Jag drar igång den här bloggen igen.

Den har ju hängt med ett tag den här bloggen och under några år var den rätt välbesökt. Anlöedningen till att jag drar igång den är att därför att jag anser att jag kanske borde ventlilera en del idéer här i det här svenskrpåkiga forumet. Jag är ju trots allt verksam i ett svenskt närtverk av filmare och innehållsproducenter sen en väldans massa år tillbaka och blir då och då indragen i filmdebatten även om det numera oftast faktiskt är i mer eller mindre stängda forum på Facebook. Så därför tänkte jag att jag kunde dryfta en del av dom frågorna här. Det kommer garanterat att intressera någon.

Under dom tolv år jag haft den här bloggen har filmlandskapet förändrats enormt mycket. I många avseenden till det bättre.

Den positiva utvecklingen står saker som Kickstarter och VOD för. Dom negativa har egentligen inte flrändrats - demokratiseringen av mediet som började redan på 90-talet har inte gjort avtryck. Även det allra smalaste är rätt mainstream och de riktigt kaxiga experimenten lyser med sin frånvaro. Alla vill fortfarande passa in.

Själv har jag transformerats enormt mycket de senaste sex-sju åren. Den underhållningsfilm jag växte upp med har jag numera ett kärleksfullt retrospektivförhållande till och den spekulativa genrefilmen anser jag bör få tyna bort på en dammig hylla för min egen del.

Det som upptar mitt engagemang numera är idébaserat berättande och hur nya tekniska plattformar möjliggör nya sätt att berätta. Jag har ju varit en teknikgeek i hela mitt liv och det intresset ser bara ut att accelerera med åldern och den teknologiska accelerationstakten. Jag är fortfarande fullt övertygad om att the media is the message. Tekniska lösningar manifesterar sig som språk för oss. Sen är det upp till oss att lära oss att tala.

Och jag brinner fortfarande intensivt för filmmediets naturliga element - den visuella berättelsen. Där ser jag en, för egen del, enormt negativ trend där orddrivet drama har exploderat i omfattning och väldigt lite idag produceras för att i huvudsak vara bilddrivet. Vi tittar i stor utsträckning på radio med bilder till.

Någonting den här bloggen kommer att handla om framöver är mitt problem med VR. Jag kommer att utveckla exakt vad jag har problem med. Jag har ju varit intresserad av VR och "immersion" sedan slutet av 80-talet och har skrivit mycket om det och angränsande teknik på den här bloggen genom åren. Jag anser att branschen behöver överväga några grundläggande frågor. Löser man inte dom är VR en tekniskt oduglig plattform för historieberättande.

Kultur

Kultur. Där har vi ett ord som är svårt att definiera och som vi alltid kommer att vara oeniga om. Att man säger att man måste värna om kulturen, slå vakt om den och bevara den är ju märkligt med tanke på ordets etymologi: Cultura = Bearbetning. När Cicero talade om "Cultura animi" - att odla sinnet. Alltså ingenting som pågår utanför oss utan någonting vi sysslar med hela tiden när vi lär oss och skaffar oss erfarenheter av vår omvärld. Själv blir jag extremt förvirrad när folk i "kultursvängen" paratr om "kulturen" som en företeelse separerad från den grå vardagen eller vad vi nu ska kalla den. Liksom det är exakt lika förvirrande när SD pratar om att bevara den svenska kulturen. Reser jag till Kenya och bläddrar i en dagstidning så har jag ägnat mig åt Ciceros Cultura Animi. Öppnar jag chassit på min dator och försöker förstå hur komponenterna i den fungerar så ägnar jag mig åt Cultura Animi. Går jag på Statsteatern så ägnar jag mig också åt Cultura Animi...men inte mer än på vägen dit när jag snappade upp hur pundarna på plattan försöker deala utan att åka fast. -"Jag arbetar med Kultur" är ett ohyggligt märkligt påstående. Hur kan man arbeta med kultur? Man är kultur. Och ingen är mer kultur än någon annan. Och ingen har mer rätt än någon annan att definiera vad kultur är eftersom Cultura Animi är en process i varje människas sinne separat från andra människors sinnen.

Information want to be free

Whole Earth Catalogues grundare Stuart Brand myntade en gång hackerrörelsens bevingade ord "Information Wants to be Free". En idé om idémässig rörelsefrihet utan strikta copyrightbegränsningar och patent där den med ekonomiska medel att strida för rätten till idéer alltid är den som vinner. Brand myntade också uttrycket "Stay Hungry - Stay Foolish". Senare lånat utan hänvisning till källan av en f d Hacker som sadlade om och blev en av dom tuffaste patentkrigarna den här planeten skådat.

Linux

Det här blogginlägget är riktat till oss som jobbar med att producera film och TV i Sverige.

Dominansen från Apples plattform MacOS har ju varit i det närmaste total under slutat av 90-talet och hela 00-talet. När jag började i början av 90-talet så fann Avid på Mac (vilket var ett svindyrt system nästan ingen hade råd med) och det fanns några billigare alternativ på PC-sidan som en del företag använde. Sedan kom FCP och i och med det blev Apples dominans närmast total. För snart två år sen la Apple ned sin marknadsledande mjukvara och släppte en ny version som heter FCPX. FCPX har inte stöd för att spara namngivna projektfiler utan förlitar sig på Time Machine för all historik och det är dessutom ett renodlat singelanvändarsystem eftersom det öppnar alla projekt maskinen har tillgång till varje gång FCPX öppnas (i en postmiljö där man delar på diskar med tusentals projekt är det fullkomligt ohållbart). Därför kan vi stryka FCPX. Det finns ingenting som är "Pro" med X.

