Uncut...
Det här är ju min blogg "Uncut" så jag tänkte förtydliga en sak som inte hamnade i tryck i dagens DN med rubriken "Oberoende filmare kämpar för att nå ut" av Matthias dahlström. Bra artikel och jag gillar initiativet att ta upp alternativ film till debatt i DN.
Avslutningsvis i artikeln säger de andra filmarna Matthias intervjuade och han citerar Lars Jönsson och dom tycker alla att igångsättningsstöden är för få och att det läggs för lite resurser på själva utvecklingsfasen. Resurser i det här fallet stödpengar.
Det där är en syn jag inte delar alls. Jag har en liten skara goda vänner som har debuterat som långfilmsregissörer och det som förenar dom alla är att utvecklingsfasen var groteskt uppblåst. En regissörspolare skrev på sitt debutmanus i över tio år. Mitt intryck av branschen är att det läggs ned helvetes för mycket tid på pappersjobb och teori och alldeles för lite på action. Film kan man bara lära sig att göra i praktiken. Därför skulle jag helst se att den nya VD:n och de nya konsulenterna funderar på hur man strukturerar en bransch med kraftfull produktionsdynamik. Filmare måste få filma hela tiden. Vi kan inte springa omkring med 120 sidor papper med en teori om hur vår films berättelse ska levereras. Vi måste få leverera den där berättelsen annars blir vi aldrig bra och svensk film kommer aldrig att funka internationellt.
Några av världens bästa filmer är gjorda snabbt och med massor av kreativitet i stunden. Jag tror att många är lite rädda för den där typen av kreativitét som man har när man har budget, tid och resurser emot sig. Svensk film behöver mer mod. Så mycket kreativitet hinner svalna och t o m dö när filmprojekt ska vandra genom olika hållplatser av små stöd som håller igång A-kassan mellan varven.
Avslutningsvis i artikeln säger de andra filmarna Matthias intervjuade och han citerar Lars Jönsson och dom tycker alla att igångsättningsstöden är för få och att det läggs för lite resurser på själva utvecklingsfasen. Resurser i det här fallet stödpengar.
Det där är en syn jag inte delar alls. Jag har en liten skara goda vänner som har debuterat som långfilmsregissörer och det som förenar dom alla är att utvecklingsfasen var groteskt uppblåst. En regissörspolare skrev på sitt debutmanus i över tio år. Mitt intryck av branschen är att det läggs ned helvetes för mycket tid på pappersjobb och teori och alldeles för lite på action. Film kan man bara lära sig att göra i praktiken. Därför skulle jag helst se att den nya VD:n och de nya konsulenterna funderar på hur man strukturerar en bransch med kraftfull produktionsdynamik. Filmare måste få filma hela tiden. Vi kan inte springa omkring med 120 sidor papper med en teori om hur vår films berättelse ska levereras. Vi måste få leverera den där berättelsen annars blir vi aldrig bra och svensk film kommer aldrig att funka internationellt.
Några av världens bästa filmer är gjorda snabbt och med massor av kreativitet i stunden. Jag tror att många är lite rädda för den där typen av kreativitét som man har när man har budget, tid och resurser emot sig. Svensk film behöver mer mod. Så mycket kreativitet hinner svalna och t o m dö när filmprojekt ska vandra genom olika hållplatser av små stöd som håller igång A-kassan mellan varven.
Comments
Det är ungefär som Christopher McQuarrie (tror jag) sa i en intervju för tio år sedan, att skillnaden mellan en bra och en dålig film är att en bra film sticker man ut och spelar in, medan en dålig film är en som man fortfarande bara pratar om att spela in.
Anders: McQuarrie har såklart helt rätt. Och jag tror att PRODUCENTKRAFT är att se vilka manus och projekt som kan lyfta fram det bästa ur alla kreativa inblandade så att alla får sätta igång på en gång och vara så bra dom bara kan.
Tid och resurser anser inte jag är en garanti för att vi plötsligt börjar skriva bättre manus. Eller börjar göra intreessantare och mer modiga filmer. Jag ser helt enkelt inte den där kopplingen som det verkar som alla andra ser. "Blir jag bara fast anställd och samlar på mig pensionspoäng så blir jag Van Gogh". Nä. Så enkelt tror jag inte att det är. Antingen så presterar man eller...inte. Oavsett resurser.
Det finns en klassisk tes om det där som rör stora företagsorganisationer och den går ut på att organisationens anställda alltid anpassar arbetsmängden efter tiden och resurserna. En underfinansierad organisation är inte alltid mindre effektiv än en med alla resurser tillgängliga. Det man gör på en timme i en underfinansierad organisation åstakommer man på fyra timmar i en organsiation där det inte finns någon press.
Alla, precis alla jag känner som fått utvecklingspengar för att skriva manus (jag har kompisar som gått på heltidslön i mer än ett år för att enbart skriva manus) har dragit benen efter sig och skjutit upp skrivandet till elfte timmen. Det finns ingenting som ger sån skaparskrivkramp som ett välfinansierat manusarbete. Och det finns få saker som skapar sån kreativ glöd som att jobba med ett manus "på kammaren" i underläge efter dagens brödjobbsslit när man sitter där ensam med sina drömmar.
Jag tror på en filmbransch med färre "paperpushers" och fler kreativa entreprenörer.
Men jag förstår att det finns en massa kulturarbetare som vill softa runt och kunna kalla sig för yrkesverksamma manusförfattare... Klart det är en skön tillvaro om man är lagd åt det hållet. Det är inte jag.
Medan jag ändå har dig på tråden; har sett din diskussion med diverse filmare på Voodoo ang. tillståndet i Sverige för oberoende filmare och min fråga är; var är alla oberoende producenter någonstans? Hur får man tag på dom? Är det tunnsått i Svedala eller?