Martin Munthe

Fortsätter min egen diskussion med Anders och Anonymous i den här posten. Det handlar om utvecklingspengar och att svenska filmare anser att det inte läggs ned nog med tid på utveckling. Om vi skulle ge normal nutida utvecklingstid lite perspektiv så skulle man kunna säga att under den tid en begåvad regissör som Johannes Pinter hunnit göra en långfilm hann Georges Méliès föda fictionfilmen som vi känner till den och avsluta sin fantastiska karriär (561 filmer) och under tiden hann sverige bygga upp en filmnation från ingenting och Viktor Sjöström gjorde Körkarlen. Så vad väntar vi på? Ingenting av all den här tiden vi lägger ned på utveckling leder ju fram till någonting som kommer ens i närheten av Méliès eller Sjöström. Varför tror vi att fantasi och skaparkraft behöver massor av tid och pengar? Var kommer den snurriga vanföreställningen ifrån?

http://www.birthday.se/ Helt otrolig faktisk.

Det här är ju min blogg "Uncut" så jag tänkte förtydliga en sak som inte hamnade i tryck i dagens DN med rubriken "Oberoende filmare kämpar för att nå ut" av Matthias dahlström. Bra artikel och jag gillar initiativet att ta upp alternativ film till debatt i DN. Avslutningsvis i artikeln säger de andra filmarna Matthias intervjuade och han citerar Lars Jönsson och dom tycker alla att igångsättningsstöden är för få och att det läggs för lite resurser på själva utvecklingsfasen. Resurser i det här fallet stödpengar. Det där är en syn jag inte delar alls. Jag har en liten skara goda vänner som har debuterat som långfilmsregissörer och det som förenar dom alla är att utvecklingsfasen var groteskt uppblåst. En regissörspolare skrev på sitt debutmanus i över tio år. Mitt intryck av branschen är att det läggs ned helvetes för mycket tid på pappersjobb och teori och alldeles för lite på action. Film kan man bara lära sig att göra i praktiken. Därför skulle jag helst se att d...

Läste nyss i Expressen om Dissections sångare Jon Nödtveit som valde att begå självmord i veckan. Otroligt tragiskt. Och så står det i tidningen (vilket man kanske ska ta med en nypa salt) att han var medlem i nån "Order" som visst heter Misantropiska Lucifer Orden. När ska svenska ordnar lära sig att inte särskriva? Inte ens anrika Tempelriddarorden kan skriva sitt namn sa att man förstår vad dom heter. Jag surfade in på MLO:s sida och välkommnades av att jag bara ska ta kontakt med dom om jag är lika starka som dom - deras orden föraktar nämligen svaga människor. Själva är dom Kaos-Gnostiker. För er som inte har koll på kids som ägnar sig åt "Kaos"-filosofin så kan jag meddela att killar som har långa illasittande skinnrockar köpta på postorder, svart långt hår och Matrix-brillor och som spenderar större delen av sin vakna tid framför Counter Strike ofta titulerar sig "Kaosmagiker" och liknande. Idén är att om löken på pizzan man just klämt i sig result...

Jag sliter som ett djur och datorerna jobbar dygnet runt på kontoret. Moderaternas valkampanj är det enda med en gnutta intelligens. Jag är avis på Emma som ska till Norge, Island och Finland på olika filmfestivaler. Jag har haft slutlåten i Streets of Fire i huvudet i flera dagar och masken har smittat av sig på alla andra i min omgivning varje gång jag nynnar på den - och det är ofta.

Sitter på tåget på väg hem från Båstads lilla filmfestival som startades av Bo Widerberg för tio år sedan. Årets festival var ganska trött. Min fru gick upp tidigt i morse och gjorde ett litet radioreferat om evenemanget. Det här slog mig under festivalen: Jag känner mig hela tiden som jag är på besök på ett PRO-möte för Båstadspensionärer. Jag ser alla filmer i en salong som är inredd i rött (den mest olämpliga färgen för biografasalonger eftersom den distraherar ögat och tar fokus från duken - färgen röd är inte godkänd för THX certifiering av salonger). Ovanför mitt huvud har man utsmyckat den lilla salongen med en jättelik lysande stjärna. Stjärnan är medvetet målad i guldfärg mot den röda bakgrunden. Röda Armens symbol. En stark symbol för förtryck av oliktänkande. Festivalens general Ulf berggren är helt insnöad på "the French intellectuals" för att citera Werner Herzog, "...academics is the death of movies. It's the total opposite of passion." Widerbergs ...

"Pain is temporary, film is forever."