitteratur (eller iallafall mer) vara.

Sedan har vi den oändliga raden av analysböcker. Snark. Koma. Skjut mig i huvudet någon. Analysböcker om filmer, filmare, genrer, filmrörelser osv... Helt obegripligt ointressant om man själv pysslar med film eftersom den typen av analyser aldrig ger några som helst nycklar i skapandet.

Och sist så har vi raden av "DIY"-böcker som samtliga författade av människor som förkroppsligar det amerikanska talesättet "If you can't do - teach". Böcker om hur man hittar finansiering, hur Hollywood fungerar, hur man skriver manus... yada-yada-yada. Böcker från pärm till pärm fyllda med lättuggade floskler som är totalt substanslösa. Och med tanke på hur mycket böcker om manusförftattande det säljs över världen så borde filmerna vi ser på duk vara mer substantiella, välberättade, unika och dramaturgiskt storslagna än någonsin tidigare i filmhistorien. Konklusion; teorier om manus, regler om manus - kort och gott Manus - har aldrig varit orsaken till varför klassiker blir klassiker. Varför klassiker blir klassiker har det fortfarande inte skrivits en enda bok om. John Altons petar lite på ämnet i sin bok om ljussättning och bildberättande men mer än så är det inte. Och den boken gavs ut 1949.

(Det är förresten Peckinpah som håller IIC:n)

Sex med Stig Larsson

Läste senaste nummret av kulturtidskriften Sex och intervjun med Stig Larsson. Jag tycker ofta att Stig Larsson är smart, snabb och vass i iaktagelsen på ett inspirerande sätt och ibland obegripligt konservativ och en del av ett kulturgäng och en yttring som det började växa mossa på redan 1985. Dualism och motsägelse i en människa ser jag som en styrka och en tillgång. Att han är kristen och inflikar kommentarer i Åke Green-debatten tycker jag är lysande. Åke Green har ju fullkomligt rätt. Bibeln är en böghatarbok. Det vet alla som läst den.

Stig Larsson gick på DI och gjorde den första dokumentären om punk utanför England. Jag har sett den och det är komiskt och nedslående att betrakta den svenska punkhistorien. Vuxna radas upp och intervjuas och de vuxna uttalar sig om hur de fixat replokaler och engagerat ungdomarna som vill hålla på med punk. I England försökte "dom vuxna" döda Johnny Rotten flera gånger och den konservativa medleklassen ville ha tillbaka dödstraff och prygel på allmänna torg för att hantera den nyfödda punkrörelsen. Antingen är det så att vi lever i ett fantastiskt land där ingen käft kan vara för uppkäftig utan att vuxenvärlden kramar om oss och ger oss en replokal eller så är det så (och det vore skrämmande) att vi inte har en aning om vad det är att bete sig som en punkare och vara en riktig rebell. Ens när vi är tonåringar.

En ny ordning.

Det kanske kan verka märkligt det jag skriver nu men det behövs en ny ordning och maskinen på den här bilden är en viktig del av den nyordningen. Det är en Moviola (maskinen på bilden är troligtvis från 60-talet) designad av Iwan Serrurier redan 1924. Nästan ingen använder Moviolan längre. Utom Spielberg som klipper allt han gör med den (tillsammans med Michael Kahn - hans klippare). Moviolan är fruktansvärt viktig därför att den representerar ett skifte i filmhistorien. Kring 1970 ersattes den nämligen av en tingest från helvetet; flatbäddsbordet (Kem, Steenbeck osv) och den "flata" paradigmen ersatte Moviolan. Den då nya ordningen överfördes på videoredigeringen och dagens digitala redigeringar. Därför betraktar vi idag berättelser som kurvor över linjer som läses och upplevs från vänster till höger. I Moviolan åkte vi framåt i bilderna, stannade och backade. Det där finns inte längre. Flatbädden och Moviolan är helt olika traditioner. Den första inspirerad av tvådimensionell editering av mönster som text och Moviolan är viceral med en "nu-punkt" i tiden som vi åker fram igenom eller backar bakåt i. jag vill ha tillbaka det där. Nu!