tisdag, augusti 28, 2007

lördag, augusti 25, 2007

Denna lördag tillägnas D.A.F.




















Jävlar vad bra dom var under sin guldålder (tidigt 80-tal) och vad mycket mesiga kopior man hört genom åren.

Tanzen Mussolini! Tanzen Adolf Hitler! Tanzen Jesus Kristus!

Någon frågade dom för länge sedan om vad dom egentligen hade för politisk åskådning med tanke på de groteska texterna om Kebabdrömmar i den tyska staten och Hitler, Mussolini, blod och sperma. Dom lär ha svarat; -"We are nihilists. We believe in nothing!" (Ring a bell?)

Update: Vad var det som hände med DAF efter 1984 egentligen? Plötsligt började båda två hoppsa omkring på scenen i någonslags tysk epa-imitation av Boy George och dom började sjunga melodier i epa-versioner av Allison Moyet. Komplett med kongas, salsarytmer och annat huvudvärksframkallande (den hemskaste musikstil som någonsin skapats av människor kallas för "elektro"). I backspegeln ser det ju ut som om dom horade ned sig totalt i nåt slags försök att bli "kommersiella". Något inbitet gammalt fan som vet? Otroligt hemskt att se hur illa det kunde gå.

Passar på att posta följande geniala video också. Låten är "Greif nach den sternen". Jag fullkomligt älskar när artister vågar vara så här bombastiska.

onsdag, augusti 22, 2007

Kulturbidragen granskas

Riksrevisionsverket har beslutat att granska kulturbidragen. Det är en unik händelse och bl a Konstnärsnämnden står i fokus.

Jag tycker att det är ett oerhört sunt tecken att samhället bestämt sig för att granska samhället. Det har inte hänt på oändligt många år i Sverige och vi kan bara gratulera oss själva i den här utvecklingen. Snart kan man nästan vara stolt över att vara medborgare igen.

Läs notisen i DN
.

I en förstudie har Riksrevisionen uppmärksammat flera problemområden, bland annat handlar det om handläggningen av bidragen och regeringens styrning av bidragssy­stemet.


No shit, Sherlock...

The good guys still wear black.



Grymt cool trailer för en viktig film. Ninja Mission (1984). Regi: Mats Helge Olsson

onsdag, augusti 15, 2007

söndag, augusti 12, 2007

Gym Jones igen


Har postat om Gym Jones förr men en diskussion om gym i stan häromdagen fick mig att verkligen längta till ett gym som Gym Jones. Inga speglar, ingen AC, inga relaxhörnor och bekväma hälsobarer att koppla av i. Ingen lifestyle, guldkort och fräsch framtoning. Bara elakt hård träning och blodsmak i munnen. Och grymma resultat. Här är det (igen) Tag Team 300 som tränar (alltså cast och regissör till filmen 300).

Om ni förresten undrar vad det är för dåre som intervalltränar i Haga just nu så behöver ni inte undra längre. Jävlar vad jag höll på att snubbla illa på trädrötter när jag hoppsa-sprang nedför en väldigt brant stig igår.

Vilka hjältar












Från vänster: Mats Helge (posing as Agaton Sax utan skägg och regissörskeps), David Carradine, Frederick Offrein. Någon gång i slutet av 80-talet. Filmen är troligtvis Animal Protector.

lördag, augusti 11, 2007

Nostalgi

























Seriesam säljer en gammal konsertposter för pappas grupp. Om ni någonsin undrar vems ben det är på Mogi Mobo (-87) så behöver ni inte undra längre. Och det är min lillasyster Lisa som är barnrösten i början av "Var kommer barnen in".

onsdag, augusti 08, 2007

mgrip.com














Vill bara flagga för att jag registrerat en officiell domän för mina lättviktslösningar för indiefilmare som vill ha snyggt, snabbt och billigt.

mgrip.com

tisdag, augusti 07, 2007

Arngate

Just nu teoretiserar medierna om det inte är så att Bonnierägda SF och TV4 har gjort en skitsnygg grej och manövrerat ut SVT.

Varför skulle dom göra nåt så korkat? Vad skulle poängen vara med att på ett så här tidigt stadie etablera tanken på att Arn-projektet eventuellt skulle suga? Varför över huvud taget dra in SVT till att börja med? Varför inte bara hoppa i säng med TV4 från början? Nä...Bonneirteorin är jättedålig.

Min erfarenhet från den här lilla ankdammen är att ju större projekt SF jobbar med desto dödsviktigare är det att medierna inte får minsta chans att skriva någonting som kan tolkas som ofördelaktigt. Varför dom skulle frångått den arbetsmetodiken är totalt obegripligt.

Personligen är jag helt ointresserad av Arn som film (OK plåtad trailer - otroligt töntig dialog - trist bok) - men turerna kring projektet är mycket spännande. Jag tror nämligen att projektet visar upp vår sårbarhet som filmnation. Vi har möjligheter att lära oss massor nu.

