Jag var på Joe Laberos föreställning på Hamburger Börs igår. (Verkligt trist tyvärr. Labero genomförde nästan uteslutande gamla skolboksrutiner och ibland var det mest fråga om sketcher istället för illusionism. När han uppstod efter ett försvinnande var han anfådd efter att ha sprungit i kulisserna och annat som gav det hela en väldigt amatörmässig prägel. Dock hade han med sig en makalös fransman som gjorde ett fantastiskt nummer mitt i föreställningen.)
Det fick i allafall mig att fundera på illusionismens historia och filmens. Jag tror att många filmare behöver inse vilka rötter vi faktiskt har genom att titta på historien. George Méliès uppfann filmen i mina ögon. Bröderna Lumiere uppfann kameran - men kameran gör inga filmer. Méliès var från början illusionist. För honom var filmkameran det mest fantastiska redskapet för att skapa illusion som någon hittills hade konstruerat. Det är det vi kommer ifrån. Kameran är ett verktyg i händerna på en illusionist. Numera har förstås datorerna blivit en förlängningen av den stora filmillusionen.
Som illusionister är det vår stora plikt att greppa tag i publikens fantasi och ta publiken till en plats där naturlagarna inte gäller längre (magi).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar