Mitt livs starkaste filmögonblick

För er som inte har sett Streets of fire i regi av Walter Hill från 1984 kan det vara idé att inte titta på det här klippet eftersom det är slutfighten mellan hjälten och skurken.

Jag var fjorton år när jag lyckades smita in på den här femtonårsfilmen -84 och tiden efter hyrde jag allt jag kunde komma över av Walter Hill. För mig hade han ett actionöga som ingen efter honom kunnat toppa. Den brutalt hårda klippningen är helt fantastisk. Det är naturligtvis en uppenbar hyllning till Peckinpah (Hill var 80-talets Peckinpah och De Palma var 80-talets Hitchcock och båda imiterade sina andliga mästares stilar suveränt men gjorde samtidigt någonting helt eget av hyllningarna).

Jag har alltid älskat Hills skitiga kyla. Den återfinns alltid i hans bästa filmer och är frånvarande i hans sämsta.

Heat

Det finns stunder då ett oerhört starkt manus lyser igenom en i övrigt högst medioker produktion. Heat från 1986 är ett sånt exempel.

I normala fall brukar jag verkligen irritera mig på kommentarer som att en film man just sett har ett jättebra/jättedåligt manus. Helt enkelt därför att det är omöjligt att avgöra om man faktiskt inte sett manussidorna. Många stora regissörer är lysande "rewriters" under inspelningen och det finns åtskilliga manus som lyfts ett rejält steg av rätt regissör. Walter Hill är ett klassiskt exempel som dyker upp i mitt huvud. Och tvärtom har mediokra regissörer tippat helt okej manus som borde hållit för en betydligt bättre film.

Men sällan, sällan ser man filmer där manuset och texten lyser igenom ett halvskralt hantverk som i just Heat från -86 med Burt Reynolds i huvudrollen. Skådespelarna gör ett helt okej jobb och är riktigt bra, men kamera, ljus, ljud, musik, scenografi, kostym osv är nere på taskig såpa-nivå. Men det spelar ingen roll. Manuset skiner och ett par scener mellan Burt Reynolds och Peter MacNicol är helt lysande. Filmen har två regissörer. Den ena fockades under inspelningen (av Reynolds kan jag tänka mig), men William Goldmans (Butch Cassidy and the Sundance Kid, Marathonmannen, All The Presidents Men, Misery) manus om en man som inte är våldsam men bara råkar vara bra på att vara våldsam och en nörd som vill bli av med sin rädsla för att göra bort sig blir hans vän är både tidlöst och klassiskt. En scen med Las Vegas alla neonljus som bakgrund är nästan mytisk och texten fick nackåret att ställa sig på mig.

Vad hände med alla specialgjorda teasers?

För jag älskar verkligen den sorten. Här är en gammal klassiker som jag kommer ihåg skickade rysningar av välbehag genom mig back in the good ol' 80's.



...jag lägger till den klassiska TCM2-trailern också...



...en annan odödlig klassiker; Body Double. Någonstans i min garderob ligger en totalt sönderspelad VHS av den filmen. DVD:er är inte lika lätta att nöta ut men även den snurrar då och då...



...och så får man såklart inte glömma Alien-teasern...

Resultatet av statens satsning på Kvalitet:

SF köper Sonet.

Man skördar det man sår heter det. Nu har vi alldeles strax ett totalt oigenomträngligt filmmonopol i Sverige. Vi är (möjligtvis med undantag för någon våldsam militärdiktatur i tredje världen) helt unika i det avseendet.

Nu finns det ingen återvändo. Monopol är Monopol. De få aktörer som är kvar på spelplanen kommer att ryka fort nu när SF/Bonnier äger alla dom stora gatorna.

En konspirationsteoretiker skulle lätt kunna göra någonting av det faktum att Harry Schein som var arkitekten bakom den politiska filmreformen hade ganska mycket business ihop med Bonnier. Förutom att han fick sina första jobb som filmskribent på Bonnier efter att ha kommit till Sverige som flykting så sålde han också senare ett vattenreningsverk åt koncernen som troligtvis la grunden till mycket av Scheins förmögenhet. Konspirationteorier är såklart mest på skoj.