Jag tror inte alls att det finns någon smart strategi bakom någonting utan väljer Sherlock Holmes Elementärteori: Enligt Gunnar Carlsson har inte producenterna fått ihop material till den TV-serie SVT blivit lovad att köpa och då vill självklart SVT inte köpa längre eftersom det dom skulle köpa inte finns. Anledningen till att det inte finns någon TV-serie är för att projektet rasat över budget och av en överrock bidde det en fingerborg. Om så är fallet befinner sig producenterna i ett mycket dåligt förhandlingsläge nu när fingerborgen ska säljas till TV4.

måndag, augusti 06, 2007

Resultatet av att satsa på stora aktörer

...Arn.

-SF kan inte kan leverera innehåll enligt det ursprungliga kontraktet. Därtill visar det sig att det filmade materialet inte håller den kvalitet som vi förväntat oss, säger Gunnar Carlsson, programbeställare på SVT.


Gunnar Carlsson - å vad vi älskar dig, du låter så rolig när du går med ett klaver på varje fot...

söndag, augusti 05, 2007

Gunnar Hellström
















Det går att ställa klockan efter svenska filmkarriärer som tog slut i och med den svenska Filmreformen. Gunnar Hellström (i huvudsak Alf Sjöbergs lärling) gjorde en av dom bästa svenska filmerna jag sett - Simon Syndaren - och det blev fyra filmer innan Schein, SFI och filmreformen stoppade hans möjligheter att verka i Sverige. Gunnar Hellström gjorde sin sista svenska film Chans 1962. 1963 startades SFI. 1967 var han igång i Hollywood. Fem år som säkert var jobbiga och en avgörande tid i hans liv. Som många andra tog han sig utomlands och hamnade som mycket framgångsrik TV-regissör i USA med serier som Bröderna Cartwright, Familjen Machahan och Dallas på sin meritlista.

Dallas var på sin tid den dyraste dramaproduktion SVT någonsin köpt in och hela svenska folket följde Gunnars arbete varje lördag. Uppenbarligen ville han hem till sina rötter (dom där rötterna är inte så enkla att kapa) och han förhandlade så att SVT gick in i hans film Raskenstam (skriven av Birgitta Stenberg). Raskenstam fungerade bra på dukarna men det tog tio arbetslösa år för Gunnar Hellström att få igång nästa film - Zorn - som blev hans sista.

Jag har aldrig träffat honom. Han stannade med sin stora jeep vid ett övergångsställe på Östermalm en gång och jag tänkte att det var för jäkla märkligt att den begåvade mannen med sin starka utstrålning och sin oerhörda meritlista hade såna problem att få film gjord här hemma. Han såg ganska dyster ut där bakom ratten. Sedan åkte han. Några år senare avled han i en stroke.

Så här svarade Gunnar Hellström i en intervju i Aftonbladet några år före sin död 2001:
Raskenstam och Zorn var strålande succéer, du är ett superproffs, ändå får du inte loss stålar att göra film. Det är ju löjligt.
– Tack för det, redaktörn. Jag brukar säga att jag kan mitt jobb. Om jag får vara så förmäten. Dessvärre brukar det inte vara så populärt här hemma.

"Svensk film behöver mer pengar!", bla bla

...ja, ni vet - det där gamla tjatet man hör hela tiden från alla dom där filmarna som inte har en aning hur dom ska få publik till sina filmer. Den här gamla bilden brukar dyka upp för mitt inre öga när jag hör det där:














Victor Sjöström regisserar det episka dramat "Terje Vigen" 1916 med sig själv i titelrollen. Han balanserar barfota på en hal skärgårdsklippa tillsammans med fotografen Julius Jaenzon. Bakom Victor ar man på nåt sätt lyckats stadga upp en liten mast med segel så att bilden ska föreställa Terje Vigen på sin båt med havsvattnets stänkande kring honom. Notera assistenten med en vattenhink som i rörelseoskärpa är på väg att tömma sitt innehåll över regissören. Det här var långt innan något SFI.

fredag, augusti 03, 2007

Båstads filmfestival 2007














Jag var i Båstad igår och under onsdagen hade jag nöjet att ta del av deras "American Underground" på programmet. Stan Brakhage och sånt där som jag personligen har lite svårt för och jag anser inte alls att Brakhage har den plats i filmhistorien som visuell innovatör som många akademiker vill ge honom. Det mesta Brakhage gjort gjorde de tyska expressionisterna långt innan honom. Sedan är det klart att hans återupprepning i modernare form säkert påverkade Cahier Du Cinema-generationen. Jonas Mekas är kinesisk vattentortyr för mig. En kille som gör ändlösa amatördokumentärer om ingenting och kommenterar det i egna voice overs som låter som Andy Kaufmans "Latka" på valium. Timme in och timme ut. Jag har aldrig förstått varför det är viktigt om film är konst eller inte och varför viss film måste urskiljas som konst gentemot annan. Det var ett bra program och jag kan inte riktigt uttala mig om moderatorernas presentationer av de flesta filmerna utan enbart om presentationen av en av filmarna som råkar vara en av mina husgudar - Kenneth Anger. Han presenterades i mina öron med direkta felaktigheter. Bland annat påstod man att Anger håller upp en satanisk spegel mot USA och att han sklulle vara influerad av ockultister som bl a Aleister Crowley som skulle hållit på med svart magi.

