DEN SOM KNACKAR (2009)

Så har jag spikat en fantastisk cast för min nästa långfilm med titeln "Den Som Knackar". Filmen är en övernaturlig skräckfilm och ett experiment i hur långt man kan komma med tighta resurser och smarta lösningar, någonting jag alltid dras till; efter ett år med stora reklamfilmer och stora budgetar och svindyra specialeffekter är det skönt att vara back in business på guerillafronten. 

I rollerna kommer ni att se Erica Carlson (Camp Slaughter, Fucking Åmål, Puss m fl), Karin Bertling (Camp Slaughter, Wallander, Hanna med H m fl), Jacob Mohlin (Virus, Förortsungar m fl), Richard Lidberg (Camp Slaughter, Hjärta av Sten m fl), Martin Simon Hjorth och Pontus Olgrim.

En extremt bra cast för filmen. Skönt att jobba med klockrena skådespelare.

Inspelningen börjar nu i juni och den är sveriges första 3D-film (som jag nämnt i tidigare bloggposter). Förutom James Camerons Avatar är det vad jag vet också den första 3D-filmen som spelas in i 60 bilder per sekund (24 bilder är ju annars biografstandard). Högre antal bilder ger mindre åksjuke-känsla och en klarare bild - vilket är viktigt för en bra 3D-upplevelse. Jag har utvecklat kamerariggen tillsammans med en tysk konstruktör och designer.

Andra viktiga personer jag kan nämna är Jens Mårtensson som hjälper mig bakom kameran med visuella effekter och 3D. Jempa var VFX Supervisor på bl a Ett öga rött och Låt den rätte komma in.

Och så fortsätter jag samarbetet med min gamle vapendragare Thomas Rydell som komponerar musiken. Thomas gjorde ett fantastiskt score till Year One som ni troligtvis aldrig kommer att höra. Year One hamnade i malpåse av orsaker som tyvärr står utanför min kontroll (så nu vet ni det, ni som frågat tusen miljarder gånger här på bloggen). Samarbetet med mina utländska sales reps fortsätter däremot.

Filmen är helt privat finansierad. Metoden för produktionen är så udda att jag helt skippade att ens försöka med SFI.

Konsten att göra film utan SFI.

Här är hemligheten:

Fixa en kamera och en bra mick. Slå dig ihop med likasinnade vänner. Skjut. Klipp. Klart.

Det finns tuffa män...

...och så finns det TUFFA män.

La Porte de l'Enfer

Världens bästa slutscen.

Skit i "frankly my dear I don't give a damn" och sånt där. Ju mer jag tänker på det och ju mer åren går desto mer övertygad blir jag om att Lucio Fulci är regissören som satte den mest perfekta slutscenen någonsin. ABSOLUT genialt. Och Fabio Frizzis musik får håren på mina armar att resa sig.

SPOILERVARNING om du inte har sett mästerverket The Beyond!

Slutet går i sån fantastisk linje med hela filmens drömska karaktär. Italienarna var bäst på skräck. Dom fattade det där som jänkarna vägrar fatta; att skräck är som effektivast om berättelsen har starka band med det undermedvetna, drömmar och känslor än logik, kurvor, plotpoints och annat meningslöst skit.

-"Tjena brudar!"

Varför 3D?

Johannes Pinter frågade mig i en kommentar vad 3D skulle tillföra min rysare. Här kommer min förklaring.

3D tillför just nu VÄLDIGT lite till biografdistributionen, där håller jag helt med Johannes. Samtidigt tror jag extremt mycket på 3D:ns framtid och utveckling som format. Hittills har i princip alla 3D-filmer försökt vara enbart roller coaster rides och just den stereoskopiska effekten ska hela tiden överdrivas för maximal effekt.

Jag har kollat på metodiken och hur kamerariggarna är byggda och konstaterar att standardgrejer som att öka avståndet mellan linserna för att få 3D-effekt är helt vansinnig. Det är som att beröva publiken skala och det är en sån där grej som är helt otänkbar i "vanlig" film. Metodiken just nu går ut på att förskjuta parallaxen så att perspektiven känns som dom hamnar "utanför" duken eller på vår sida av duken - vilket man tröttnar på som effekt efter två minuter. Det finns ingen anledning att hålla på så. Jag tror att bra 3D handlar om subjektivitet - precis som i traditionellt filmberättande. 3D är vanlig film + djup.

Jag ser inte på 3D som en effektgrej utan som en dimension till filmkameran och jag kommer aldrig att rigga kameran för "maximal effekt" utan jag kommer att placera publiken där kameran bör vara för scenens dramatik. 3D är bara ett sätt att ge publiken möjlighet att använda båda ögonen och på så sätt hamna "i" historien istället för framför ett 2D-plan so man klassiskt försöker göra mindre platt med ljussättning, val av linser, kamerapositioner, åkningar osv.

Jag tror att metodiken kommer att mogna och 3D kommer att bli en vardagsgrej så småningom. Just nu är det väldigt mycket ett nödgrepp (nejmen oj - nu jojjar huvudpersonen rätt in i kameran av nån anledning?). Om fem år kommer vi ha plattTV-apparater på marknaden som är billiga och som man inte behöver brillor till för att konsumera 3DTV. Då kan man antingen hålla på med billiga effekter som alla tröttnade på för femtio år sedahn eller så lär man sig att använda 3D-kameran som vilken kamera som helst men med en väldigt speciell lins som kan ge det där extra en enkel lins aldrig kan.

Varför mixar vi stereoljud? För första gången på väldigt länge skulle jag säga att ljud och bild har en chans att hänga ihop. Nu kan vi lyssna med båda öronen och titta med båda ögonen. Men regler måste skapas och metodik låsas så att det faktiskt fungerar.














3DTV på CES 2009 som inte kräver glasögon.