Någonstans djupt inne fanns det ändå en förhoppning om att någon skulle ha tänkt till ett varv. Men efter dagens SFI event känns det betydligt mörkare för ny svensk film.
Så här summerar jag vad som sades idag på Filminstitutet:
Det görs för många filmer som är underfinansierade. Därför är planen att ge betydligt färre filmer stöd. Dessa ska kvalitétssäkras genom att lyssna till Harry Scheins gamla ord om hur man definierar kvalitét (utan tanke på att det svåra är inte att definiera vad kvalitét är utan att känna igen den). De få och högre stöden ska gå till "proffsproducenter" (jag hoppas för filmarnas skull att SFI sammanställer en lista på godkända producenter så att en massa arbete inte faller på den punkten). Projekten ska utvecklas längre och långsammare. Filmproduktionsprocessen skall närmas med tillförsikt och respekt.
Styrelsen och Cissi har i sitt tänkande på hur man ska lösa problemet med svensk film omedvetet levandegjort en gammal skröna om Stalin. Stalin frågade sin propagandaminister hur många filmer Sovjet producerade. -"Något hundratal", svarade propagandaministern. -"Och hur många av dom är bra?", sa Stalin. -"Kanske tio", blev svaret. -"Bra! Då ska vi bara göra dom tio filmerna!"...
Om det någonsin fanns en rock'n'roll-anda och en anda av att ingenting är omöjligt i svensk film trots budgetbegränsningar så dog den idag. Vila i frid lille vän. SFI:s nya inställning hyllar och lyfter fram den svenska ängsligheten. Rädslan för misslyckandet. Rädslan för att satsa fel.
Cissi gav ett i allmänhet amatörmässigt intryck. Hon kändes inte påläst och hennes powerpointpresentation plockade high score i Bullshit Bingo.
torsdag, november 30, 2006
Cissis hemligheter
Nu ska jag strax iväg till SFI för att ta del av de nya planerna för hur svensk film ska lyftas och hur vi ska göra danskarna avundsjuka på oss (som Cissi Elwin uttryckte det) - varför man skulle vilja det är ett mysterium. Det där maniska fokuserandet på just Danmark är nog det första vi ska slänga i soptunnan om vi vill komma någonstans. Ska bli spännande att höra om planerna. Med tanke på det jag läst hittills hoppas jag verkligen att dom överraskar mig.
Hittills har det låtit som att planen är att satsa på färre och dyrare projekt (vilket bara missgynnar "nyfödseln" och gynnar det gamla pensionärsgardet på Producentföreningen).
Jag återkommer med rapport...
Blir det storsatningar på fler Bullens Brevfilmer i 97-minutersformat?
Hittills har det låtit som att planen är att satsa på färre och dyrare projekt (vilket bara missgynnar "nyfödseln" och gynnar det gamla pensionärsgardet på Producentföreningen).
Jag återkommer med rapport...
Blir det storsatningar på fler Bullens Brevfilmer i 97-minutersformat?
måndag, november 27, 2006
IMDb Pro
Har just upptäckt och snöat in totalt på IMDb Pro. Vilket fantastiskt verktyg. Helt klart värt en hundring i månaden. Jättekul att kolla statistik för hur "het" man är baserat på hur många som söker på mina filmer eller på mig som regissör. Det hetaste jag varit under mina år som regissör är någonstans kring 18 000 plats. I Sverige är det Josef Fares som ligger något över mig och Lukas Moodysson är det hetaste vi har. Nästan alla andra svenska filmare ligger någonstans nere kring 300 000 med några få undantag.
Mina "hetaste" filmer rent statistisk är Camp Slaughter som nummer ett och strax efter kommer Frostbiten (där jag jobbade som second unit regissör) och strax efter den kommer Stinger.
Något som är intressant att notera är att IMDb Pro inte listar betygen på den öppna delen av IMDb. Det intressanta i "pro"-sammanhanget är "Movie meter"-datan, dvd hur "het" man är och sedan bara rena siffror som vad filmerna kostat att göra och hur mycket dom dragit in. Vad kritiker och människor tycker om filmer är med andra ord inte intressanta fakta utan istället är det hur mycket Uwe Boll-power man har. Uwe är hetare än dom flesta.
Mina "hetaste" filmer rent statistisk är Camp Slaughter som nummer ett och strax efter kommer Frostbiten (där jag jobbade som second unit regissör) och strax efter den kommer Stinger.
