Martin Munthe

Så har jag spikat en fantastisk cast för min nästa långfilm med titeln "Den Som Knackar". Filmen är en övernaturlig skräckfilm och ett experiment i hur långt man kan komma med tighta resurser och smarta lösningar, någonting jag alltid dras till; efter ett år med stora reklamfilmer och stora budgetar och svindyra specialeffekter är det skönt att vara back in business på guerillafronten.  I rollerna kommer ni att se  Erica Carlson  (Camp Slaughter, Fucking Åmål, Puss m fl),  Karin Bertling  (Camp Slaughter, Wallander, Hanna med H m fl),  Jacob Mohlin  (Virus, Förortsungar m fl),  Richard Lidberg  (Camp Slaughter, Hjärta av Sten m fl),  Martin Simon Hjorth  och  Pontus Olgrim . En extremt bra cast för filmen. Skönt att jobba med klockrena skådespelare. Inspelningen börjar nu i juni och den är sveriges första 3D-film (som jag nämnt i tidigare bloggposter). Förutom James Camerons Avatar är det vad jag vet också den första 3D-filmen som spelas in i 60 bilder per sekund (24 bilder ä...

Här är hemligheten: Fixa en kamera och en bra mick. Slå dig ihop med likasinnade vänner. Skjut. Klipp. Klart.

...och så finns det TUFFA män.

Skit i "frankly my dear I don't give a damn" och sånt där. Ju mer jag tänker på det och ju mer åren går desto mer övertygad blir jag om att Lucio Fulci är regissören som satte den mest perfekta slutscenen någonsin. ABSOLUT genialt. Och Fabio Frizzis musik får håren på mina armar att resa sig. SPOILERVARNING om du inte har sett mästerverket The Beyond! Slutet går i sån fantastisk linje med hela filmens drömska karaktär. Italienarna var bäst på skräck. Dom fattade det där som jänkarna vägrar fatta; att skräck är som effektivast om berättelsen har starka band med det undermedvetna, drömmar och känslor än logik, kurvor, plotpoints och annat meningslöst skit.

Johannes Pinter frågade mig i en kommentar vad 3D skulle tillföra min rysare. Här kommer min förklaring. 3D tillför just nu VÄLDIGT lite till biografdistributionen, där håller jag helt med Johannes. Samtidigt tror jag extremt mycket på 3D:ns framtid och utveckling som format. Hittills har i princip alla 3D-filmer försökt vara enbart roller coaster rides och just den stereoskopiska effekten ska hela tiden överdrivas för maximal effekt. Jag har kollat på metodiken och hur kamerariggarna är byggda och konstaterar att standardgrejer som att öka avståndet mellan linserna för att få 3D-effekt är helt vansinnig. Det är som att beröva publiken skala och det är en sån där grej som är helt otänkbar i "vanlig" film. Metodiken just nu går ut på att förskjuta parallaxen så att perspektiven känns som dom hamnar "utanför" duken eller på vår sida av duken - vilket man tröttnar på som effekt efter två minuter. Det finns ingen anledning att hålla på så. Jag tror att bra 3D handlar om...