Adobe ryckte upp sig från en skamfilad CS4 av Premiere Pro och levererade en kraftigt förbättrad CS5 som gick att använda igen och sedan kom CS6 som är en fullkomligt logisk efterföljare till FCP7. CS6 känns faktiskt som FCP8. Problemet är att Adobe utvecklar sin mjukvara för CUDA som är Nvidias plattform för GPU-accelererade beräkningar. Det är en makalös teknik. Den ger Premiere Pro möjlighet till riktigt bra realtidshantering av effekter och stora filer. Men steget från FCP7 till Premiere Pro är inte logiskt eftersom uppgraderingen inte bör ske på OSX utan man måste över till Windows. Orsaken är att Mac-versionen av Premiere Pro lämnar mycket att önska i jämförelse med Windows-versionen. Mac-versionen är instabil och CUDA-accelereringen är inte jämförbar med Windows-versionen.

Ska man då klättra över med hela sitt Mac-arbetsflöde till Windows? Mitt råd är; Nej. Låt bli. Orsaken är Microsoft som med sin senaste inkarnation av Windows i version 8 nu överger Workstation-fokuset till förmån till ett touchvänligt system anpassat för surfplattor och all-in-one's.

Och det är ett problem med båda plattformarna. FCPX är en tydlig indikation på var Apple är på väg. Bort från komplexa proffsprogram och fokus på surfplattor och touch. Och Windows går samma väg.

Lösningen:

Världen rullar just nu på ett operativsystem som heter Linux. Och med världen menar jag verkligheten runt omkring dig. Tar vi bort Linux (ett operativsystem skrivet i början av 90-talet av en finsk kille som heter Linus Torvalds) så slocknar lamporna, elen försvinner, tågen slutar gå, bankerna kollapsar, militären kollapsar, telefoner, sjukhus, satelliter, kameror, internet...allt slocknar. Eftersom allt det drivs av Linus operativsystem som heter Linux. Av en inte alls märklig anledning har vi i mediavärlden väjt från Linux under många år. Anledningen heter "ägande". Apple, Avid, Microsoft, Adobe, Sony och alla dom andra gillar att äga saker. Och ta betalt för dom. Det här brukar refereras till på mjukvaruspråk som "proprietär kod". Linux bygger på någonting helt annat som brukar refereras till som "öppen kod". Öppen kod är svår att ta betalt för. Hela idén bygger på att man tar betalt för någonting annat än kod. Man tar betalt för hårdvara, upptid, tjänster osv. Och det är en affärsmodell som över tid visat sig vara mycket stabilare och effektivare än proprietära lösningar. Inom IT så finns det ett antal bra exempel på framgångsrik öppen kod. Webbläsaren Firefox utvecklas till 60% av frivilliga som bara vill förbättra mjukvaran. Och Firefox är den ständiga stora utmanaren till alla andra. Även Google utvecklar mycket öppet. Android är öppet och rullar på Linux. Deras webbläsare Chrome är stängd men den har ett utvecklingssyskon som heter Chromium som är helt öppen och som smittar av sig med innovationer på den stängda varianten. Svenska MySQL är en databas som det mesta i världen rullar på. Också en öppen framgångssaga.

Men dom "låsta" företagens strävan efter att låsa in dig som användare i en styändig uppgraderinsgbubbla som kostar pengar har gjort att man inte vill släppa sin låsta kod på ett operativsystem som drivs av den öppna andan. Därför finns inte Premiere Pro elletr Avid på Linux.

För några år sen fick grundaren bakom det engelska företaget EditShare en idé. Han är en framsynt och smart människa som tjänat pengar påö att leverera hållbara back-end-lösningar som videoredigeringsservrar och lagrings/backup-lösningar. Han såg hela den här framåtrörelsen som Linux och öppen kod har och han bestämde sig för att köpa upp gamla nedlagda LightWorks som under 90-talet var den absolut tyngsta motståndaren till Avid. LightWorks har använts av åtskilliga Oscarsvinnande klippare. Samtliga Martin Scorseses digitalt klippta filmer har klippts i LightWorks. Så EditShare köpte programmet och stakade ut en väg där man kommer att släppa koden fri. Så om fyra dagar från att jag skriver det här släpps LightWorks för Linux. Och det är det första redigeringssystemet som har stöd för allt, och då menar jag ALLT, som proffsen kräver på Linux:

• Import och export av AAF, OMF, XML, EDL
• Komplett stöd för alla format inklusive RED
• Intelligent mediahantering och dom bästa funktionerna för klipp och trimmning man kan tänka sig

LightWorks på Ubuntu Linux

Version för Windows har redan funnits ute i snart två år och version för OSX kommer i höst. Men LightWorks gör någonting unikt. Dom ser var världen är på väg och även om dom levererar mjukvaran på tre plattformar så förändrar dom produktionsvärlden radikalöt genom att släppa koden fri och erbjuda den på en öppen plattform. Andr kommer att följa efter. Lita på det. Black Magic Design köpte nyligen upp Da Vinci:s gradingsystem och gav ut det som Resolve och som stöd för sina egna kameror. Mjukvaran existerar på Linux (men i en hårt licensierad form som kostar mer än Windows/Mac-versionen). Men bara att koden finns hos dom är ett viktigt faktum. Ökar användandet av Linux så står Black magic redo med ett oerhört bra gradingsystem som snackar med 100% kompatibilitet med LightWorks.