Något som är intressant att notera är att IMDb Pro inte listar betygen på den öppna delen av IMDb. Det intressanta i "pro"-sammanhanget är "Movie meter"-datan, dvd hur "het" man är och sedan bara rena siffror som vad filmerna kostat att göra och hur mycket dom dragit in. Vad kritiker och människor tycker om filmer är med andra ord inte intressanta fakta utan istället är det hur mycket Uwe Boll-power man har. Uwe är hetare än dom flesta.
onsdag, november 22, 2006
Ett förslag till lösning
Eftersom det sista jag vill vara är en gnällspik i Producentföreningens anda så vill jag komma med några konkreta förslag på hur vi ska skapa en grund för svensk film att stå på och som utnyttjar all den talang som finns i Sverige.
1. Se över DI:s producentutbildning. Den måste ha mycket mer inriktning på affärsbiten än den har idag. Och då menar jag inte att producenteleverna ska utbildas till revisorer utan till skickliga "deal makers". Eleverna ska inte i första hand lära sig hur man söker bidrag. En producent som bara kan söka bidrag är ingen riktig producent. Det finns en internationell standard för vad det är att vara producent och den måste man få lära sig. Den är grunden.
2. Fler filmer, högre produktionstakt och effektiviserad produktionsplanering och administration. Svensk film blöder pengar administrativt. Riktigt bra regissörer får vi först med rutinen. Vi måste sluta att maniskt leta efter "nästa begåvade debutant" och börja se till vad vi faktiskt redan sitter på för begåvningar. Det är slöseri med kapital att inte förvalta regissörers begåvningar och att inte sträva efter att kreatörer ska kunna utvecklas.
3. Marknadsfokusering. Att stirra sig blind på bio i ett litet land som Sverige är meningslöst. Vi måste vara realistiska och anpassa filmerna efter det som är den verkliga marknaden.
4. Blicka utåt. Vi måste inse att film är en internationell affär. Vi måste ha större visioner med filmberättelserna. Vi måste bli mer visuella.
1. Se över DI:s producentutbildning. Den måste ha mycket mer inriktning på affärsbiten än den har idag. Och då menar jag inte att producenteleverna ska utbildas till revisorer utan till skickliga "deal makers". Eleverna ska inte i första hand lära sig hur man söker bidrag. En producent som bara kan söka bidrag är ingen riktig producent. Det finns en internationell standard för vad det är att vara producent och den måste man få lära sig. Den är grunden.
2. Fler filmer, högre produktionstakt och effektiviserad produktionsplanering och administration. Svensk film blöder pengar administrativt. Riktigt bra regissörer får vi först med rutinen. Vi måste sluta att maniskt leta efter "nästa begåvade debutant" och börja se till vad vi faktiskt redan sitter på för begåvningar. Det är slöseri med kapital att inte förvalta regissörers begåvningar och att inte sträva efter att kreatörer ska kunna utvecklas.
3. Marknadsfokusering. Att stirra sig blind på bio i ett litet land som Sverige är meningslöst. Vi måste vara realistiska och anpassa filmerna efter det som är den verkliga marknaden.
4. Blicka utåt. Vi måste inse att film är en internationell affär. Vi måste ha större visioner med filmberättelserna. Vi måste bli mer visuella.
Sveriges Filmproducenter
Innan jag skriver det här inlägget vill jag bara kort redogöra för att jag inte hatar någon på Sveriges Filmproducenter. Det jag hatar är feghet, girighet, kollektivistiskt beteende och oinspirerade människor som bara vill ha mer, mer, mer.
Efter kvällens besök på Sveriges Filmproducenters lilla arrangemang på Stockholms Filmfestival lovar jag dyrt och heligt att jag aldrig kommer att gå med i den föreningen. Jag har producerat tre långfilmer i eget bolag och har en fjärde snart klar och ett gäng nya i pipeline och jag kommer aldrig att gå med i föreningen. Någonsin. Jag lovar.
Föreningen hade i samarbete med Filmfestivalen bjudit in till ett event där man skulle presentera en ny idé man kommit fram till efter mycket tänkande och samarbete med Teaterförbundet, Dramatikerförbundet och Sveriges Regissörer (och ett par andra lallare). Titeln på detta samarbete är...ja...det hade man inte lyckats komma överens om ännu. Men efter kvällen hade jag fått lära mig följande.
1. Producenterna håller med resten av världen att deras filmer suger.
2. Producenterna vill ha mer pengar från staten. Mer pengar. Mer tid. Fler resurser. Och man vill att det ska göras färre filmer.
3. Rolf "Beck" Börjlind tycker att regeringen är ett gäng okunniga idioter som inte förstår ett smack om kultur och helt saknar förmåga att känna igen god kultur.
4. Efter att en kritiker påpekat att svensk film är ängslig så höll panelen ängsligt med om att så var det nog. Sedan följde resten av kvällen på temat att filmarna nog är lite ängsliga.
