Världens bästa slutscen.

Skit i "frankly my dear I don't give a damn" och sånt där. Ju mer jag tänker på det och ju mer åren går desto mer övertygad blir jag om att Lucio Fulci är regissören som satte den mest perfekta slutscenen någonsin. ABSOLUT genialt. Och Fabio Frizzis musik får håren på mina armar att resa sig.

SPOILERVARNING om du inte har sett mästerverket The Beyond!

Slutet går i sån fantastisk linje med hela filmens drömska karaktär. Italienarna var bäst på skräck. Dom fattade det där som jänkarna vägrar fatta; att skräck är som effektivast om berättelsen har starka band med det undermedvetna, drömmar och känslor än logik, kurvor, plotpoints och annat meningslöst skit.