Så ska man hoppa över till Linux nu. Absolut. Det kommer att vara en instabil resa hur man än gör - så hoppa redan nu. Avid brottas med enorma ekonomiska problem och rykten om konkurs har florerat i flera år och skärpts den senaste tiden. FCP är borta. OSX och Windows struntar i high-end-världen (som videoproduktion idag faller under). Och det fina med den öppna världen är att ju fler som hoppar med - ju snabbare förbättras allt. Det finns en "strength in numbers"-ekvation i den öppna utvecklingsvärlden.

Jag vet iallafall att jag kommer att förlägga en oerhört stor del av mitt eget jobbande på Linux den närmaste tiden.

Avids långsamma plågsamma väg mot döden

Avid skjuter upp sina kvartalsrapporter och aktien fortsätter rasa. Slutet på en milstolpe i filmhistorien. Det är sorgligt när företag som förändrat världen och ändrat människans blickriktning mot nya förut okända horizonter går hädan. Men dom hänger inte med. Dom gör system efter samma premisser som man jobbade med för femton år sen - och det håller inte längre. Att vila på gamla innovationer med en ovälja att förändra sig eftersom man tror att de standarder man skapade kommer att vara rådande är omöjligt i vår hyper-accelererande informationstekniska värld. 

Under tiden har det multi-Oscarsvinnande systemet LightWorks utlyst en beta för Linux. Tiden för att söka till listan var satt till två timmar. Med en förvarning på tolv timmar. 10 000 betatestare anmälde sig på den tiden. 

Vi är inte där än men jag är övertygad om att Lightworks för Linux är en viktig del av postproduktionens framtid. Med Adobe i molnet som främsta konkurrent. Adobe måste ut i molnet eftersom dom på något sätt måste konstruera ett plattformsoberoende API som gör dom oberoende av OSX och Windows.

Det är ett faktukm idag att Apple och Microsoft är helt ointresserade av den klassiska arbetstationen. Och vi som jobbar med att producera audiovisuell media kommer alltid att vilja jobba med tyngre filer, snabbare GPU:er, kraftfullare processorer, större lagringsutrymmen, snabbare backuplösningar, osv. Och ingenting av det är någonting som de två ledande företagen fokuserar på idag när framgången med smartphones, plattor och ultrabooks är ett faktum. Det är teknik som är fantastiskt användbar på sitt sätt men om man tittar på VFX-industrin idag så drar den mot realtidseffekter, realtids-3D och teknik som behöver enormt kraftfull hårdvara. Linux har inte övergett den linjen utan utvecklar den snarare eftersom GPU-beräkningar blir en större del av vardagen på t ex serversidan i IT-världen.

Source Filmmaker ger en fingervisning om framtiden. Inte en ruta behöver renderas i annat än realtid.

Videokurser på väg

Jag sitter just nu och jobbar med ett antal videokurser. Det kommer att gå att skaffa sig tillgång till videokurserna från min websida för en billig penning och en del av dom kommer att vara gratis. Driften att göra det här har uppstått därför att det, dels finns väldigt få kurser på svenska men också för att så få av dom är av människor som verkligen använder programmen i allt från enklare hemmapularsammanhang till mer komplexa arbetsflöden. De få kurser som finns tillgängliga lärs i regel ut av människor som är jätteduktiga pedagoger men som kanske aldrig ens befunnit sig i samma rum som en Arri Alexa. Eller en RED. Jag vill bort från det akademiska och bort från skolbänken med mina videokurser. Hoppas att ni kommer att gilla det. Jag håller också i fysiska kurser som vanligt (det har jag hållit på med i ett antal år nu mellan filmjobben). Dom hittar ni mer info om här.

Jag har börjat göra musikvideor igen...

...efter tolv års bortavaro från musikvideor. Här är resultatet. Hjälpte en bekant med ett aningen udda projekt som heter Geek Tragedy med en line-up av oerhört begåvade människor bakom spakarna (inte minst Henning Schmitz från Karftwerk). Video är en realtidsproduktion. Väldigt lite i klippet är resultatet av postproduktion. Videon går att live-bildmixa och live-animera och artistens ansikte går att sända direkt från en liten kamera ut i animationen medan låten spelar. Jag tror att jag är ensam hittills om den här lösningen - även om allt självklart bygger på beståndsdelar av andras fantastiska innovationer. Videon är dessutom i stereoskopisk 3D. Syftet för mig själv att göra videon var att undersöka var "state-of-the-art" befinner sig just exakt nu i april 2013. Väldigt kul projekt.



