Sådärja...

Nu kommer lågkonjunkturen och bistra tider och det är dags för oss genrefilmare igen. Ingenting mår så dåligt av högkonjunktur som just genrefilmen. När alla har pengar som gräs spenderar man pengar på prylar, resor, heminredning, bilar, you name it.

Lågkonjunkturen födde filmen. Hur tuffa tider det än blir finns det bara en sak som aldrig får försvinna. Romarna uttryckte det som "bröd och skådespel". Depressionen i USA födde skräckfilmen som genre. När det var för dyrt att producera dyra A-filmer frodades B-filmen och Universals klassiska monster Frankenstein, Wolfman och Dracula erbjöd en deprimerad publik stimuli bortom det ett påkostat drama kunde. Världens största myt är att man inte vill tänka på otäcka saker när världen runt omring är otäck - tvärtom - det är i tryggheten vi slutar försöka förstå våra mörka sidor. Underhållning är ett sätt att undersöka.



















Nixon och kraschen efter det svindyra Vietnam-kriget födde en ny och vital skräckfilm med otippade Hollywood outsiders som Tobe Hooper, Wes Craven och filmer som Motorsågsmassakern och en uppsjö av skräck och snäppet hårdare actionfilmer med stjärnor som Charles Bronson. Disney dog. Death Wish tog över.

Nu har USA tippad världsekonomin en gång till med ett stort och meningslöst och svindyrt krig och jag är helt säker på att det är gyllende tider för en ny genre-era. Independent-branschen har haft några tuffa år nu under högkonjunkturen men jag är säker på att nästa års Cannes och AFM kommer att vara ett litet lyft.