Stiltje

Det råder en fenomenal stiltje i svenska filmbranschen just nu. Lite som den här bloggen faktiskt.

Sakernas tillstånd

Ok. Det är mycket snack om filmavtal just nu. Vi springer runt i samma lilla ekorrhjul år efter år. De senaste åren har svensk film öppnat upp utåt på ett helt annat sätt än tidigare. Nu pushar man rätt hårt för dom godkända filmerna internationellt och det har satsats mer på en typ av material som har mycket större möjligheter utomlands. Och mitt i allt det här blev det trendigt att vara filmare från sverige. Vi hade ett par av institutets filmer som funkade riktigt bra internationellt och utlandssatsningen gjorde att amerikanska agenter som är väldigt sugna på "nästa trend" högg tag i en rad svenska talanger. I princip alla jag betraktar som mina compadres här hemma har nu dragit till USA. Några sitter fast i development hell och andra filmar som aldrig förr. Allt det där är oerhört positivt och verkligen utvecklande i rätt riktning.

Så vad är fel då?, undrar ni som känner mig som Motvalls Kärring.

Felet är att svensk film inte höjde sig till Hollywoods nivå. Hollywood sänkte sig till svensk.

Jag ser kanske en film per år (och jag är gift med en filmjournalist som måste se många hundra filmer om året - och där åker jag för det mesta med) som jag betraktar som en film med en egen idé. Hollywood befinner sig i ett armod av sällan skådat slag. Nu när alla idéer är gjorda(?) och alla stora succéer har omvandlats till remakes minst en gång så går man sen ett par år på gamla floppar och ser om det inte går att "höja" dom med en remake för att tjäna lite deg. Efter nånslags resonemang att vi har facit i hand och vet vad vi gjorde fel förra gången så nu kan vi göra allt rätt den här gången. Det är så själamördande fantasilöst och patetiskt att jag bestämde mig för att ta paus från amerikansk film i ett par år nyligen (och det är STORA ord för någon som mig som alltid besinningslöst försvarat Hollywoodmaskineriets möjlighet att ändå rätt ofta få ur sig någonting beständigt). Jag gjorde ett undantag igår kväll med Machete. Axelryckning. Inte lika illa som alla vedervärdiga thrillers som solkar ned topplistorna över hela världen med sin totala tristess och förutsägbarhet men ändå bara en axelryckning. Lite lekstuga för Rodriguez och säkerligen ett tekniskt experiment som säkert bekräftar för Rodriguez att han kan göra långfilmer med Sony EX3 och Robert De Niro och det kommer att dra in sina kostnader med råge.

Jag försöker just nu förstå varifrån branschens (och mina kollegors) totala stigmata kommer ifrån. Jag brukade tycka att mina kompisar pitchade bra grejer med smarta grundkoncept. Nu är det mesta jag hör samma återupprepning av samma manusklyschor som har nötts sönder och samman de senaste tjugo åren. Det är som att alla försöker vara välstädade på nåt jäkla vänster. Varför? Vem försöker alla imponera på? Jag begriper det inte? Det är som att vår tid på nåt sätt nöter bort filmares påhittighet. Och då är det illa ställt.

Jag gör inga anspråk på att vara nåt påhittigt geni mitt uppe i allt det här. Jag kan ärligt säga att jag identifierar sjukan även i mig själv. Men jag identifierar sjukan - och där skiljer jag mig från många av mina vänner - och det skrämmer mig faktiskt. 

Tänk till nu.

Mitt eget sätt att hantera sjukdomen kommer att bli en tid av självmedicinering och strikta förhållningsorder. Det kommer att handla om en ganska skoningslös process för att analysera vilken del av hjärnan som föder fram det jag vill göra ("ängsliga vilja vara lilla duktiga apan"-delen eller den där mörka och djävliga delen av hjärnan som man är lite rädd för därför att den kanske inte går att kontrollera med trygghet och förstånd). Det kan bli en lång väg tillbaka - men jag ska lyckas. Precis som på ett AA-möte måste jag ställa mig upp och uttala orden högt; -"Hej. jag heter Martin. Jag är alkoholist."

Hej. Jag heter Martin. Jag är feg.

Känner mig besegrad av trafiken...

Eftersom Google är superskickliga på att snärja oskyldiga själar så kommer jag fortsättningsvis bloggposta här i mina gamla vanliga blogg. Samma innehåll finns också på uncut.munthe.biz. Jag har haft en längre tids frånvaro från mitt "Uncut"-bloggande av olika orsaker (hon fyllde ett år i fredags) och det är ju också den sedvanliga förbannelsen vi filmare dras med - extremt tunga arbetsperioder. Nio till fem med fem veckors semester är ju som bekant ingen verklighet om man jobbar med det här.