Andra nyheter för mig är att jag dragit igång mitt utbildande på allvar. På min egen site munthe.biz finns mer information. Jag har ju länge kombinerat jobb som lärare och föreläsare med rena filmjobboch trivs extremt bra med det. För mig handlar det alltid om att jag lär mig av andras tankegångar och infallsvinklar på problemlösning samtidigt som jobbet som lärare/föreläsare är ett bra sätt att in-ympa ett slags fritänkande i människor som söker motivation och jobbar med eller vill jobba med film.

Att bygga konsumenter

Den mest seglivade moderna lögnen av alla är att produkter uppstår därför att människor vill ha dom. Jaha? Varför jobbar jag med reklam då? Vad tror ni att hela den bransch jag jobbar med (och min pappa före mig) håller på med? Jo, vi skapar ett behov som inte fanns där först naturligtvis. För att ta ett exempel: Varför säljer en surfplatta som är så stor att den inte är "bärbar", den går inte ned i fickan, och så långsam att man inte kan jobba på riktigt på den, saknar tangentbord osv slår så fenomenalt stort i världen? För att människor vill ha sämre teknik? Nej, orsaken är väldigt enkel: Under hela 90-talet och hela 00-talet brottades datorbranschen med problemen med att utveckla bra desktops/laptops. Det är extremt svårt och dyrt att utveckla en dator som har stöd för en uppsjö av olika hårdvaror och som ska "synka" med alla mjukvaror. Datorföretagen ville bort från den komplexiteten (läs; skära kostnad). En tablet behöver inte kopplas ihop med och funka med 100 000 olika digitala stillbildskameror, 10 olika hårddisktyper, 1 500 olika skärmar osv... Så därför skapar datorbranschen behovet av tablets. Med "enkelhet" (begränsning) och eye candy som säljverktyg. Det är reklamens uppgift att förenkla dig som konsument. Så att plattan passar dig. Så att du köper den. Mission accomplished.

Stiltje

Det råder en fenomenal stiltje i svenska filmbranschen just nu. Lite som den här bloggen faktiskt.

Sakernas tillstånd

Ok. Det är mycket snack om filmavtal just nu. Vi springer runt i samma lilla ekorrhjul år efter år. De senaste åren har svensk film öppnat upp utåt på ett helt annat sätt än tidigare. Nu pushar man rätt hårt för dom godkända filmerna internationellt och det har satsats mer på en typ av material som har mycket större möjligheter utomlands. Och mitt i allt det här blev det trendigt att vara filmare från sverige. Vi hade ett par av institutets filmer som funkade riktigt bra internationellt och utlandssatsningen gjorde att amerikanska agenter som är väldigt sugna på "nästa trend" högg tag i en rad svenska talanger. I princip alla jag betraktar som mina compadres här hemma har nu dragit till USA. Några sitter fast i development hell och andra filmar som aldrig förr. Allt det där är oerhört positivt och verkligen utvecklande i rätt riktning.

Så vad är fel då?, undrar ni som känner mig som Motvalls Kärring.

Felet är att svensk film inte höjde sig till Hollywoods nivå. Hollywood sänkte sig till svensk.

Jag ser kanske en film per år (och jag är gift med en filmjournalist som måste se många hundra filmer om året - och där åker jag för det mesta med) som jag betraktar som en film med en egen idé. Hollywood befinner sig i ett armod av sällan skådat slag. Nu när alla idéer är gjorda(?) och alla stora succéer har omvandlats till remakes minst en gång så går man sen ett par år på gamla floppar och ser om det inte går att "höja" dom med en remake för att tjäna lite deg. Efter nånslags resonemang att vi har facit i hand och vet vad vi gjorde fel förra gången så nu kan vi göra allt rätt den här gången. Det är så själamördande fantasilöst och patetiskt att jag bestämde mig för att ta paus från amerikansk film i ett par år nyligen (och det är STORA ord för någon som mig som alltid besinningslöst försvarat Hollywoodmaskineriets möjlighet att ändå rätt ofta få ur sig någonting beständigt). Jag gjorde ett undantag igår kväll med Machete. Axelryckning. Inte lika illa som alla vedervärdiga thrillers som solkar ned topplistorna över hela världen med sin totala tristess och förutsägbarhet men ändå bara en axelryckning. Lite lekstuga för Rodriguez och säkerligen ett tekniskt experiment som säkert bekräftar för Rodriguez att han kan göra långfilmer med Sony EX3 och Robert De Niro och det kommer att dra in sina kostnader med råge.

Jag försöker just nu förstå varifrån branschens (och mina kollegors) totala stigmata kommer ifrån. Jag brukade tycka att mina kompisar pitchade bra grejer med smarta grundkoncept. Nu är det mesta jag hör samma återupprepning av samma manusklyschor som har nötts sönder och samman de senaste tjugo åren. Det är som att alla försöker vara välstädade på nåt jäkla vänster. Varför? Vem försöker alla imponera på? Jag begriper det inte? Det är som att vår tid på nåt sätt nöter bort filmares påhittighet. Och då är det illa ställt.

Jag gör inga anspråk på att vara nåt påhittigt geni mitt uppe i allt det här. Jag kan ärligt säga att jag identifierar sjukan även i mig själv. Men jag identifierar sjukan - och där skiljer jag mig från många av mina vänner - och det skrämmer mig faktiskt. 

Tänk till nu.

