Fotoalbumet

Vincent Gallo

Jag älskar det lilla kräket.

Baggen + Biggen

Jag har ju glömt att blogga att syrran såklart plockade baggen med årets bästa dokumentär!

Sedan fick jag ett mail om att jag själv belönats med det nyligen spontant instiftade Guldbiggen av Mats Helge (Biggen = Big Bengt Erlandsson). Så nu har vi täckt hela fältet jag och syrran. Watch out.

Filmmediets dilemma

Kunskap fördjupar upplevelsen. Så är det. Utan den insikten är all analys av film meningslös (och det gäller alla andra konstformer). Är man inte bekant med en invokation så är "Lucifer Rising" bara en flummig kortfilm utan någon direkt mening. Tyvärr tycker jag att film i alldeles för stor utsträckning anammar den objektiva hållningen att film inte skall kräva kunskap om ämnet för att kunna förmedla en upplevelse effektivt. En typ av film som förutsätter att publiken inte kan någonting. Vilket är rätt så cyniskt. Och visst är det bra att sträva efter att underhålla så många som möjligt men det är också ett hinder i vägen för en intelligentare form av filmberättelse. Elitisktiskt tänkande? Ja, kanske. Jag har väldigt stor erfarenhet av det jag beskriver och ibland står det mig upp i halsen. Cassavetes är en filmmakare som står i en oerhörd särposition i filmhistorien. Peter Falk sa om honom; "Cassavetes was the most fervent man I ever met, and he didn't have a copy-cat bone in his body." Hur många filmskapare kan man säga det om? Egentligen? Kunskap fördjupar Cassavetes filmer. Livserfarenheter och erfarenhet av smärta och allt det andra som dominerar vår existens i mindre utsträckning. Blundar man för allt det där och slutar lära sig så förstår man inte Cassavetes. Och inte livet. Och ingenting.

Deus ex machina?

"Lucifer is the patron saint of the visual arts. Color, form - all these are the work of Lucifer." - Kenneth Anger

Lisa

Ingen har väl missat att min lillasyster Lisa har Guldbaggenominerats för den fantastiskt bra dokumentären "Armbryterskan från ensamheten"? Filmen visas just nu på ett Folkets Bio nära dig och kommer snart på DVD.

Pound and Grind

OK, idag kokar det i verkstan på loftet. I ett par år nu har det i min mening gått stiltje i den svenska filmdebatten. Och en sådan MÅSTE vi ha om vi skall kunna utvecklas. Det är inte så lite irriterande att de enda som fick det att rysta till lite i vår filmkropp var danskarna i slutet av 90-talet med de Von Trierska narcissistexperimenten och den påföljande filmfabrikskonstruktionen. I Sverige hade vi Moodysson, som är en filmregissör jag respekterar väldigt mycket (även om jag tycker att det är dags för honom att kliva ut ur den korrekta popvänstergarderoben och kasta sig handlöst in i ett äkta gubbsjukt konstnärskap), och vi har...Moodysson.

I Aalbeck-Jensens kölvatten publicerades ett par oerhört skitnödiga skrifter av Filmkonst och dom följdes av några lika skitnödiga debattartiklar i DN ("Kultur For Dummies"). Stefan Jarls patetiska uppföljare till Widerbergs utsökt arga filmskrift och P-O Enqvist snudd på senildementa betraktelse över GBG Filmfestivals visningar det året (bl a Pusher). Överlag kraftlös dynga utan bäring och utan mening. Ytterligare några uppfostringsförsök i den svenska folkskolan. Ingenstans ser jag rebeller hur mycket jag än tittar. Det är bedrövligt. Så lyssna nu alla djävla regissörer därute; ta i lite nu! Öka! Ta tag i svåra saker. Experimentera. Utmana er själva. Välj inte den enkla vägen hela tiden. Var inte så jävla rädda för att göra bort er. Jag orkar inte se fler "ganska bra" eller "ganska dåliga" filmer. Inga treor mer, snälla. Jag vill se helt sinnesjukt bra filmer eller fullkomligt groteskt superusla. Det är nämligen min fasta övertygelse att det där är två sidor av samma mynt (och jag har stöd i min teori om man studerar filmhistorien). Det ena ger det andra.

Någonstans i bakgrunden strävar så klart Roy Andersson på i sin egenhet (och han är ett unikum och troligtvis vår bästa regissör) och det är ju bra även om jag tycker att han kan sluta göra remakes på sina egna scenerier nu. Orginalen var bättre.

Gnosis 2

Till skillnad från vad man kanske kan tro så är Gnosis väldigt svårt att uppnå genom droger... Och ett bevis på det är väl kanske att plattan inte direkt befolkas av några Gurus. Så; Just Say No.

Gnosis

I dag har jag lärt mig lite nya saker om Gnosis (ett begrepp jag inte varit så bekant med). Det är ett av benämningarna på ett tillstånd som går att med mer eller mindre möda försätta sig i genom olika tekniker och metoder av "mind control". Gnosis är ett tillstånd där hjärna upphör att behandla information logiskt och det undermedvetna tar över ofta med rena hallucinationer som resultat. Det går att framkalla med t ex meditation (jag gjorde det första gången när jag var fjorton år och då genom mycket obekväm Zen-meditation). Det naturliga tillstånd som ligger närmast Gnosis är den sexuella orgasmen och det är bland annat ockultister använder sexualmagi (Aleister Crowleys favoritsysselsättning) eftersom Gnosis är det tillstånd i vilket manipulation och påverkan av omvärlden genom viljan (kalla det magi om du vill) har en möjlighet att nå effekt. Om världen vore en PC vore Gnosis dess DOS-promt. Jag har extremt lätt att försätta mig i Gnosis och jag skrev Typhoon, delar av Trio, en pjäs och några kortfilmer i det tillståndet. Det går att upprätthålla tillståndet av Gnosis med hjälp av musik och andningstekniker under ganska långa perioder (5-6 timmar). Salvador Dálì använde ofta tillståndet men kallade det för "paranoidkritiskt tillstånd" om jag inte minns fel. Det är hursomhelst ett spännande område som jag inte haft tid att fördjupa mig i särskilt de senaste åren av olika anledningar.

Sakki

För att erövra den 5:e Dan-graden inom Ninjutsu (Bujinkan) måste man klara någonting som kallas Sakki-testet. Det går ut på att man sitter i seiza (på knä) med ansiktet bortvänt från en person som står bakom med en bokken, ett hårt och förhållandevis tungt (om det är av japansk rödek) träsvärd. Efter en stund hugger personen utan förvarning mot huvudet och den som sitter måste rulla bort från hugget (misslyckas man kan man räkna med ett besök till sjukhuset). Så mycket närmare Jedi-träning kommer man inte i verkligheten. Att den som hugger råkar vara den nionde stormästaren själv, Dr Masaaki Hatsumi, gör inte saken mindre komplicerad.

Här är en rolig ögonblicksbild där Bo Munthe klarar Sakki på plats i Japan.

Axel

...och när jag nu ändå hamnade på ämnet Axel så är jag bara tvungen att posta följande lilla tänkvärda citat:

"A man can stand a lot as long as he can stand himself." - Axel Munthe

Världens bästa ficktjuv

Vet inte hur många av er som hört talas om "The Tall Swede" Bob Arno. Bob är numera bosatt i Las Vegas och är barnbarn till Axel Munthe. Han har en enastående ficktjuvs-show som turnerar runt världen och är specialist på att läsa beteenden. Förutom hans uppträdanden i Las Vegas anlitas han också av polis och liknande för att undervisa och utbilda personal i konsten att avlöja stölder och bedrägerier. Då och då dyker han upp i Sverige. Passa på att se honom om ni får tillfälle.