måndag, februari 26, 2007

Köpenhamn

Ligger på hotellrummet i Köpenhamn och förbereder morgondagens specialeffektsseminarium. Ska hålla det på engelska. Jag är nog inte riktigt så ringrostig i mitt anglosaxiska flow som jag tror. Vi får se hur det går imorgon.

Söndagsinsikter



















Såg Mel Gibsons Apocalypto idag. Han imponerar mer och mer. Allt han gör springer tvärt emot vad som är konventionen om vad som normalt fungerar på bio.

Apocalypto fick mig att tänka på Joseph Campbell som sa att vårt kollektiva undermedvetnas gudomlighet alltid försöker visa sig för oss genom kulturen. Inte alltid i den ljusa Gudsuppenbarelse vi är vana vid utan ofta i mycket mörkare uppenbarelse. Men det är två sidor av exakt samma sak. Den mörka är möjligen mer effektiv. En intressant tanke. Att en film som The Shining "väcker" fler människor än kyrkasn ljusa Jesusbild känns naturligt.

Apocalypto var mörk. Och effektiv.

lördag, februari 17, 2007

Voodoofilm.org

Jag vill bara passa på att plugga Voodoofilm.org för att dom är en fantastisk källa till kunskap och kontaktknytande för unga filmare. Det är ett levande och vitalt forum som funnits i fler år. Det har många många fler registrerade användare än SFI satsningen dvoted.net som är rena skräpet och känns som det har nollkoll och väldigt liten inblick i hur en riktig community fungerar. Använd Voodoofilm.org. Där lever filmen och där föds nästa generations filmmakare och många av dom har inte ens en aning om vad SFI är för nåt ännu. Vi som är seniorer finns där självmant för att hjälpa till. Vi får inte pröjs och är inte del av någon meningslös statlig satsning. Voodoofilm.org har mening. På riktigt.

fredag, februari 16, 2007

Fredag!

Ni behöver en instruktionsfilm för kvällen.

torsdag, februari 15, 2007

En dag i livet

Idag: Förbereder mitt framträdande på Adobes seminarie om specialeffekter nästa vecka. Det hela hålls på Rival. Sedan är det Köpenhamn veckan efter. Mitt seminarium kommer att handla om hur produktionen av Year One går till.

Jag sliter just nu med att läsa på internationell avtalsrätt eftersom jag håller på att cementera en deal med en stor tysk aktör. Mer senare.

Ikväll träffar jag en polare som driver ett företag mitt i stan som gör visuella effekter och sånt. Vi ska käka middag och smida hemska planer om maktförflyttningen som är på gång i filmbranschen.

Igår: Kollade in galapremiären av Love Story med Emma på Intiman i regi av Rafael Edholm. Jag har jobbat med Hannu Kiviaho som spelar Lucifer i föreställningen och har gjort den excellenta musiken. Det var länge, länge sedan. Min allra första musikvideo faktiskt. Hannu var med i gruppen Ingo & Floyd på den tiden. Rafael Edholm är en trevlig prick. Privatteatrarna ger mig så oerhört mycket mer än institutionsteatrarna. Jag har gillat en del grejer på Elverket men jag kan ärligt säga att mina bästa teaterupplevelser har jag haft på privatteatrarna. Dramaten är riktigt sömnig. Fortfarande störst: Hotelliggaren med Gösta Ekman på Folkan.

torsdag, februari 08, 2007

Cirkus SFI...igen.

Suck.

Jag har såklart ingen insyn i vad som hänt VD:n uppe på SFI. Jag spekulerar bara vilt baserat på dålig kvällstidningsjournalistik (aja baja) men jag läste just på Expressens sida att någon hotat Cissi Elwin till livet (tror man - för man vet inte riktigt) och som ett resultat av det har man dragit igång ett säkerhetspådrag på SFI. Här är Expressens artikel.

