Textade filmer
Jag gick en ganska dålig kurs i dramaturgi någon gång i slutet av 80-talöet när jag var 18/19 år. På kursen analyserade vi De Sju Samurajerna och jag kunde inte låta bli att fortsätta den där analysen efter kursen. De Sju Samurajerna är japansk. Men man missar ingen handling om man inte förstår vad skådepelarna säger och man är van att se historier berättade i bilder. I Sverige läser vi de svenska texten på filmer maniskt. Det är helt förödande för filmberättare för när filmer fotograferas, rgisseras och klipps så gör vi det hela tiden med avvägningen hur ögat rör sig över bildytan. Rytmen för hur man som tittare tar in filmen är helt avgörande för hela filmen. Filmklippare väger in och utpunkter i bilder med rutexakthet. När vi klipper rullar vi scenen framlänges och baklänges för att känna om det är visuell musik vi skapat. Slänger man sen på en text som ögat hela tiden letar upp och läser så missar man faktiskt filmen. Jag har testat det massor av gånger. Först sett en film där jag läser texten och sedan ser jag om den utan text. Det är två helt olika filmer.
Jag tror också att gå på bio och läsa texter i två timmar trubbar av oss som konsumenter av visuella berättelser. Dom bra fimerna "når inte in" som regissören tänkt sig.
En hel del människor (inte jag) skiljer på "det visuella" och på "story". Jag har sett diskussioner om filmen "300" på nätet där det snackas om att filmen är fantastisk rent visuellt men att själva storyn är tunn. Jag blir ett stort frågetecken när jag läser sånt.
Ta bort texten, skruva ned ljudet så att filmen blir helt tyst! Det som är kvar, DET är filmens story. Och det är den storyn som har gjort filmer som De Sju Samurajerna, Dollar-filmerna, Star Wars, Indiana Jones och 300 till jättesuccéer över hela jorden. Över alla kulturgränser. Globalt.
Jag tror också att gå på bio och läsa texter i två timmar trubbar av oss som konsumenter av visuella berättelser. Dom bra fimerna "når inte in" som regissören tänkt sig.
En hel del människor (inte jag) skiljer på "det visuella" och på "story". Jag har sett diskussioner om filmen "300" på nätet där det snackas om att filmen är fantastisk rent visuellt men att själva storyn är tunn. Jag blir ett stort frågetecken när jag läser sånt.
Ta bort texten, skruva ned ljudet så att filmen blir helt tyst! Det som är kvar, DET är filmens story. Och det är den storyn som har gjort filmer som De Sju Samurajerna, Dollar-filmerna, Star Wars, Indiana Jones och 300 till jättesuccéer över hela jorden. Över alla kulturgränser. Globalt.
Comments
Till 300. Visst är den visuell. Ja. Visst är det visuella berättande. Ja. Men VAD är det den berättar? Det är inte någon komplex handling i finkulturell mening. Låt vara. Det behöver inte vara komplext. Det kan vara bra istället :-) Men i 300 är det en knepig pro-Bush krigsmentalitet som hålls fram. Vidriga monster till asiater som den fria världen måste döda. Njaaa. Nu är det "bara" film, men om filmskapare vill säga ngt med sin film, det som så lyriskt brukar kallas tema... i så fall tycker jag de säger vidigra saker i 300. Men stänger man av ljud och text så behöver man ju inte höra de gutturala vrålen om frihet och död, utan klarar sig undan med bara den visuella, aningen perverterade, bilden av asiater.
Men leve no-subs!
Vi är inne i en tid där filmmakare mer än på länge måste trippa på tå för att inte råka hamna i en politiskt ofördelaktig tolkning.
För mig (och det är högst subjektivt) har bra konst alltid kommit från konstnärer som på något sätt provocerar sig själva. Filmskapare som alltid berättar ur sitt okomplicerade goda hjärta har jag alltid haft enormt svårt för. Självutnämnda världsförbättrare är alltid tråkiga. Zack Snyder sa själv i en intervju att han ser på Leonidas som en psykopat och att han gillade att utmana sig själv och publiken genom att glorifiera en folkgrupp som han snabbt och tydligt i anslaget etablerar som barnamördare. Jag gillar sånt stenhårt och jag förstår det så väl. Det var exakt samma inställning till den visuella konsten som lockade mig till den generation serieskapare som Frank Miller tillhör. Den våg av serieskapare som växte fram i slutet av 70-talet och som kastade sig in i förbjudna territorier och lockade fram märkliga mörka sidor i läsaren.
Chris Cunningham är i preproduction på serien Ranxerox från samma era. Det skulle kunna bli en intressant film om dom vågar gå lika långt som Snyder. Ranxerox är en Terminator-liknande robot som har en liten flicka i följe och roboten dödar urskiljningslöst allt och alla som står i vägen. Allt från våldsamma huliganer till oskyldiga små tanter. Och den lilla flickan Lubna använder Ranx som sin alldeles privata jättedildo. Övervåld och pedofili i en märklig blandning och förbannat bra och snyggt.
Är jag för pedofili och förföljelse av Iranier? Nej, självklart inte.
Tack för vinklingen!
Och jag är helt säker på att även kompositörer tycker att det är en dum grej att publiken tappar rytmen och börjar läsa texter istället för att titta på film.
Musiken har alltid varit en del av filmen. Långt innan ljudfilmen. Subtitles har aldrig varit en del av filmkonsten.
Fåglarna av Hitchcock torde väl vara det mest talande exemplet sett ur din synvinkel, bildspråksdramaturgi när det är som bäst, och, ingen musik, nånstans...
Jag såg nån bakomfilm där Lucas sa till sina medarbetare att dom skulle sluta fokusera sig på det onödiga i en jaktsekvens han jobbade med. Han sa nåt i stil med att dom inte skulle titta på bakgrunden och inte på förgrunden eller några detaljer...dom kommer att lyssna på musiken. Och han har helt rätt.
Och vad man inte vill i det läget är att dom ska läsa texten.