Bosch
Death of the Miser
Uncut...2
Fortsätter min egen diskussion med Anders och Anonymous i den här posten. Det handlar om utvecklingspengar och att svenska filmare anser att det inte läggs ned nog med tid på utveckling. Om vi skulle ge normal nutida utvecklingstid lite perspektiv så skulle man kunna säga att under den tid en begåvad regissör som Johannes Pinter hunnit göra en långfilm hann Georges Méliès föda fictionfilmen som vi känner till den och avsluta sin fantastiska karriär (561 filmer) och under tiden hann sverige bygga upp en filmnation från ingenting och Viktor Sjöström gjorde Körkarlen. Så vad väntar vi på? Ingenting av all den här tiden vi lägger ned på utveckling leder ju fram till någonting som kommer ens i närheten av Méliès eller Sjöström. Varför tror vi att fantasi och skaparkraft behöver massor av tid och pengar? Var kommer den snurriga vanföreställningen ifrån?
Comments
The Miser. The Beuarocrat. The Administrator.
The Spirit of Creativity comes and goes As It Pleases, like a butterfly...It graces (Chooses) those who understand its nature and respect the honor of its Visit without trying to Capture it...By Pinning its wings down in small velvet boxes.
God as Man, Metephorically is Hamlet, The Prince.
God in Man, Van Gogh, The Creator. The Iconoclast.
The one, a Father. The other a Son.
There is a distinction between Information and Knowledge. Pidgeons and Eagles. Eagles and Vultures.
And finding the Snake is simple. Its just to ask, Who is green with Envy and lacks a Spine?
The opposite of Fact is not Fiction, it is Faith.
The Mystic is intrested in Transending the Material and views it as a medium to Signify through.
He is an Author not a Speller. Speaking in the language of riddles and paradox. Silence and interval.
God is a Poet not an Accountant.
The last thing Sweden needs is more:
Beaurocracy.
Paper Work.
Concensus.
Conformists.
I don't agree God is a poet. I think he is chaos. Poetry is in the eye of the beholder.
What gets me with the Bosch sketch is the really weird 3D effect of death in the doorway. That creeps me out. It's like an intense piece of the picture that is almost alive.
I love "My Best Fiend".