Cissis hemligheter 2. En rapport...

Någonstans djupt inne fanns det ändå en förhoppning om att någon skulle ha tänkt till ett varv. Men efter dagens SFI event känns det betydligt mörkare för ny svensk film.

Så här summerar jag vad som sades idag på Filminstitutet:

Det görs för många filmer som är underfinansierade. Därför är planen att ge betydligt färre filmer stöd. Dessa ska kvalitétssäkras genom att lyssna till Harry Scheins gamla ord om hur man definierar kvalitét (utan tanke på att det svåra är inte att definiera vad kvalitét är utan att känna igen den). De få och högre stöden ska gå till "proffsproducenter" (jag hoppas för filmarnas skull att SFI sammanställer en lista på godkända producenter så att en massa arbete inte faller på den punkten). Projekten ska utvecklas längre och långsammare. Filmproduktionsprocessen skall närmas med tillförsikt och respekt.

Styrelsen och Cissi har i sitt tänkande på hur man ska lösa problemet med svensk film omedvetet levandegjort en gammal skröna om Stalin. Stalin frågade sin propagandaminister hur många filmer Sovjet producerade. -"Något hundratal", svarade propagandaministern. -"Och hur många av dom är bra?", sa Stalin. -"Kanske tio", blev svaret. -"Bra! Då ska vi bara göra dom tio filmerna!"...

Om det någonsin fanns en rock'n'roll-anda och en anda av att ingenting är omöjligt i svensk film trots budgetbegränsningar så dog den idag. Vila i frid lille vän. SFI:s nya inställning hyllar och lyfter fram den svenska ängsligheten. Rädslan för misslyckandet. Rädslan för att satsa fel.

Cissi gav ett i allmänhet amatörmässigt intryck. Hon kändes inte påläst och hennes powerpointpresentation plockade high score i Bullshit Bingo.

Comments

ahlgren said…
Fuck...man bli överraskad...inte.
Jacob said…
Jag förstår inte riktigt. För det handlar väl inte lika mycket om "rädslan för misslyckandet" som "insikten om misslyckandet"?
Det vill säga, att den politik som idag finansierar så många filmer som inte bara är av undermålig "kvalitet" utan dessutom besöks på bio endast av några hundra närmast sörjande, är väl i sig ett misslyckande?
Martin Munthe said…
Jo men lösningen ligger ju inte i att ta tjugo av alla dom här dåliga filmerna och ge dom alla pengar. Det är typiskt fegt att tro att underfinansiering är boven i dramat. Bara fegisar skyller på underfinansiering. Skulle jag lista dom tio bästa filmer jag någonsin sett så skulle dom flesta vara exempel på underfinansierade filmer.

Jag hatar att ta upp Danmark men det var underfinansiering som lyfte dansk film. Små klickar pengar till fler projekt. Fuck it att några landar direkt på video. Man måste knäcka några ägg för att göra en omelett.

Konst blir inte starkare för att man ältar den.

Det som behövs i svensk film är inte mer trygghet - mer mysiga utvecklingspengar på banken och långa, långa möten och manusfipplande i produktionshyrda skärgårdsvillor med Bruce Springsteen som inspirationsmusik. Svensk film blir inte bättre för att ett fåtal producenter kan uppgradera till en lite flashigare leasingbil eller flytta in kontoret till city...

Svensk film behöver ett par oversized jävla Cohonas och ett sjysst järnrör.
Jacob said…
Jag argumenterar väl inte heller för att storbudgetproduktioner ska ha statligt, men jag reagerade på "Rädslan för misslyckandet. Rädslan för att satsa fel." eftersom SFI åtminstone verkar ha förstått att det inte kan fortsätta som det är idag.
Men jag är inte heller säker på att lösningen ligger i kvantitet, det är dagens filmutbud just ett avskräckande exempel på.
Martin Munthe said…
Nej det är klart att lösningen inte är att göra 200 fega svenska filmer. Lösningen är såklart att börja göra modiga filmer. Och vägen till mod når man ju inte genom att försöka göra sig av med någonslags tänkt "underfinansiering".

Alla vi som jobbar med film vet att alla filmer är underfinansierade. Det har förmodligen aldrig gjorts en enda film där producenten känt att pengarna räckt till. Möjligtvis Cleopatra eller Heavens Gate kanske...

Under alla mina år i branschen har jag ofta undrat var alla dom här människorna kommer ifrån? Var dom har fått sin uppfattning om film ifrån. Jag har alltid uppfattat svenska filmare som verksamma i en skyddad verkstad. Det gäller att spela dum så får man stöd. Jag har lyckats några gånger. Det är inget kul och inte värt det i längden.
Anonymous said…
Från en intervju med den alltid intressanta Andrzej Zulawski, applicerbart även på Sverige:
Q: But a film made with restrictive financial means doesn't mean it's a bad film.…

A: I couldn't agree more. One can make a very good film in a room with two actors. I can see all over
the world, in countries such as Mexico or India, very good low budget films. But the case of young Polish
directors is a specific one. They close themselves up to film their close circle, the greyness of their daily
life. People do not need to see the reality of their daily life on the screen anymore. Cinema must be as a
peacock's tail. Everything must be considered : comedy, drama, children films, intimate stories, epic films.
This diversity makes cinema live. Without it, cinema will die, as proves the Polish cinema.
PPROUG said…
Hej Fredrik.

Är inte säker på vad du menar. Menar du att man bara har råd att göra diskbänksdramor för 20-25 miljoner i budget?
Anonymous said…
Hej Martin

Svar nej, tvärtom. Bara en reflektion över hur polsk film verkar vara i samma situation som svensk film. Mångfald måste prioriteras, diversity makes cinema live.
Anonymous said…
Tillägg: Mångfald i budgetnivåer, idéer och innehåll.

Mycket politiksnack här. Vad tycker du om Zulawski? Hans filmer är lite svåra att få tag på, har bara sett Possession. Helt galen men märkligt bra.

Popular posts from this blog

Uncut...2

Mitt liv med Apple

SVT:s krigsförklaring