Pound and Grind

OK, idag kokar det i verkstan på loftet. I ett par år nu har det i min mening gått stiltje i den svenska filmdebatten. Och en sådan MÅSTE vi ha om vi skall kunna utvecklas. Det är inte så lite irriterande att de enda som fick det att rysta till lite i vår filmkropp var danskarna i slutet av 90-talet med de Von Trierska narcissistexperimenten och den påföljande filmfabrikskonstruktionen. I Sverige hade vi Moodysson, som är en filmregissör jag respekterar väldigt mycket (även om jag tycker att det är dags för honom att kliva ut ur den korrekta popvänstergarderoben och kasta sig handlöst in i ett äkta gubbsjukt konstnärskap), och vi har...Moodysson.

I Aalbeck-Jensens kölvatten publicerades ett par oerhört skitnödiga skrifter av Filmkonst och dom följdes av några lika skitnödiga debattartiklar i DN ("Kultur For Dummies"). Stefan Jarls patetiska uppföljare till Widerbergs utsökt arga filmskrift och P-O Enqvist snudd på senildementa betraktelse över GBG Filmfestivals visningar det året (bl a Pusher). Överlag kraftlös dynga utan bäring och utan mening. Ytterligare några uppfostringsförsök i den svenska folkskolan. Ingenstans ser jag rebeller hur mycket jag än tittar. Det är bedrövligt. Så lyssna nu alla djävla regissörer därute; ta i lite nu! Öka! Ta tag i svåra saker. Experimentera. Utmana er själva. Välj inte den enkla vägen hela tiden. Var inte så jävla rädda för att göra bort er. Jag orkar inte se fler "ganska bra" eller "ganska dåliga" filmer. Inga treor mer, snälla. Jag vill se helt sinnesjukt bra filmer eller fullkomligt groteskt superusla. Det är nämligen min fasta övertygelse att det där är två sidor av samma mynt (och jag har stöd i min teori om man studerar filmhistorien). Det ena ger det andra.

Någonstans i bakgrunden strävar så klart Roy Andersson på i sin egenhet (och han är ett unikum och troligtvis vår bästa regissör) och det är ju bra även om jag tycker att han kan sluta göra remakes på sina egna scenerier nu. Orginalen var bättre.