Kenneth Anger håller inte upp någon spegel mot USA. Det är nog snarare så att han dyrkar amerikansk dekadens och visar det. Hans huvudmotor i skapandet är att han varit en praktiserande Thelemit (Aleister Crowleys religion) i större delen av sitt liv. Någonting man missade att berätta. Film är det viktigaste verktyget för honom i det praktiserandet (han säger: "Lucifer is the paitron saint of the cinema"). Och till sist: Thelema (eller någon av Crowleys andra utflykter) är inte "svart magi". "Svart magi" är lite för barnsligt för ovan nämnda herrar skulle jag tro. Och lite poänglöst. Jag uppfattade presentationen av och snacket kring Anger som lekmannamässigt.

Någon påstod också att Anger är i toppform. Jag har tyvärr hört det motsatta av vänner. En gammal man och ett gammalt hjärta.

torsdag, augusti 02, 2007

Ingmar Bergman - bortgånget svenskt filmgeni























Hyllningskörer överallt. En av mina favoritregissörer har gått ur tiden.

Överallt beskrivs Bergman som den store mästaren och mästerregissören. Bergman var ingenting sånt för mig. För mig var han ett filmiskt geni och en oerhört egensinnig filmskapare med ett alldeles eget uttryck och känsla. En unik konstnär hyllad över hela världen. Med rätta.

Men för mig representerar en mästare någonting annat. Söker lite snabbt i min dators inbyggda uppslagsbok och får följande beskrivning:

having or showing very great skill or proficiency : a master painter. • denoting a person skilled in a particular trade and able to teach others


När Ingmar Bergman en gång själv startade sin regibana var det mer eller mindre som ett fiasko med filmen "Kris". Mästaren (i ordets rätta bemärkelse) Victor Sjöström var konstnärlig ledare för SF i Solnas Filmstad och var den som fick ta tag i nybörjaren och lära honom allt det där viktiga som är helt avgörande för den fortsatta karriären. Hur man förhåller sig professionell. Hur man hanterar sina medarbetare. Hur man som regissör för det man söker av de begåvningar man arbetar med. Sjöström hade en lång och mycket framgångrik karriär bakom sig. När Bergman ändå färdigställde sin första flopp (vilket resulterade i att Bergman åkte ut ur filmfabriken i Solna) klev en annan Mästare (i ordets rätta bemärkelse) in på arénan och gav Bergman en andra chans med ett lågbudgetprojekt. Lorens Marmstedt (med sitt Terrafilm som bl a huserade Hasse Ekman och Hampe Faustman) var rak och ärlig och brutal i sin kritik och i sitt sätt att samarbeta - sådär som man föreställer sig en mästare. Han var en sån där personlighet som gör fyra år i filmskola värdelös på fem minuter.

Marmstedt är den enskilda individ som betytt mest för svensk filmhistoria i mina ögon. En makalös begåvning, spelare och producent. Sinnebilden för en storslagen kulturentreprenör.

Bergman gick vidare och ur Sjöströms och Marmstedts händer föddes till slut det geni hela världen känner idag. Bergman har njutit av total kreativ kontroll i nästan hela sitt liv. Ensam på tronen. Utan lärjungar och utan att någonsin egentligen uttala sig om bristerna i det system han verkat i (förutom i den där skattesmällen -76 då sossarna och nationalikonen kraschade rejält). Trots att några väl valda ord skulle få ALLA i filmsverige att lyssna. Bergman visste hur genier odlas men behöll kunskaperna för sig själv. De riktiga kunskaperna. De som skulle kunnat transporteras vidare till nya filmare. I arv från Marmsted och Sjöström. Men Bergman behöll det där viktigaste för sig själv. Det engagemang Sjöström och Marmstedt gav ville han inte ge. Dra era egna slutsatser.

Att han inte delat med sig på det yrkesmässiga planet är såklart inte enbart hans eget fel. Studiosystemet och det klassiska mästar/lärling-förhållandet som förädlat alla konstformer sedan människans gryning upphörde i o m Harry Schein. SFI satte stopp för den "community" som är så viktig för att film ska kunna växa.

Tänk om vi hade haft människor som Sjöström och Marmstedt idag. Vad mycket bra film vi skulle gjort!

För mig är Bergman en så motsägelsefull kraft. Dels är han allt det som skulle kunna vara rätt med svensk film - men han är också allt det som är fel med svensk film.