Tipsa dyslektikern
Jag behöver tips. Intensivt Googlande på termer som "alternatives to writing screenplays" osv resulterar i intet och ingenting förutom en liten vetenskaplig artikel delvis baserad på boken "The Rise of the image - The fall of the word" av Mitchel Stephens.
Det jag är ute efter är såklart alternativa metoder till den klassiska manusformen. För mig är ett manus ingenting annat än en del av planeringen av en film. Inom andra projektplaneringsinriktningar finns det mängder av alternativa metoder som passar olika sinnen - men i filmvärlden känns det som att vi av någon anledning låst fast i en form skapad på 40-talet i Hollywood.
Jag stod och bläddrade i en oförskämt tung bok om Geroges Méliès på ett franskt museum i sommras (så tung att jag inte kunde köpa den och släpa den med mig) och det slog mig att hans infallsvinkel på film helt utgick från scenmagi och hur man planerar den typen av nummer. Strukturerat med noggranna skisser och beskrivningar av bilden. För det är just det jag är ute efter. Bilden.
Några tips?
Det jag är ute efter är såklart alternativa metoder till den klassiska manusformen. För mig är ett manus ingenting annat än en del av planeringen av en film. Inom andra projektplaneringsinriktningar finns det mängder av alternativa metoder som passar olika sinnen - men i filmvärlden känns det som att vi av någon anledning låst fast i en form skapad på 40-talet i Hollywood.
Jag stod och bläddrade i en oförskämt tung bok om Geroges Méliès på ett franskt museum i sommras (så tung att jag inte kunde köpa den och släpa den med mig) och det slog mig att hans infallsvinkel på film helt utgick från scenmagi och hur man planerar den typen av nummer. Strukturerat med noggranna skisser och beskrivningar av bilden. För det är just det jag är ute efter. Bilden.
Några tips?
Comments
Kan ju dock bli lite jobbigt vid möjlig rewrite.....
Fast det kanske är det linjära tänkandet som du vill bort ifrån?
Jag har själv inte läst in mig på den, jag är lite för upptagen med att skriva enligt klassiska regler ;)
Möjligen är den fortfarande för mycket klassiskt manusskrivande för att passa dina intentioner.
There always exists a semantic contect. The layers of lingusitc dictates that inform the expression depends on how you stack the layersuopn each other and in what sequence and to what purpose you arrange your blue print. Minimalism reveals to what extent you have succeeded in conveying your intent because there is only space for a definitive choice/expression/manifestation.
Good Luck.
N.
Grejen är väl att det är just det man måste vara, inte bara manusförfattare utan även regissör. Yrket är ju ofta uppdelat vilket väl gör det klassiska manuset en rätt bra form att starta med - om man nu skall ha de båda två instanserna - vilket jag i och för sig är rätt tveksam till.
Tycker hur som helst att diskussionen är väldigt intressant. Är själv sne på att man inte skall/bör skriva in bildregi i själva manuset. Vissa instanser vill ju inte läsa det då men det kan ju var nog så viktigt för att få folk att förstå berättelsen och framför allt förstå själva berättandet i sig vilket väl är nästan det viktigaste. Men samtidigt det som folk verkar bry sig om minst. Idag filmar man oftast ett manus - man skapar inte en film med alla möjliga möjligheter till berättande som det för med sig. FIlm för mig är en helhet där allt vävs ihop och där berättandet med bilder är det viktigaste.
Så där tror jag nog att det trad. manuset ligger i fatet för trista filmer.
Men visst finns det regissörer som kan plocka upp där manusförfattaren slutat och skapa magi av det men tänk vad som kunde hänt om den processen hade varit med från början - innnan manuset blev "låst".
Annars kan du ju googla lite på Mike Leigh. Hans sätt att göra film är ju minst sagt alternativt. Han vägrar ju tex ge finansiärerna någon som helst skriftlig beskrivning av den film han ska göra...
btw, har du tid för lite konsult jobb; Att lägga upp ett "ax till limpa" workflow (kamera>post>distribution) för en lågbudget indiefilm?
Hörs!
/tomas
/tomas
Nick: Jag håller inte med dig om "who what where". Jag säger bara "Alejandro Jodorovskys Holy Mountain". Publiken lämnar den filmen med ett enda stort "who whan where?" i huvudet men filmen fungerar lika bra för det. Men ur en skådespelares perspektiv och förhållande till "texten" håller jag med dig. Men det kan man ta när som helst. Det hör till arbete mellan regissör och skådespelare.
Mats: Instämmer.
Tomas: Har för mig att traditionella TV-manus a la BBC har den där tvåspaltsformen. En nära släkting till mig regisserade Eastenders med just den manusformen. Jag mailar dig.
Långt ifrån alla författare håller ju dock med om att det, analytiska, förhållningssättet till texen är att föredra.
Steven King tex. betraktar ju skrivandet som en nrämast arkeologisk process där han liknar idén till en berättelse med att ha upptäcket ett fosil som det sedan gäller att så försiktigt som möjligt gräva fram, utan att orsaka det för mycket skada...
Andra, tex Tarantino, arbetar med skrivande med samma metoder som skådespelare, dvs "går in i karaktär" och/eller låter livet runt omkring påverka själva processen.
Jag tror alla måste hitta sitt eget sätt att skriva och/eller berätta, troligen även varje gång man ger sig på att berätta en ny berättelse.
Martin; Coolt! Ser fram mot dit mail. :-)
/tomas
/tomas
/tomas
/Birro