Mitt eget sätt att hantera sjukdomen kommer att bli en tid av självmedicinering och strikta förhållningsorder. Det kommer att handla om en ganska skoningslös process för att analysera vilken del av hjärnan som föder fram det jag vill göra ("ängsliga vilja vara lilla duktiga apan"-delen eller den där mörka och djävliga delen av hjärnan som man är lite rädd för därför att den kanske inte går att kontrollera med trygghet och förstånd). Det kan bli en lång väg tillbaka - men jag ska lyckas. Precis som på ett AA-möte måste jag ställa mig upp och uttala orden högt; -"Hej. jag heter Martin. Jag är alkoholist."

Hej. Jag heter Martin. Jag är feg.

Känner mig besegrad av trafiken...

Eftersom Google är superskickliga på att snärja oskyldiga själar så kommer jag fortsättningsvis bloggposta här i mina gamla vanliga blogg. Samma innehåll finns också på uncut.munthe.biz. Jag har haft en längre tids frånvaro från mitt "Uncut"-bloggande av olika orsaker (hon fyllde ett år i fredags) och det är ju också den sedvanliga förbannelsen vi filmare dras med - extremt tunga arbetsperioder. Nio till fem med fem veckors semester är ju som bekant ingen verklighet om man jobbar med det här.

Nu flyttar Munthe Uncut ut i friheten!

Jag har ju snackat ett tag om att flytta den här bloggen till ny adress. Mest av tidsbrist har det blivit så att jag inte gjort slag i saken. Eftersom jag vill ha en back-end-lösning med mer egen kontroll och med en grund som är mer tilltalande i en digital värl där integriteten bara kommer att bli en större fråga så flyttar Munthe Uncut nu till ny adress och min egen server på

http://uncut.munthe.biz/

Där kommer jag fortsättningsvis kommentera min omvärld, skvallra om filmbranschen och häckla Storebror.

Visioner...

...ett jäkligt gammalt, slitet, uttjatat uttryck som knappt betyder nåt längre. Men jag sitter och väntar på nån med sånt. Visioner alltså. Nån som ser nåt större syfte med film än ett jäkligt bra hantverk och en välberättat och personlig historia. Sånt ser jag massor. Samma samma samma. Samma samma samma. Akt 1 Akt 2 Akt 3. Twist. Akt 1 Akt 2 Akt 3. Twist. Makes Jack a dull boy.

Äh, jag lyssnar på den här en stund istället:

Fenomenal mjukvara

Jag tror att det var 20 år sedan jag var lika förhäxad av en mjukvara som Super LoiLoScope från Japan. Det här är nästa stora steg för videoredigering på datorer. Jag behöver en proffsversion med kortkommando för in- och utpunkter och en exporteringsversion för AAF eller liknande NU. Det som gör LoiLoScope unikt är hur man sorterar och zoomar i sitt material på en desktop och att mjukvaran är skriven för CUDA vilket ger den en prestanda som ingen av proffskonkurrenterna har just nu.

The two Steves

'Don't be Evil' - that's just bullshit! - Steve Jobs
I'm going to fucking kill Google - Steve Ballmer

Rebel Media Lab

För er som missat det har jag dragit igång Rebel Media Lab. Min sida för futuristiskt lagda kreatörer inom visuella media. Det är där saker händer medan den här bloggen fortsätter att innehålla spekulationer, skvaller, politik och annat elände.

Hett tips!

Google hatar tydligen all chattrafik som t ex Skype, MSN Messenger, iChat och alla dom där genererar sammantaget. Trafiken ger deras CIA-finansierade data mining-servrar problem med att tillräckligt effektivt kartlägga och metatagga privatpersoners användarvanor, bankkontouppgifter, ekonomiska transaktioner, köpvanor, politiska åsikter osv.


Så chatta på!

Bortom Gott/Ont, Bortom Bra/Dåligt.

Plötslig insikt så här på torsdagen. Jag har svårt för dualism som samhällssystem och moralgrund. Det är därför en del reagerar med antipati på mina idéer, filmer och manus. Så kan det gå när man växer upp på Nietzsche.

All dramaturgi bygger på dualism. Gott står mot Ont. Trist, trist, trist...

Full cirkel

Xerox PARC - 1970-tal

Allt i tillvaron följer ett klart och tydligt mönster. Om vi tycker att tillvaron är luddig och obegriplig och att saker bara händer utan anledning så är det för att vi inte ser mönstret.

Så jag funderade på varför Microsoft tagit ett sånt kvantumkliv från att göra trista kontorsmaskiner till att vara ett företag som håller på att öppna dörren till den där högteknologiska framtiden jag drömde om när jag var tolv år gammal och besatt av Månbas Alfa. Mönstret i det här fallet heter Rick Rashid.

Om man som jag är insnöad på datorhistoria så vet man att Apple tog det stora klivet med persondatorn och introduktionen genom att sno så skamlöst dom kunde vid ett studiebesök på Xerox PARC i slutet av 70-talet. På Xerox såg Steve Jobs inte bara datormusen för första gången utan också en dator med en desktop, mappar, skräpkorg, hårddisk-symbol - allt det som blev Findern. Xerox PARC bestod av en udda samling inivider med en unik vision. Dom var välfinansierade av Xerox men samtidigt förstod aldrig ägarna riktigt vad dom hade - det är Jobs unika begåvning. Steve Jobs såg perondatorns framtid.

Idag är persondatorn vardag och dess funktion håller på att flytta upp i molnet och ut i våra gadgets.

Rick Rashid började på Microsoft i mitten av 90-talet. I början av 2000-talet blev han chef för nystartade Microsoft Reserach Labs och är idag global chef. Han är en inbitten Trekkie och har i flera intervjuer förklarat att hans mål med MS Research är att göra verklighet av Star Trek. Gissa var Rashid började? Xerox PARC såklart. Han skrev vad som förmodligen var världens första dataspel för multiplayer/nätverk för Xerox Alto som är exakt den maskin som startade allt. Den maskin som Jobs försökte klona med Macintosh.

Det faller ett nytt ljus över diskussionerna som pågått på ett antal bloggar över världen där en ex-Microsoft-anställd påstod att Microsoft snott allt från OSX när dom utvecklade Vista (och senare Windows 7). Microsofts chefsutvecklare för Windows gick ut och dementerade det hela och den fd anställda hade aldrig jobbat med utveckling av Windows. Vem har i förlängningen snott av vem? Om Research Labs (som utvecklar tekniken och innovationerna bakom Windows) är en förlängning av Xerox PARC-sagan som Steve Jobs snodde den första Macen ifrån och idén om hur en persondator ser ut och beter sig? Om talangen som Jobs stal ifrån idag är höga chefer på Research Labs som fortsätter pusha utvecklingen framåt på ett sätt som är tekniskt revolutionerande vida bortom någon storsäljande Mp3-spelare eller mobiltelefon?
















Rick Rashid - 2000-tal

Bing Augmented Reality

Förutom att Microsoft nu visar Windows Mobile 7...













...äntligen en mobiltelefon för oss som inte står ut med knappikoner som ska se ut som färglada godisbitar och tilltala treåringen i dig. Nu visar Microsoft sin Augmented Reality-lösning för Bing. Här presenterar Blaise Aguera y Arcas det dom utvecklat i Research Labs. Blaise har varit uppe på den här bloggen förut - han ligger bakom projekten Seadragon och Photosynth som varje fan av science fiction-teknologi borde känna till.

Det här är science fiction-versionen av Google Maps. Håll i er:

Sony Walkman 1988

Fantastisk reklamfilm.

Tilltalande reklam

Som att sitta inne

FRA, IPRED, Google Inc, iTunes, Sociala Media, GNU...

Om man vänder och vrider på det

så går det inte att skilja på filmproduktion och nyheter som påverkar hur vi kommer att använda internet. Dom hänger ihop mycket nära varandra på många sätt.

Nu verkar det äntligen som att Apple har tagit sitt förnuft till fånga och börjar backa från sitt samarbete med Google.

Google - The True Story

Rätta mig om jag har fel angående de här händelserna:

1998 startas Google. Dom har få och knappa resurser.

1999 startas ett not-for-profit-företag som heter In-Q-Tel i USA. In-Q-Tel får sin finansiering av CIA och uppdraget är att In-Q-Tel ska finansiera upstarts inom IT-spionage (kärt barn har många namn; data mining, intelligence, information retrieval/analytics osv).

2001 köper In-Q-Tel aktier i Google och ger på så vis Google resurser, stöd och kapital att dra igång utvecklingen av Google Earth som är ett projekt som startat hos CIA.

2004 är Keyhole Inc världens ledande spjutspetsföretag inom IT-spioneri och militär IT-säkerhet. Samma år säljer In-Q-Tel Keyhole Inc till Google Inc. Betalningen sker genom att In-Q-Tel avyttrar sina aktier tillbaka till Google Inc. Arbetsgruppen från Keyhole Inc blir nu avdelningen som drar igång Gmail och Google Analytics; plattformen som Googles enorma intäkter från AdSense och AdWords vilar på.

Åren mellan 2004 till 2010 etableras Gmail, Analytics, cloudlösningar som Docs, browserns Chrome osv. I bara ett fall fungerar inte planen riktigt och det är i fallet Google Desktop som de flesta användare ratar med motiveringen att det inte känns helt kul att ha Google inne i den privata datorn och att en Google-applikation indexerar den egna hårddisken konstant.

2010 lanserar Google sitt eget operativsystem Chrome OS (återstår att se om problemet med den gamla skepsismen mot Google Desktop kan lösas så här istället) och mobil-OS:et Android är nu etablerat.

San Francisco januari 2010 (bikeporn)

Jaha?

Nu har Apple också en "half slate" med sin iPad. Dock med nästan en GHz slöare CPU. Förutom att den har en accelerometer har den ingenting som konkurrenterna inte haft i ett halvår. Och så rullar den ett mobiltelefon-OS till skillnad från konkurrenterna som rullar fulla desktop OS i 64-bitar.

En enorm "Och?"-känsla infann sig.

En av dom många konkurrenterna på marknaden:

Jaron Lanier spelar ett 7000 år gammalt instrument.

Världens första dator (?).

Måste bara citera en kommentar på YouTube jag råkade snubbla över (från någon som kallar sig 3thrnl).

"People like Alex Gray, Richard Feynman (when he was alive) and Jaron Lanier are vestiges of the shamanistic mind that doesnt discern art from science or viceVersa. It was this type of thinking that has gotten us this far. The separation came much later in the game. Hope of a return, a correction becomes possible as we realize the flaws in enforcing that mutual exclusivity and guys like this are leading by example."

Oerhört bra sagt.

Kanske ingen dum idé...

http://suicidemachine.org/

Jag fastnade starkt för Jaron Laniers resonemang om riskerna med det han kallar för "web 2.0 conspiracy". Grundtanken bakom hans resonemang är, väldigt orättvist kortat, att Web 2.0 var en design konstruerad för att uppmuntra internetanvändarnas (människans) ständiga dragning mot kollektivism. Något som gagnar den affärsmodell som råder just nu (t ex datamining) där Google är ledande. Web 2.0 kan bara resultera i en likriktning och en anonymitet. Anonymiteten anser Lanier är det stora problemet. Internet hade stora chanser att "befria" människan men Web 2.0 låser fast oss i sociala mallar och gruppbeteenden (Facebook är ett lysande exempel).

Ett annat av hans resonemang knyter an till "Gratis". Han anser att i förlängningen är hela "Free"-kulturen någonting som enbart är en fördel för de stora konglomeraten. Fölorarna är den kreativa mellanklassen som får värdet av sin produktion och sina tjänster devalverade till ingenting. Istället föreslår Lanier en affärsmodell för Internet (inte hans egen utan konstruerad av mannen som uppfann internetlänken) som i princip bygger på ett micro payment-system där man anpassar pris efter den plötsliga exponeringen för en större marknad. De genrella priserna sjunker eftersom marknaden växer - men gratismodellerna som just nu håller på att ta form kommer i längden enbart att gynna jätteföretagen. Den nuvarande modellen som växer fram kommer att bli ett uthållighetskrig eftersom upphovsmännen inte får betalt i det nuvarande systemet. Precis den kritiken är ju rätt levande nu. iTunes tjänar pengar men inte artisterna som säljer mer än någonsin men måste istället leva på att spela live. Finns många exempel på det där. Framgångshistorier som Radiohead borde vara vardagsmat idag men är det inte och orsakerna går att spåra till hur Web 2.0 är konstruerat/designat. Läs boken.

Gratis?

Är inte "gratis" ett värdelöst begrepp om det man får gratis är värdelöst? En frågeställning i dessa tider när "Free" har blivit ett modeord.

Rebel Rail är här!

Rebel Rail Demo from Martin Munthe on Vimeo.

Nu går den att köpa via eBay ProStores. I huvudsak är Rebel Railen designad för HDSLR-kameror som Canon D7 och D5, Nikon D90, Panasonic GH1 osv.

The Wheel of Pain

Uppenbarligen har filmbolaget bakom den nya Conan-filmen beslutat sig för att spänna fast publiken vid The Wheel of Pain genom att casta Jason Mimosasallad eller vad han nu heter i i huvudrollen som krigarkonungen Conan.

Någon såg tydligen Jason Mimosasallad och tänkte...hmm..."uppväxt fastbunden vid ett tortyrhjul", "grov jätte med korpsvart hår och muskler av stål indränkt i tusentals fienders blod", "tror bara på stål och Crom - värdens mest obarmhärtiga gud" och allt det där och det här är vad det blev:
























Crom!!! Jag är ju bara en konservativ nörd såklart. Arnold borde ju faktiskt ha haft korpssvart hår och isblå ögon (som Robert E Howard beskrev karaktären).

Liberty and Justice for all

Tillbaka i Stockholm efter en liten trip till San Francisco med Emma som är gravid med vår dotter (!!!). 2010 blir bäst någonsin. Vi har haft det helt fantastiskt. (Bilden med Emma är från ett fik i North Beach där Coppola satt på dagarna med sitt entourage och skrev både Gudfadern ett och två) Jag har alltid älskar USA men det är nåt visst med magnetismen under myllan som San Francisco vilar på. Det står en energipelare upp ur jordens inre som fött en kreativitet och uppfinningsrikedom som är unik under de senaste 150 åren.

Började läsa Jaron Laniers utmärkta bok "You are not a gadget" på planet hem (köpte den såklart på City Lights). Lanier har jag följt sen 80-talet. Många karaktärer i min saligt insomnade episka science fiction-film Year One är döpta efter personer i kretsen Lanier tillhör. Populärt brukar Lanier kallas för Virtual Realityns fader. Iallafall är han ansvarig för att ha utvecklad de ideologiska koncepten kring immersive virtual reality. Hans bok handlar om webbens framtid och hur den kan komma att påverka oss. Lanier är en utpräglad "fritänkare", humanist och liberalist. I boken ger han sig både på Google (som vi ju alla vet har förstört internet) och Open Source-communityn (jag har också oerhört svårt för jönsar som Richard Stallman och idén med GNU). Det intressanta med Lanier är att han lyfter diskussionen lite högre än normalt. I grund och botten ställer boken frågor om vilka vi människor är och vad det är fr verktyg vi söker. Och Lanier längtar efter en värld där människan formar verktygen och inte tvärtom.