Den där ängsligheten har jag tjatat om i åratal. Jag har gång efter gång sagt det i media, sagt det i forum på nätet (senast häromdagen på Marcus Birros blogg i en minst sagt het debatt om kulturen som blivit lite uppmärksammad här och var - ett par dagar efter dök ängsligheten inom filmen upp som tema i DN:s ledare).
Under kvällen pratades ingenting om visioner. Ingenting om passionen. Ingenting om drivkrafter och inspiration. Inget "Nu, djävlar tar vi dom och börjar göra film som gör resten av världen avundsjuk", bara ett ändlöst gnäll på att slippa behöva jobba övertid och att slippa behöva oroa sig över ekonomi. Det jag såg var en tragisk samling föredettingar som nu ser sin födkrok försvinna bort i horizonten med en ny regering som eventuellt tycker att det är dags att stänga lekstugan för dom här sextioplussarna.
Svensk film är i djup kris. Djupare än någonsin och det brak med vilken den här generationen filmare kommer att rasa samman kommer att vara det bästa som hänt svensk film. Kanske någonsin.
Efter kvällens besök på Sveriges Filmproducenters lilla arrangemang på Stockholms Filmfestival lovar jag dyrt och heligt att jag aldrig kommer att gå med i den föreningen. Jag har producerat tre långfilmer i eget bolag och har en fjärde snart klar och ett gäng nya i pipeline och jag kommer aldrig att gå med i föreningen. Någonsin. Jag lovar.
Föreningen hade i samarbete med Filmfestivalen bjudit in till ett event där man skulle presentera en ny idé man kommit fram till efter mycket tänkande och samarbete med Teaterförbundet, Dramatikerförbundet och Sveriges Regissörer (och ett par andra lallare). Titeln på detta samarbete är...ja...det hade man inte lyckats komma överens om ännu. Men efter kvällen hade jag fått lära mig följande.
1. Producenterna håller med resten av världen att deras filmer suger.
2. Producenterna vill ha mer pengar från staten. Mer pengar. Mer tid. Fler resurser. Och man vill att det ska göras färre filmer.
3. Rolf "Beck" Börjlind tycker att regeringen är ett gäng okunniga idioter som inte förstår ett smack om kultur och helt saknar förmåga att känna igen god kultur.
4. Efter att en kritiker påpekat att svensk film är ängslig så höll panelen ängsligt med om att så var det nog. Sedan följde resten av kvällen på temat att filmarna nog är lite ängsliga.
Den där ängsligheten har jag tjatat om i åratal. Jag har gång efter gång sagt det i media, sagt det i forum på nätet (senast häromdagen på Marcus Birros blogg i en minst sagt het debatt om kulturen som blivit lite uppmärksammad här och var - ett par dagar efter dök ängsligheten inom filmen upp som tema i DN:s ledare).
Under kvällen pratades ingenting om visioner. Ingenting om passionen. Ingenting om drivkrafter och inspiration. Inget "Nu, djävlar tar vi dom och börjar göra film som gör resten av världen avundsjuk", bara ett ändlöst gnäll på att slippa behöva jobba övertid och att slippa behöva oroa sig över ekonomi. Det jag såg var en tragisk samling föredettingar som nu ser sin födkrok försvinna bort i horizonten med en ny regering som eventuellt tycker att det är dags att stänga lekstugan för dom här sextioplussarna.
Svensk film är i djup kris. Djupare än någonsin och det brak med vilken den här generationen filmare kommer att rasa samman kommer att vara det bästa som hänt svensk film. Kanske någonsin.
torsdag, november 16, 2006
Atlas Shrugged blir film
Tydligen ska Ayn Rands Atlas Shrugged bli film. Vad jag vet har den varit på tapeten många, många gånger men aldrig blivit av. Angelina Jolie ska spela huvudrollen. Intressant.
tisdag, november 14, 2006
Tyskland och Italien återförenade i en bloggpost
Tyskt DVD släpp av Stinger. Rätt ok omslag. Inte lika maffigt som det kinesiska eller japanska släpet. Det japanska är givetvis favoriten. Japaner har någonslags grundmurad nedärvd förståelse för stora djur som krossar små saker (dvs oss, våra hus och våra prylar).
Hittade en trevlig liten recension också (för er som kan italienska). Någon som heter Alan Mancuso med en väldigt snygg blogg. Den finns här.
söndag, november 12, 2006
Nytt forum
Skramlade just ihop ett nytt forum för oberoende svensk film. Vissa av mina inlägg har haft en tendens att bli egna debattforum med alla kommentarer så jag tyckte att det var dags att renodla. Forumet finns att hitta genom min vanliga hemsida dvs här.
onsdag, november 08, 2006
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)