Ren och skär svensk filmmagi



Helt oemotståndligt när Gösta Ekman har kraschat hela inredningen (han måste ha skadat sig hela tiden under inspelningen av Papphammar) och scenen är som mest kaotiskt och han säger -"Jahapp...så...", ungefär som att han skulle ha läget under kontroll. Har man lyckats hålla sig för skratt framst till dess så är man värnlös efter den lilla repliken.

Comments

Tomas_Timelock said…
Vad är det som gör att det finns en viss känsla av identifikation när man ser på Papphammar?

Man skrattar ju både MED honom och ÅT honom samtidigt. Medan man tex endast skrattar ÅT Mr. Bean.

Kvarterets skatans julspecial är väl det närmaste vi kommit papphammar - de senaste åren. Den var verkligen också lysande.

Min egen Gösta Ekman favorit är fö Morrhår och Ärtor. Bortsätt från ett meningslöst slut så är den helt grym!

/tomas
Wednesday, February 6, 2008 at 11:54:00 AM GMT+1
Anonymous said…
hihi med tanke på det här (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2786) så hamnar plötsligt rebellen och chefen i samma båt. =)
Thursday, February 7, 2008 at 12:36:00 AM GMT+1
Post a Comment

Popular posts from this blog

Uncut...2

Fortsätter min egen diskussion med Anders och Anonymous i den här posten. Det handlar om utvecklingspengar och att svenska filmare anser att det inte läggs ned nog med tid på utveckling. Om vi skulle ge normal nutida utvecklingstid lite perspektiv så skulle man kunna säga att under den tid en begåvad regissör som Johannes Pinter hunnit göra en långfilm hann Georges Méliès föda fictionfilmen som vi känner till den och avsluta sin fantastiska karriär (561 filmer) och under tiden hann sverige bygga upp en filmnation från ingenting och Viktor Sjöström gjorde Körkarlen. Så vad väntar vi på? Ingenting av all den här tiden vi lägger ned på utveckling leder ju fram till någonting som kommer ens i närheten av Méliès eller Sjöström. Varför tror vi att fantasi och skaparkraft behöver massor av tid och pengar? Var kommer den snurriga vanföreställningen ifrån?
Read more

Mitt liv med Apple

Image
Jag använder PC. Det är hemskt. Anledningen är en serie program jag använder väldigt mycket och som bara finns på den plattformen. Med lite tur dyker programmen snart upp på min favoritplattform. Jag har använt Apples datorer sedan mitten av 80-talet. 1986 - Min första egentliga fysiska kontakt med Macintosh. På pappas jobb fanns det flera modeller och t o m en svindyr färgprinter. Dom blev snabbt en liten fabrik för kortfilmsposter, brevpapper och visitkort. 1989 - Jag och min bästa kompis O satt ofta ute i hans föräldrars hus där det stod en IIcx med Pagemaker. Vi var enormt kreativa och försökte oss till och med på att använda den för filmproduktion - vilket fortfarande var alldeles för tidigt. 1992-93 - Min kompis H hade kommit över en begagnad LC och tyckte att det var den värsta skitdator han någonsin använt - så jag fick köpa den. Det var den första Mac jag själv ägde. På den skrev jag mängder av manus och ett tag stod den som nav i min lilla Midi-studio och den levde kvar på
Read more

SVT:s krigsförklaring

Image
SVT förklarar krig mot den oberoende svenska filmen och de små bolagen och uppstickarna i svensk film. Gunnar Carlsson längtar tillbaka till ett betong-Sverige där det är mer vattentäta skott och mindre konkurrens mellan producenter. Föraktet för entreprenörsskap uttrycker han i den här artikeln i DN . SFI och Producentföreningen svansar efter lite försiktigt. Höstmörkret sänker sig ytterligare över ett filmland i djup kris. Och en bransch som drivs av fega människor utan visioner och idéer. Anders Birkeland utgör den enda kontrasten i artikeln. Man kan ha i huvudet att Gunnar Carlsson, mannen men järnkoll på produktionsekonomi, också ligger bakom SVT:s satsning på Filippa Pierrous TV-serie "Bonsai" som totalt spårade ur budgetmässigt med många miljoner och till slut lades ned då Gunnar konstaterade att han inte kunde färdigställa serien. Snyggt jobbat med våra skattepengar. Gunnar for finansminister. Eller nåt. SVT är ingen TV-kanal. Det är bara en fasad. I hemlighet är det
Read more