Appropå böcker; Hur många praktiska filmhandledningsböcker finns det nu som heter nåt i stil med "What they don't teach you at film school" med innehållet att man måste försöka vara så kommersiell man kan och akta sig för genre som komedi och drama. Samtliga av dessa, vad jag uppfattar som miljontals böcker, är verkligen enormnt dåliga. Köp dom inte. Ingen av dom bär på några "hemligheter" som man inte får lära sig i filmskolor. Vilka genrer som funkar förändras hela tiden och förhållanena för finansiering och distribution förändras just nu så snabbt att inte ens distributörerna hänger med. Det råder just nu totalt kaos i den värld där vi independentfilmare förut hade en chans att hitta finansiering. Anledningen är i huvudsak beroende på att allt som inte är blockbusters idag är en så sanslöst hög riskaffär att t o m amerikaner har blivit beroende av bidrag och mjuka pengar i olika form. Då är det riktigt illa ställt. Det är en intressant och spännande tid vi lever i.

David Sylvian. Geni.

Filmare slash konsument

"We are what we buy" verkar vara tesen för tiden. Jag vet inte hur många små nystartade bolag som dykt upp (och som kontaktat mig för råd och tips) efter ett inköp av ett RED-kamerapaket. Det finns någonslags idé om att om jag investerar en halvstor slant i en kamera så smittar kameran "livsstil" av sig på mig och helt plötsligt kan jag inte backa ur - nu är jag långfilmare. Missförstå mig inte, jag ÄLSKAR människor som bara bestämmer sig för att göra film och som skiter i alla som säger att det är svårt och att det är ett helvete att få stöd från SFI osv. Men de senaste åren har några amerikanska bolag verkligen lyckats med "social marketing" som i grund och botten går ut på att om du köper produkten så blir du en del av den och det den står för. Sånt skit tror inte jag på. Produkter är till för att förändras, byggas om, anpassas, modifieras, kritiseras och bytas ut av oss filmare. Vi är inte produkten. Produkterna är några av våra verktyg. Samtliga underställd vårt viktigaste vapen; hjärnan med sin längtan efter att få drömma fram saker i total frihet.

"Jag har så svårt att få tummen ur och göra en film" finns det många förnekelsevarianter på. Att köpa en RED och resonera "nu har jag ju köpt dyr utrustning - nu MÅSTE jag ju göra min film" är en. Gnälla på SFI och hur filmbranschen ser ut är en annan.

Jag har gnällt MYCKET på SFI genom åren. Men jag har nånstans alltid tänkt att ska jag öppna käften och gnälla så får jag se till att lika mycket som jag gnäller leverera konstruktiva förslag till lösningar eller försök att inspirera andra i min situation (det är i huvudsak därför den här bloggen funnits).

Från det ena till det andra ligger nu den första versionen av De Som Knackar hos Thomas Rydell som jobbar med att komponera musiken. Förhoppningsvis är vi helt färdiga med filmen i januari. Det är länge sen jag var så nöjd med någonting jag gjort som med just den här filmen. 3D-tekniken funkar klockrent.

---

Martin Munthes budgetformula för guerillafilmare ser ut så här:
Utrustning som "per unit" kostar mer än 30 000 kr i inköp - Hyr och utnyttja servicen och tryggheten i att hyra (det här är utrustningen som tappar mest värde över tid och ska därför inte ägas).
Utrustning med en prislapp under 30 000 kr - Köp och skriv av och se till att ständigt ha den tillgänglig. Den typen av utrustning ska vara så liten att den alltid kan vara med och göra film på i dom mest obekväma situationer (små HDV/AVCHD-kameror eller HDSLR).

Det är alltid vettigt att äga ett litet och lätt bas-kit av enkel kamera, lampor, stativ osv. Men det ska vara bärbara grejer. Har man inte tillgång till bil just den dan så ska det inte stoppa det man tänkt spela in.

Apan

Såg just Jesper Ganslandts "Apan". Jag var otroligt imponerad av vad ett team på tre personer kunde prestera med "Farväl Falkenberg" som jag tycker är både vacker och poetisk med sitt enkla men stilsäkra foto. Och tvärtom med vetskapen om att det var tretton pers bakom kameran på "Apan". Nu är tretton personer inte ens ett fullstort svenskt filmteam (det är ca 25) men ja förstår inte vad tretton personer gjorde på "Aåan" med tanke på hur oerhört enkel den var i sin produktion. Ingen ljussättning, i princip bara en skådespelare, befintliga miljöer och oftast miljöer som är oerhört enkla att spela in i (parkbänkar, inne i bilar, parkeringar osv). Jag skulle rekommendera "Session 9" i genren (första långfilmen inspelad med HDCAM för en massa år sen).

Snabba cash i Filmens Värld

Det snurrar ju runt en massa kapitalstarka investerargrupper där ute just nu som letar efter sätt att "skära guld med täljkniv" i den stundnande Video On Demand-boomen alla snackar om . Jag har samtidigt märkt hur några av branschens största bilhandlartyper har startat företag som kommer att erbjuda VOD-lösningar. Hett tips till investerare; Kolla brottsregister på VD:ar och styrelsetyper i alla dom här bolagen.

Och såklart ett tips till alla oss producenter som i regel alltid drar det kortaste strået efter att vi gjort vårt jobb (filmen).

Nu säger jag ingenting mer så har jag ingenting sagt.