Dödssynd

Man får vara bra eller dålig, beröra eller uppröra som regissör. Bara man gör nånting. Den absoluta dödssynden för mig är att vara tråkig. Att filmen lämnar kvar en publik som rycker på axlarna. Så är Mammut. Lilja 4-ever lyckades iallafall hetsa upp blodet på mig och tycka att det var länge sen jag sett en så inställsam pekoral (bra där - det gör iallafall att jag minns filmen). Och dom två efterföljande naveldykningarna hade ungefär samma effekt på mig (medan jag tycker att Uppgörelse i Undre Världen, bara Prata Lite och Tillsammans är bland det bästa som gjorts i sverige).

Efter två timmar och sex minuter så hade inte Mammut drabbat mig med en enda tanke annat än "oj vad dom pratar, undrar om det händer nåt snart?"... Det är nästan så att Alain Tanner (världens tråkigaste filmregissör) har träffat sin överman med den filmen.

Jag minns knappt nånting från mammut så här några veckor efter att jag såg den på rejält stor duk. Min hjärna stängde av i rent ointresse och under visningen satt jag och tänkte på lämpliga ställen att fika på efter filmen och jobb jag höll på med just då. Det enda jag minns var att den var fruktansvärt fult fotograferad (litet plus alltså).

Jag brukar drömma mardrömmar om att jag gör filmer som jag inte själv kan minnas. Drömde nån gång att jag satt bredvid ett stativ utan kamera och regisserade skådespelare jag inte kunde skilja från varandra och utan manus försökte jag "skapa" en story och den blev så vardaglig att jag var säker på att jag skulle få fina recensioner i DN vilket gav mig en svår livskris i drömmen.