Av någon märklig anledning dyker en annan litterär milstolpe från förra året upp i mitt minne. Nämligen den om Cissis svåra hypokondri. Här finns den artikeln. Hypokondri (eller inbillningssjuka som det lite enklare kallas) som Wikipedia beskriver så här:

Hypokondrin i sig är ett ångestutlöst psykiskt problem, som fokuseras bort från själens tillstånd till en obefogad oro över kroppens fel och brister. Kroppens normala signaler och utseende tolkas som sjukdom eller hot om sjukdom. Sjukrollen är central för den av hypokondri drabbad. Genom sitt innehav av en fysisk sjukdom äger den drabbade rätt att stänga av livet och livets alla krav och orkar leva med sin existentiella ångest.

Intressant är att Hypokondri (jag hade en mycket nära vän som led av tillståndet) är mycket nära besläktat med någonting som kallas Münchhausens Syndrom. Ofta är tillstånden till förväxling lika. Münchhausens Syndrom tar sig uttryck i att den som lider av tillståndet söker upp sjukhus (eller Brandkår, Polis) och beskriver en sjukdom eller ett hot som inte existerar. Det kan manifestera sig i en övertygelse om att man lider av obotlig cancer, att en granne planerar att mörda en osv. Det kan t o m hända att personer som lider av syndromet kan tända eld på sitt eget hus och liknande. De psykiska orsakerna är i princip identiska med Hypokondrikerns. Det handlar om att distrahera sig själv från ångesten och oron och att slippa alla tunga krav man har på sig.

Å andra sidan finns det gott om psykfall i kultursvängen och hon kanske har drabbats av en av dom.

onsdag, februari 07, 2007

Year One - Nu i politiskt godkänd version!

Regissören Tarik Saleh´s nästa film blir METROPIA, en animerad
långfilm för vuxna. METROPIA är en unik svensk film som är animerad med
en ny digital metod som produktionsbolaget Atmo utvecklat och som väckt
stor internationell uppmärksamhet.

“Det är ett realistiskt manér av Martin Hultman, som stärker känslan
av att det är en verklighet i en nära framtid”, säger Tarik Saleh och
fortsätter: ”Gränsen mellan animation och vanlig spelfilm håller på att
luckras upp och i framtiden kommer biobesökarna inte att kategorisera
filmer på det sätt man gör idag, METROPIA är ett steg i den riktningen”
.

METROPIA utspelar sig i ett skrämmande Europa i en nära framtid, oljan
är i princip slut och kontinentens tunnelbanenät har byggs samman till
ett gigantiskt nät under Europa. Roger från Farsta vill helst inte åka
tunnelbana. Han tycker det är obehagligt och han hör röster. En dag
kommer Roger makten på spåret och inser att hans liv styrs i minsta
detalj. Han försöker bli fri, för det behöver han hjälp av Nina, eller
är det så att hon behöver honom.

Manuset är skrivet av Tarik Saleh, Stig Larsson och Fredrik Edin,
efter en idé av Tarik Saleh, Martin Hultman och Fredrik Edin.
Produktionsbolagen Atmo har utvecklat projektet under tre år.
Huvudproducent är Atmo/Kristina Åberg, samproducenter är Zentropa i
Danmark/Mikael Olsen, Tordenfilm i Norge/ Eric Vogel, SVT/Gunnar
Carlsson, Film i Väst/Tomas Eskilsson samt Sandrew Metronome/Lena
Rehnberg.

Filmen finansieras av Svenska Filminstitutet/Peter ”Piodor”
Gustavsson, Danska Filminstitutet/Mette Damgaard-Sørensen. Norska
Filmfonden/Elin Erichsen, Nordisk Film & TV Fond/Eva Færevaag,
Canal+/Suzanne Glansborg, EU-fonderna Eurimages och Media Plus. Nordisk
distributör är Sandrew Metronome och utlandsförsäljningen hanteras av
Trust Film.


Politisk science fiction har aldrig fungerat. Det är en genre som är oerhört känslig för risken att man skriver på publikens näsa. All bra science fiction handlar om stora idéer. Den distansierar sig från enkla slutsatser och lämnar betraktaren med frågeställningar som filmen till slut inte besvarar. Det är det som gör genren friare än många andra genrer. Från Méliès till Lucas via Kubrick har det varit sant. Metropia luktar "socialstyrelsen rekommenderar" lång väg.

