Läste en intressant bloggpost om en av mina favoritgenrer, slasherfilmen, och varför denna genre är "inbyggt dålig".
Resonemang om varför saker är dåliga är alltid intressanta eftersom det är en omöjlig ekvation att försöka resonera om smak. Vad man dock kan säga om slashergenren är att det är en genre som spelat in oerhört mycket pengar, utan stjärnor och utan rejäl marknadsföring (jämfört med mainstreamfilmen). Fredagen den 13:e och Nightmare on Elms Street tävlar om världsrekordet i mest pengar tillbaka per instoppad krona. "Skit säljer" är kanske en enkel förklaring. Ett annat alternativ är att det finns någonting i dom här grundberättelserna som når sin publik i alla länder utan större marknadsföring och utan stjärnattraktion. Nåt som inte följer den där mallen så många manusförfattare har snöat in på som "bra" historieberättande.
Jag håller på att se om alla Fredagen den 13:e-filmer nu, och faktiskt med helt andra ögon än tidigare (jag har ju också gjort en slasherfilm). Det jag verkligen älskar med genren är att den i mina ögon är som bäst när den ägnar sig åt djupa och primitiva instinkter i en absolut plastig förpackning. Bra slasher är som schlager om döden. För mig blir genren svagare när den antar en realistisk ton och försöker vara "seriös". Och det är kanske typiskt att schlager-varianterna är dom inom genren som nått ut absolut längst och till flest tittare. Fredagen den 13:e är en veritabel såpopera med inslag av splatter och den har till nu spelat in över två miljarder. Hade den haft ett realistiskt tonläge och arketypiska karaktärer som agerar som man ska enligt alla manusteorier hade den garanterat försvunnit i mängden och glömts bort. Nu trettio år senare funkar den fortfarande och upptäcks av nya generationer. Överlever "dåligt" flera generationer globalt? Kanske. man kan isåfall konstatera att väldigt mycket "bra" knappt överlevt videosläpp och än mindre stannat i någons minne.
2 kommentarer:
Hitchcock kommenterade ju fenomenen kring varför skräck fungerade så bra internationellt, medan tex komedi inte gör det, med att; "alla skrattar åt olika saker, men är rädda för samma saker".
Jag tror mkt ligger i det. Sedan bygger ju kanske inte slasherfilmen inte enbart på rädsla, på samma sätt som skräckfilmen. Men det finns nog en del sanning i detta påståeende även där.
Sedan så fungerat väl skräckfilm, inkl slasherfilm bra i målgrupper som ofta ser filmer ofta och dessutom ser dem tillsammans i större sällskap (tex en gäng ungdommmar) - tillskillnad mot mer klassiska dramafilmer som kanske går bäst hos par som ser filmerna tillsammans och kanske heller inte går lika ofta på bio.
Jag tror fö GREASE har rekordet när det gäller utväxling per insatt krona. Den kostade ett par miljoner dollar att producera och drar fortfarande in bra mycket mer - årligen - i royalities, försäljning osv.
Men just att räkna utväxling per insatt krona är något man borde göra mer i branchen, då skulle det troligen produceras helt andra filmer. Då sanningen om vad som VERKLIGEN är lönsamt skulle synas.
//tomas
Att skräck är universiell är kanske en del av förklaringen. Men det förklarar isåfall inte att en hel del "bra" skräckfilmer med betydligt mer marknadsföringsmuskler bakom sig har gjort otroligt mycket sämre bizniz än Fredagen den 13:e-filmerna. Kikade på en av bakomfilmerna igår och det var ju t o m så att Paramount aldrig förstod Fredagen den 13:e. Dom skämdes för filmerna men eftersom dom var näriga fortsatte dom såklart skyffla in pengar i uppföljare (vilka under en period var en uppföljare varje år). Det räckte liksom med en poster med hockeymasken och att Fangoria skrev om skiten så vallfärdade miljoner till dukarna globalt.
Jag tror att förklaringen ligger i styrkan i strukturen av filmerna. Strukturen bryter mot nästan alla klassiska manusregler. En Fredagen den 13:e film är nästan som en vägkarta över hur man INTE ska göra film om man läser manusförfattarlitteraturen. Och ur det perspektivet är filmerna oerhört intressanta.
Grease kan jag absolut tänka mig varför den fungerade så bra. Den har ett catchy soundtrack, en av den tidens absolut hetaste stjärnor i en sexig roll (John Travolta) och det är en klassisk boy meets girl-film med alla dess ingredienser. Escapism på hög nivå.
Men Fredagen den 13:e hade en helt okänd kevin Bacon i en mindre roll...det är ungefär det den kan skryta med. Plus ostiga specialeffekter. Det den däremot hade, liksom alla de andra filmerna var den där laddade känslan av att alla utom en kommer att dö i den här filmen. Döden genom ett såpafilter - och alla karaktärer har en funktion som ingen har kartlagt ännu eftersom genren alltid betraktats som dålig och sleezy. Att regissera en slaher på 80-talet var ungefär lika eftertraktat av dåtidens regissörer som att regissera porr. Om inte filmerna producerats under DGA tror jag att fler regissörer hade valt att jobba under pseudonym. Vilket är trist för Steve Miner har aldrig gjort nåt bättre än Fredagen del 2 IMHO.
Skicka en kommentar