Av synopsis att dömma är det här också ytterligare en svensk film med genrekappa som egentligen berättar den lilla berättelsen. Den handlar om en kille och en tjej som träffas. Wohoo! Scence fiction-publiken går upp i brygga av upphetsning!

Meddelande till alla svenska bidragsfilmare: Keep it simple. Varför försöker ni förklä era diskbänskdramor i genrekostym? Den passar inte. Den kommer bara att göra publiken sur. Ni hade sparat psykvårdens och de cancersjuka barnens pengar om ni spelat in det hela i regissörens kök istället. Går berättelsen att berätta där så gör det. Filmen kommer att vara minst lika effektiv om inte effektivare i sin rätta miljö. Det finns ingen som helst anledning att göra science fiction av "boy meets girl (and capitalism is bad)". Pojken och flickan kan träffas i trappen och den jätteelaka grannen kan köra stor dyr bil och ha Moderatklistermärke på brevlådan.

måndag, februari 05, 2007

Impossible is nothing

Om det finns en gud...

...eller någonslags "kraft" som befinner sig ovanför det som vi betraktar som vardag, naturlagar, rimlighet osv så tror jag att vi kan se den kraften (eller Guden) manifestera sig genom ett fåtal individer i korta ögonblick av deras liv. En sån där tydlig manifestering (som får nackhåret att resa sig på mig) är Muhammad Ali. Kolla in hans gyllene år då den där kraften forsade genom honom och ut till oss. Efter Vitnam-bråket när han gjorde sin come back var det mesta av det där borta. Kvar fanns hans naturliga begåvning och rutin som boxare - men "kraften" var borta.

Här är ett tidigt klipp ur Alis karriär. Han möter Cleveland Williams 1966 och Ali svävar i ringen. Alla som har tränat någon form av kontaktkampsport vet att det han gör i den här matchen är omöjligt att imitera. Ali dominerar och kontrollerar totalt. Han leker med Williams (som hade en dödlig höger) som en katt. Parerar honom och flyttar honom runt i ringen. Som tittare vet vi nästan när högern ska komma på det där typiska Ali-sättet. Uppifrån och ned. Han slår den som om han pekade åt Williams var det är han ska lägga sig. Håll ögonen öppna efter Alis "shuffle". Tre fyra snabba korta steg och sedan WHAM! Helt makalöst. Det är väldigt, väldigt svårt att inte tro på en högre kraft för mig när jag ser sånt här.

söndag, februari 04, 2007

Nostalgisk söndag

Ett minne av en gammal grundskolekompis dök plötsligt upp i huvudet och då kan man ju inte låta bli att fundera på vad det blev av alla (förmodligen triggat av att jag just kollat på Good Will Hunting med Emma). Så jag började googla gamla klasskompisar från grundskolan.

Det verkar att ha gått bra för många. Skönt. Och det är märkligt hur man vet redan i 8-9-årsåldern vem som kommer att pyssla med vad. Visst, din gamla lekkompis kanske tänkte att han skulle bli djungeläventyrare när han blev stor men du visste redan då att hans fixering vid dom där små mynthållarna (små plaströr med en fjäder i som var poppis då) skulle förvandla honom till den framgångsrika fastighetsmäklare han är idag.

Vi har alla ett öde och jag tror att det är skrivet rakt i ansiktet på oss redan när vi är väldigt små. På precis samma sätt fanns dom lekkompisar som man hela tiden visste inte riktigt visste vad dom ville - och idag arbetar dom med sånt som kanske är lite svårdefinierat. Yrken där man har hand om informationsfrågor och liknande. Det är skrämmande och spännande att vi är dom vi är redan från början.

Och så finns det såklart dom som man kände var lite rädda för den stora elaka världen där utanför skolan. Dom som är 37 idag och fortfarande inte lämnat den. Dom som var bäst i klassen. Antingen går dom fortfarande i skolan - eller så jobbar dom i den.

Allra mest gillar jag min kompis Pelle. Vi var bästa kompisar direkt när jag flyttade in i min nya klass efter en halv termin av första klass. Pelle var och är orädd och äventyrslysten. Idag bor och jobbar han i Kina och har kinesisk familj. Jag passar på att love-bomba honom lite extra i den här bloggposten. Pelle är en cool kille.